Nattsvart Haneke håller liv i Trintignant

Jean-Louis Trintignant i Michael Hanekes «Happy end» (Folkets Bio)

Nattsvart Haneke håller liv i Trintignant

Från «Amour» till «Happy end» – Jean-Louis Trintignant briljerar för Michael Haneke ännu en gång. Tack vare den österrikiske regissören får filmvärlden åter uppleva en av fransk films stora aktörer – och en av dess mest lågmälda förförare.



Jean-Louis Trintignant gör vad han kan för att avveckla sig. I samband med sorgen efter dottern – Marie Trintignant som misshandlades till döds 2003 – bestämde sig skådespelaren för att sluta göra film och endast ägna sig åt den teater som varit hans primära scen under mer än ett halvsekel.

Bara en person verkade kunna få honom att ändra sig, regissören till Dolt hot (Caché), en film som Trintignant liksom många andra var eld och lågor över 2005. Några år senare fick Michael Haneke Trintignant just att dubba den franska berättarrösten till Det vita bandet – guldpalmen i Cannes – innan det var dags för skådespelarens riktiga återkomst, Amour. I årtusendets film (hittills) gjorde Jean-Louis Trintignant rollen som Georges, en åldrad man som tillsammans med sin älskade och sjuka hustru bestämde sig för att lämna jordelivet.

amour.jpg

Filmen har inte mycket mer än fem år på nacken men tycks redan oskattbar som inspirationskälla; så många filmer och filmare som lånat från Hanekes andra guldpalmsvinnare (dessutom belönad med en Oscar och nominerad till ytterligare fyra), ett mästerverk i komposition och känslohantering.

Efter det, försäkrade Trintignant ännu en gång, var det färdigfilmat för honom. När franska Télérama, i samband med premiären 2012, frågade vad skådespelaren önskade sig härnäst svarade han: «Döden. Jag har faktiskt ingen annan ambition. Jag ska försöka lyckas. Inte behöva avsluta med dropp, på ett sjukhus, utan dö med hälsan i behåll. I så mån är jag suicidal.»

Så talar en sann Haneke-aktör.

Men än så länge vill ödet annorlunda. I dag, alltså mer än fem år senare, har uppföljaren till Amour svensk biopremiär. Uppföljare i så mån – mer än att filmen utvecklar sig till ett veritabelt Haneke-potpurri; en uppvisning i allmän anestesi med avdomnad överklass – att den nu 87-årige Trintignant återkommer i rollen som Georges, denna gång mycket mer livstrött än sist, men långt ifrån lika effektiv i sin sista föresats. Isabelle Huppert spelar återigen hans dotter, som tagit över familjeföretaget i migrationens smältdegel Calais, men vid Trintignants sida saknas Emmanuelle Riva, hustrun från Amour, den förärade skådespelaren, också med paradroll i Hiroshima - min älskade, som gick bort i januari förra året.

Men blott att få återuppleva en av de två skådespelarna är en ynnest. Och på något sätt är det som om Trintignants privata sorg och saknad ger extra tyngd och närvaro på vita duken. Även Marie Trintignant – som omkom efter att ha blivit misshandlad av sin man, Noir Désir-sångaren Bertrand Cantat, en händelse som utlöste landssorg – var skådespelare. Vid några tillfällen förekom far och dotter i samma teaterproduktioner. Förlusten tog hårt på honom, de stod varandra nära både i allt. Redan som 12-åring avrådde till exempel dottern, efter att hon läst manuset till Sista tangon i Paris, fadern från att anta filmens huvudroll på grund av det explicita innehållet. Av hänsyn till dottern tackade han nej till Bertolucci, och bistod i stället regissören med dialogen. I intervjuer har Trintignant, som även regisserade ett par mindre omtalade filmer under 70-talet, talat om kraftigt sänkt livskänsla efter dotterns död.

happy-end-movie-one.jpg

Även om Happy end inte är Hanekes främsta film så är det en given höjdpunkt från 2017, långt bättre än sitt rykte efter Cannes-premiären i våras, med flera scener som går utanpå det mesta: till exempel barnbarnet Eve, som brådmoget destruktiv genomskådar kärlekslösheten i sin omgivning; Fantine Harduin är lika monstruös som storartad i rollen, ett sant Haneke-ämne. Och inte minst, i andra änden av åldersspannet, de scener som involverar just Trintignant, hans tolkning av nämnda patriark, som mellan demens och cynism framstår som en fullvärdig Bergman-misantrop, om än väsentligt mer lågmäld. Såväl före som efter avklarad 85-årsdag (inte så mycket pompa och ståt), gör han sitt bästa, innan minnet sviker helt, för att ända sitt liv – på egen hand och med sökt assistans hos både främlingar och nära bekanta.

Det är stor skådespelarkonst att se Trintignant, med sedvanligt små gester, uttrycka så mycket, bland annat i några scener med det nyanlända barnbarnet. Scener som bekräftar skådespelarens snille i över sextio år, en underspelets mästare som sällan (eller aldrig) förfört med stora åthävor eller spektakulär karisma, som en Delon eller en Belmondo, men ändå gått i land med så mycket inlevelse och ambivalens, och som dessutom kunnat omfamna såväl Brigitte Bardot och Anouk Aimée som Catherine Deneuve och Romy Schneider på vita duken (några av dem även i det privata, även om Trintignant – ett under av ödmjukhet om man får tro hans publika persona – alltid hävdat att han älskat mycket mer än han blev älskad i retur).

Storartade roller i yngre år men kanske ännu fler höjdpunkter under andra halvan av karriären (hos Kieslowski, Audiard, Chéreau, m fl.) – Jean-Louis Trintignant kommer gå till filmhistorien som en lågmäld konstant, en som fann sin auktoritet i situationen, inte i upprördhet eller höjt tonläge. Om Georges i Happy end blir hans sista roll är det, trots Hanekes ironier och dystopier, att betrakta som ett lyckligt slut på ett enastående skådespelarliv.

Av Jon Asp 9 feb. 2018