Flyktingar fast i transit

Ur dokumentären «Zentralflughafen THF» (Luxbox)

Flyktingar fast i transit

«Alla väntar som på en avgång medan planen står fästa vid marken, museala. Ingen vill flyga hem, men alla vill därifrån, tillbaka till livet.»

Stanna eller gå vidare? Människans val och samtidens. Sofia Norlin har sett mellanrummets exil gestaltas med en känsla av Hitchcock och Chris Marker på Berlin filmfestival.



Should I Stay or Should I Go Now? är The Clashs fråga på albumet Combat Rock, inspirerat av tiden strax efter Vietnamkriget och filmen Apocalypse now. Samma fråga  om att stanna eller fortsätta vidare  skulle också kunna ge uttryck för ett slags tema i flera av årets filmer på Berlinale, exempelvis dokumentären Zentralflughafen THF av Karim Aïnouz (Panorama) och spelfilmen Transit av Christian Petzold (Competition). Samma fråga ställs också skoningslöst för de verkliga och fiktiva människor som filmerna skildrar. Kan de gå vidare? Och i vissa fall, på flykt, vill de gå vidare? Lämna dem de älskar? Filmerna ställer samtidigt frågan på ett större plan, för samhället i stort – hur går vi vidare, tillsammans? I filmerna har en apokalyps just inträffat, ett krig, verkligt eller fiktivt, och nu ser vi människorna strax efter, följer dem som just har hunnit till ett prekärt skydd, medan kriget fortsätter utanför. 

flughafen.jpg

Den algerisk-brasilianske regissören Karim Aïnouz sinnliga och bildsköna dokumentär skildrar ett år i det enorma, akuta flyktingboende som inhysts i Zentralflughafen Tempelhof, den nedlagda flygplatsen i centrala Berlin. Filmen rör sig som på en egen planet, som regissören skildrar med en öm och tragikomisk blick, sorgsen och samtidigt lättsam, de unga, arabiska männen är lättade över att vara vid liv. En flygplats från och till vilken flygplan varken lyfter eller landar, transiten är långvarig för den enskilda människan, brutal, mekanisk, organiserad. Var och en kontrolleras på flygplatsen, väskor genom röntgenapparater, alla väntar som på en avgång medan planen står fästa vid marken, museala. Ingen vill flyga hem, men alla vill därifrån, tillbaka till livet.

Filmen får mig att tänka på en av mina favoritfilmer, Chris Markers Terrassen (La jétée, 1962) som också utspelar sig på en flygplats, Orly i Paris, som då var helt nyöppnad, en futuristisk arkitektur med ett löfte om framtid och utveckling. I Markers film har en apokalyps precis ägt rum, ett tredje världskrig, och nu utför tysktalande forskare i underjorden ett experiment på människan, av människan, och där mänskligheten i oss prövas – det gäller att minnas hur det var att leva, att inte glömma vad som är själva livet, barndomens lekar, känslan av barken på ett träd, känslan av kärleken. Samma slags tankeövning gör den unge syriske killen Ibrahim på Tempelhof-flygplatsen när han minns sin hemby och familj i sina dagboksanteckningar.

Med sin monumentala arkitektur var Berlins centrala flygplats en stolthet för Hitler, nyöppnad som ett löfte för framtidens utveckling och plan, i ett Tyskland som genom massmord ville förinta de människor som det nazistiska styret inte såg som en del av sitt framtidsprojekt. Nutiden fyller samma flygplats med «oss som Hitler inte ville ha här, oss som han betraktade som smuts», säger Qutaiba, den andre av filmens huvudpersoner till mig efter filmen. Denne irakiske läkare som tolkar och hjälper till att vaccinera nykomna, har ännu inte har fått uppehållstillstånd. «Jag hoppas det syns i filmen att alla kan hjälpa till», säger han. Han vill skapa ett nytt liv nu, vill vidare, men är fast i transit, i samhällets byråkratiska apparat, som även den är i behov av att gå vidare.

transit.jpg

Mellanrummets exil, en orolig och samtidigt statisk hållplats, skildras påtagligt i spelfilmen med just titeln Transit regisserad av tyske Christian Petzold och baserad på Anna Seghers bok med samma titel (1944). Här skildras exilen som en förvirring hos den som flyr, hos den som flyr men här också som ett berättargrepp i filmens dramaturgiska arkitektur kring huvudkaraktären, spelad av Franz Rogowski. Transiten är här ett slags själslig svindel, där levande och döda karaktärer möts, dåtida och nutida, ett slags Studie i brott (Vertigo) – även Hitchcocks film är inspirerad av Terrassen – där fyrtiotalets judiska flyktingar möter nutidens människor på flykt. Historien, i dag i akut behov av att berättas igen, skildras av filmens dåtida karaktärer som är lika verkliga som de nutida, de är minnesbilder men samtidigt helt levande, i en annan tid, i ett annat krig, som samtidigt liknar i dag. Ett liv där åtrå, ett glas vin eller en fotbollsmatch, är livsglimtar som vibrerar, sekunder av intensiv livskänsla mitt under en extremt hotfull situation.

Att likställa flykt mellan tidsepoker och ställa frågan om människans förmåga till broderskap, är definitivt relevant och berättas här med känsligt handlag och elegant, sensuellt skådespel. Men detta krig ur i historien, som i filmens samtida dekor sammanfaller med dagens flyktingström, öppnar för en tolkning om ett tredje slags krig – är det ett tredje världskrig? Filmen låter 40-talet leva i dekor, rekvisita och kostym – här skrivs med skrivmaskin och bläckpenna, packas i läderresväska – men blandat med nutidens gatuliv och reklamskyltar blir filmen ett tankeexperiment svårt att hänga med i. Exilens svindel – och tidens – skapar en dramaturgi som förvirrar och utmattar mig som åskådare, när jag försöker få grepp om karaktärer och epoker. De förblir mystiska, sensuella men samtidigt som ett slags mallar, idéer, inte minst Paula Beers rollkaraktär som just hinner beröra med sin flyktiga närhet innan jag förlorar henne och de andra karaktärerna i själva pusslet, som i en teoretisk struktur.

paula-beer.jpg

Karaktärerna förblir distanserade och just där börjar mina etiska frågeställningar väckas kring att förlora själva människan i en film som söker visa just henne och själva livet, som ter sig så skört. Det är också rätt svårt att acceptera att bara se främst vita och välbeställda människor som flyr i samtida stadsmiljöer. Visst flyr både rika och fattiga just nu, liksom tidigare i historien, men här finns en ekonomisk skevhet som är svår att förlika sig med. Att se bara vita människor röra sig på flykt från Europa, rusa genom stadsgator av i dag, gör att frågan om medmänsklighet och flykt känns alltför europeisk. Det skakar mig att se en nazistisk armbindel på en polis av i dag och jag berörs av att se huvudkaraktärernas dåtida flykt, men att se nästan bara vita människor rusa längs stadsgator i samtid, gör att frågan om medmänsklighet och flykt samtidigt känns för snäv, dagens Europa är ju väldigt blandat. Och vår tids stora krigshärdar utspelar sig samtidigt någon annanstans.

En Combat Rock om tiden efter krigets apokalyps? Ska vi stanna eller gå vidare? Filmer som en kamp för att förstå samtiden. Det finns inget enkelt svar på frågan om hur vi ska lämna samhällets stampande mellanrum, en akut situation som blivit en station  en ändstation?  och ta steget vidare mot en gemensamt samhällsbygge. Den tiden är inne och den kampen börjar nu.

Av Sofia Norlin 23 feb. 2018