Sveriges skarpaste regissör provocerar

Victoria Carmen Sonne i Isabella Eklöfs «Holiday» (Apparatur)

Sveriges skarpaste regissör provocerar

«Det har med andra ord blivit norm att blunda för andras lidande. Och suspekt att skildra den.» George Ivanov har sett Isabella Eklöfs lika obehagliga som imponerande debutfilm «Holiday», som gör publiken till sin måltavla men som riskerar att falla offer för vår beröringsskräck.



Isabella Eklöf är den skarpaste svenska regissören just nu. Men du kanske aldrig får se hennes första och senaste film. Trots att den just gjort stort väsen av sig på Sundance, USA:s mest prestigefyllda filmfestival. Eller kanske just därför. Risken att Isabella Eklöfs debut Holiday aldrig når svenska biografer är överhängande. Så ser det ut på bio i Sverige just nu.

Mörka skildringar lever i farozonen. För fjolårets mest kontroversiella film, Closeness, har Sverige varit ett svart hål. Premiär och pris i Cannes brukar normalt garantera en bred spridning, och filmen har gått att se på festivaler från Taiwan till Telluride, men det närmaste en visning i Sverige den kommit är en festival i Köpenhamn. Skälet till det finns med stor sannolikhet i regissörens val att använda sig av en äkta inspelning där jihadister avrättar människor. Vilket med rätta har ifrågasatts på flera håll, särskilt eftersom sekvensen knappast är avgörande vare sig för handlingen eller för karaktärsutvecklingen. Den dyker dessutom upp utan förvarning, tittaren får inte själv ta ställning innan kollisionen med verkligheten mitt i fiktionen blir ett faktum. Regissören påpekar att det har med äkthet att göra, han har själv vuxit upp med klippet som spreds bland unga i regionen där handlingen för Closeness, i övrigt ett mycket välgjort och drabbande kidnappningsdrama, utspelar sig. Räcker det som motiv? Hur långt får en konstnär gå i jakten på äkthet? Vilket moraliskt ansvar bär regissören, respektive vi som tittar? Eller: vem orkar ens ha den diskussionen i dag? Det finns så mycket lidande i världen ändå. 

holiday-dans.jpeg

Övergreppet i Holiday är inte äkta men nästan lika omdiskuterat. Redan i filmens inledning betonas det performativa spelet på bekostnad av verklighetskänslan; en vitklädd dansare uppträder mot svart bakgrund, en symbolmättad scen om mörkret som komma skall, helt frikopplad från handlingen men även i kontrast till filmens stil i övrigt. Ingen ska kunna få för sig att det är på riktigt. Föreställningen kan börja. 

Den kontroversiella scen som utspelar sig här är dock av avgörande betydelse för karaktärens utveckling. Utan den hade slutet varit omöjligt. Om det sedan innebär ett slags revansch eller bara en bekräftelse på att Sascha, den kvinnliga protagonisten slående välspelad av Victoria Carmen Sonne, tagit ett avgörande steg in i maffiahelvetet, låter Eklöf vara osagt. 

Våldet i Holiday är inbäddat i finputsade kulisser, mycket utspelar sig i en vitkalkad villa med hänförande utsikt mot strålande sol och klarblått hav. Ändå är det omöjligt att skaka av sig det djupa obehag som filmen väcker. Och tidigt inställer sig frågan: är det verkligen nödvändigt med grova våldsskildringar, med vilket syfte tvingas vi se på, hur länge får det pågå? 

Övergreppet som Sascha utsätts för påminner starkt om en av filmhistoriens mest ökända våldtäkter, den i Irréversible, där Gaspar Noé gick på ren chock. Stilistiskt var det banbrytande men utan djupare tanke bakom gick scenen på intellektuell tomgång. Det kan man inte anklaga Eklöf för, hennes film är inte lika originell till formen men desto spetsigare innehållsmässigt. Det är vi, publiken, som är måltavlan. Något det bäddas för redan i sekvensen innan, där regissören gör en parallell mellan Sascha och oss som tittar.

