Vikten av att lätta: om Buster Keaton

Författaren Peter Törnqvist har hittat en själsfrände i filmhistoriens fysiska praktvidunder. Andreas Holmström har läst «Buster Keaton och materian eller Vikten av att lätta», den första boken på svenska om den amerikanske filmikonen.



Bortom allfarvägarna finns vandringslederna, och bortom vandringslederna myrstigarna och de förbisedda autostradorna. Buster Keaton är en sådan tämligen förbisedd autostrada, dock visserligen kanoniserad. Peter Törnqvist har följt myrstigarna med sin lupp och grävt upp denna av tiden övervuxna gigant – en själsfrände. Törnqvist har författat den första boken på svenska om Keaton, en kort men frodigt prunkande skrift. Han har sedan länge huggit upp sina helt egna stigar i den samtida svenska prosan, eller vad man nu ska kalla hans publikationer, med böcker och krumelurer som Lövsågare, innerkurva, Innan proppen går – och andra kväden för hushållsbruk och Upprop i dikesfaunan. Eller «broschyrer» som han valt att kalla utgivningarna på senare tid, där Buster Keaton och materian eller Vikten av att lätta är den senaste. Denna fusion mellan författare Törnqvist och aktör/filmmakare/legendar Keaton är sällsynt och sällsamt lyckad. De har ju också mycket gemensamt: humorn, absurditeterna, lekfullheten, det skickliga hantverket och det anspråkslösa allvaret. «Humor svart som rymden, lätt på handen», som författaren själv beskriver det.

Det börjar där det började, med en kort skapelseberättelse av typiskt törnqvistskt snitt: «Först är slumpen. Sen materian. Sen slumpen igen. Och på den vägen är det.» Här börjar rörelsen, som också betonas genom boken som en keatonsk huvudprincip. Huruvida rörelse är något specifikt just för Buster Keaton låter jag vara osagt, men idén framförs i alla fall övertygande. I stort sett kronologiskt följer sedan Keatons karriär, med rapsodiska nedslag både privat och i yrket. Mest vid filmen naturligtvis, där det märks att Törnqvist kan sin Keaton, han har uppenbarligen okulärbesiktigat varenda liten tvåaktare och kan syna Buster ini sömmarna. Från uppväxten med familjens varieté (eller «vådevill» som han väljer att kalla det), via de första kortfilmerna som skådespelare och senare regissör, genom storhetstiden och långfilmerna, till undergången och återuppståndelsen. Här genomskärs Keatons relation till sina medarbetare, till scenografin, till kläderna, till djuren och vattnet – alltså till materian – och även deras relation till Keaton. Men det är långt ifrån något schablonmässigt redogörande av liv och verk. Naturligtvis. Här är språklustan kongenial med rörelsen, de filmiska exemplen i samklang med idéerna. Snart sagt alla Busters stumfilmer får tjäna som illustrationer för Törnqvists iakttagelser om bland annat den rumsliga leken, det närvarande kontra det frånvarande, och det ständiga växlandet mellan ytterligheter. Även i full action förekommer en vila i Keatons filmer, påstår han. Och faller inte Buster uppåt när han faller? Ett paradoxernas filmaxiom.

Med sin kropp i omlopp bland andra kroppar förvandlar Buster det stillastående till rotation, det tröga till flöde, ett miserabelt läge till ett par ögonblick av hopp.

Tankar och teser framförs med distinkt visshet i Törnqvists bok. Sentenserna är skarpa och aforismerna digra. Dessutom är det föredömligt mycket luft på sidorna för ens egna reflektioner att breda ut sig. De sju färgrika kollagen som ackompanjerar texten bidrar också till denna luftiga och funderingsrika miljö. Boken mörknar i takt med det liv som berättas om. Svårigheten som denne akrobatiske ekvilibrist hade att bli hemmastadd i ljudfilmens salonger och alkoholismen som därpå följde får vi alltså ta del av. Eller mörknar ... åtminstone stramas «broschyren» åt och penetrerar djupare. Här kommer jag att tänka på en annan monografi som också utgår ifrån ögonblick och sedan associerar och skapar sammanhang utifrån dessa, nämligen Roland Barthes Det ljusa rummet om fotografikonsten, som Törnqvists Keatonbok påminner en del om. Här finns en likartad frihet, en frihet som hämtad ur filmerna den beskriver, men samtidigt en frikoppling från filmerna som i stället blir avstamp mot vidare observationer. Reflektioner över det oppositionellas väsen och överskridandet av gällande föreställningar, en uppkäftighet mot det rådande berättandet och den rådande civilisationen. En uppkäftighet som naturligtvis också finns hos Keaton, även om jag har svårt att se det i den höga grad som Törnqvist beskriver. Men Buster Keatons filmer blir härigenom också rikare och intressantare, för nu är frågorna väckta.

Om det är motsägelserna och kontrasterna som utgör essensen i Keatons mästerskap, vilket författaren hävdar? Jo, det ligger nånting i det. Men Buster Keaton och materian eller Vikten av att lätta är samtidigt en meditation över den rörliga bilden, över det röriga livet, och en vacker hyllning till rörelsen i materian. Boken gör, precis som Keaton, ett «poesins lilla nacksving på döden».

Av Andreas Holmström 13 feb. 2018