holiday.02

Michael, överhuvud för den kriminella familj som bor under hans villatak och till vilken Sascha är senast kommen, tvingas ta itu med Musse, som begått ett slarvigt misstag. Musse får utstå en brutal misshandel, Sascha vill ingripa men låter bli på inrådan av en kvinna med mer erfarenhet. Sascha tar in barnen och tillsammans sätter de sig framför kameran – och tittar på oss. Deras blickar riktas rakt in i linsen och söker ögonkontakt, vi förstår snart att de tittar på tv, men det tar ett tag innan klippet kommer och en ny vinkel visar att de är placerade framför rutan. Problemet är att misshandeln hörs genom väggen bakom, Sascha skruvar då upp volymen så de slipper höra vad som pågår i rummet bredvid. Hennes handling är naturlig. Hon stänger ute det obehagliga ljudet, ovetande om att det är hon själv som står näst på tur. 

Poängen blir än tydligare genom den medvetna iscensättningen som snärjer in tittarna och gör oss medskyldiga när Sascha själv råkar illa ut i samma rum där hon nyss satt. Nu är dock tv:n avstängd. Precis när man inte orkar se mer och blicken söker skydd i en annan del av bilden än det centrum där våldtäkten utspelar sig, kommer någon ner för trappan i bakgrunden, bara för att vända ryggen till och försvinna ur bild så snart hon inser vad som håller på att hända. Utan att själv ingripa, eller tillkalla hjälp, kan övergreppet fortsätta, tycks regissören säga oss.

Följdfrågan blir: om du som tittare vänder dig bort, är det inte ett utslag för samma beteende? Det går inte att fördöma ett övergrepp genom att bortse från det. Man vill slippa se andras lidande. Mänskligt, ja. Men är det moraliskt försvarbart? 

Bakom Holiday finns en kvinnlig författare och en kvinnlig regissör och i rampljuset en kvinnlig huvudroll, dock än så länge ingen svensk distributör, än mindre en planerad biopremiär. Filmen riskerar att bli offer för vår beröringsskräck. Till skillnad från Closeness är våldet i Holiday inte på riktigt men vad hjälper det när fiktionen inte längre räcker till som skydd. Lidandet i världen tycks öka samtidigt som vår tolerans för vad vi orkar se sjunker. Lena Andersson skrev apropå det nyinstiftade «The Staunch Book Prize», ett pris där författare belönar andra författare för att undvika exakt den typen av våldsskildringar mot kvinnor som äger rum i Holiday, att vi befinner oss i en tid då gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut med resultat att, «Fiktionen betraktas som sexistisk om den skildrar verkligheten just så sexistisk som kvinnokampen hävdar att den är» (Dagens Nyheter 3 feb). Det har med andra ord blivit norm att blunda för andras lidande. Och suspekt att skildra den. Och det är Eklöf på förhand så medveten om att hon gjort det till filmens hela poäng. Att skildra hur våldskapitalet spelas ut i kriminella kretsar är inget nytt, men att så raffinerat dra in tittaren och göra den medskyldig, är det.

Udden riktas mot en patriarkal struktur där männen, goda som onda, har den ekonomiska makten, och den som sitter på cashen alltid är vinnaren – det är inbyggt i vår kapitalistiska värld. Det finns en topp och en botten, och resan mellan skikten är aldrig fläckfri. Mängden av lidande på vägen blir relativ. Kapitalismens fokus på välstånd överskuggar allt, Eklöf angriper övertygelsen att om man lyckas hålla sina sinnen obefläckade kommer man undan med ett rent samvete. Trots vår strävan efter renhet är det svårt att förbli fläckfri i en smutsig värld där allt hänger ihop: familjehotellet med barnklubb i poolen, segelbåten i marinan och stekarna på grillen. Allt är korrupt. Det är naturligtvis många som är känsliga för våld och det måste vara ok, men vår aversion för obehag stannar inte där. Förslag om tiggeriförbud och att förpassa flyktingar till tredje land illustrerar exakt hur långt vi är beredda att gå för att slippa se eländet.

Holiday är en solig och luxuös skildring av moralisk fattigdom och själslig misär, en film som får en att vilja blunda men avråder från att vända bort blicken. 

Av George Ivanov 13 feb. 2018