Sorgesång över miljonstöd som gick fel

Ur Stefan Jarls «Innan vintern kommer» (Folkets Bio)

Sorgesång över miljonstöd som gick fel

Femtio år efter genombrottet med «Dom kallar oss mods» har Stefan Jarls spelfilm «Innan vintern kommer» haft premiär. Jon Asp ser en löst skissad filmapokalyps som symptom på en alltför välmenande svensk kultur.



För snart femtio år sedan, den 25 mars 1968, debuterade den nyligen utexaminerade filmskolestudenten Stefan Jarl med Dom kallar oss mods, regisserad tillsammans med Jan Lindkvist – den första delen i en trilogi som förändrade om inte bilden av Sverige så i alla fall filmsverige en aning (och i förlängningen synen på vad man fick göra med en dokumentärfilmskamera, i fråga om arrangemang). Filmen tilldelades det näst högsta kvalitetsstödet av Filminstitutets jury, efter Kjell Gredes Hugo och Josefin men före Ingmar Bergmans Vargtimmen. Sett till samhällsgenomslag utklassade filmen båda sina konkurrenter, och ledde decenniet senare fram till Ett anständigt liv (1979), ett av den svenska dokumentärfilmens storverk, i nivå med Jarls lärofader Arne Sucksdorffs främsta filmer.

Men premiären 1968 skedde inte utan påstötningar. Regissörerna motarbetades av flera viktiga instanser – Filminstitutet, filmproducenter, distributörer, biografer och censuren – men lyckades ändå nå ut med filmen. Kanske var det här som Jarl byggde betydande filmkaraktär, i form av motståndskraft som präglar hans samlade gärning, såväl i filmerna som i arbetet runt omkring. Jarl ingick då i den så kallade filmvänstern, som med bas i Filmskolan grundad 1964 förstärkte filmsveriges generationsmotsättningar, ivrig att blåsa nytt liv i filmens uttryck – bort från ateljéer, ut på gatan – och förstås måttligt roade av att Ingmar Bergman rekryterats som lärare på skolan.

web-skammen_001---kopia.jpg

Senare samma år, 1968, fick Bergmans Skammen premiär, en film om ett isolerat musikerpar som hotas av en annalkande apokalyps. Filmen, som skulle kunna ses som en mindre eftergift av en regissör som länge kritiserats för borgerlig solipsism, fick ett blandat mottagande. Majoriteten av anmälarna framhävde bristen på politiskt engagemang och strax därpå inleddes en häftig debatt där kulturpanachen fördömde Bergmans film. Skammen mottogs bättre i många andra länder och än i dag gäller filmen som en betydande inspirationskälla, med Asghar Farhadis iranska The salesman som det senaste lysande exemplet, förra årets vinnare av utlands-Oscarn. Kanske har Bergmans film också inspirerat Stefan Jarl till dennes senaste film, Innan vintern kommer, som hade svensk premiär i fredags. Jarl och Bergman möttes efter hand i mer ömsesidig respekt (som så ofta när en uppkomling celebreras och upptas i etablissemanget). På sin hemsida frontar Jarl till och med med ett citat av Bergman med syfte på Jarl: «One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals and convictions. In our 'heavy industry' there aren’t many like him.» (Sådant beröm blir möjligen ännu slagkraftigare på engelska.) 

Men om Jarl också hämtat inspiration från Skammen så är det ingen lycklig sådan. Innan vintern kommer är ett filmhaveri och ett absolut lågvattenmärke i regissörens filmografi. Men ännu mer än ett personligt misslyckande är det en film som reser frågor om svensk filmkultur, och som i ett mer långtgående perspektiv berör den pågående debatten om påstådd styrning i kultursverige, från museiverksamhet och litteratur till just film. Är det tänkbart att, inte bara regissörens aktade namn, utan också dennes goda intentioner – filmens «viktiga ämne» – varit utslagsgivande för filmen produktionsstöd? Syftet här är inte att spekulera kring en enskild film, utan att visa på mer övergripande mönster i filmsverige.

2015 beviljades Jarls projekt, då under arbetstiteln «Aftonland», 5,1 miljoner av Filminstitutets dåvarande filmkonsulent, Baker Karim. I den korta beskrivningen som då kommunicerades kunde man läsa: «En familj, några mil från en stad. En vägspärr. Och så är ingeting som vanligt.» Tyvärr är det inte så mycket mer som kommer ur den färdiga filmen. Hotet om apokalyps skissas knapphändigt både i det verbala och det visuella. Vi förstår att en familj har isolerat sig i ett hus på landet. Ett barn tillbringar tid i stallet, mamman åker till stan för förnödenheter och återvänder oroande sent till beväpnade män som intagit hemmet, både hon och maken förnedras i köket. Men det förslår inte. Här finns gott om vykortsvackra motiv men ingen bildpoesi som hos Terrence Malick, absolut inget av Michael Hanekes rollekar från Funny games och inte heller något av den förtätning som präglar Bergmans Skammen. I stället får vi nöja oss med kyrkklockor som bara ringer och ringer, en kökslampa som blinkar till mitt på ljusan dag, en makes kärleksfulla råd att ligga lågt. På sin vita häst rider sonen till skogs, hittar en larv på vägen, och så vidare till havs.

innan-vintern-kommer-foto-philip-ogaard-002-1024x553.jpg

Om en film, där Jarl står ansvarig inte bara för regi och manus utan också för scenografi och produktion, skriver TT:s recensent: «Att familjen ska råka illa ut är visserligen solklart från första sekund men varför och vad som händer med dem efteråt verkar ha varit oviktigt att ta med i manus. Eller har man bara glömt att haka på filmens tredje akt?» Svenskan: «Snarare än hotfulla ser militären mer ut att komma direkt från ett torftigt svenskt krigslajv». FLM finner filmen «usel», «pompös och ytlig på samma gång», «med skrattretande inslag och en övertydlighet som får Mats Helge Olsson att framstå som nyansernas mästare». Borås Tidning ser «en skräpfilm, rätt och slätt. Låt inte några svävande föresatser om 'viktiga budskap' och 'angelägna frågeställningar' lura dig att tro något annat.» Ändå har kritiken på många andra håll varit skonsam, med 2,27 i samlat betygssnitt. SVT ger en trea och ser filmen som «akut kärnfull» medan Sydsvenskan delar ut en fyra och imponeras av filmens förmåga att höja blicken från vardagen och påminna om krigszoner runt om i världen.

Uppenbarligen löper vördnaden för Jarl över hela fältet, kritiker (såväl som konsulenter) som förblindas av det «viktiga ämnet» och av bara farten tycker sig se kvalitet. Uppenbarligen är det lättare att göra ner kommersiella prospekt som stämplats som kvalitet i Filminstitutets korridorer. Men om Morran och Tobias – en skänk från ovan och Vilken jävla cirkus är sentida exempel på filmer som tillskansat sig konsulentstöd rör sig Innan vintern kommer i den motsatta, mer seriösa änden av urvalet; med den respekterade regissören som ställer sig i vägen för mer genomarbetade och personliga projekt. Det är särskilt ironiskt då Jarl, som få andra, i mer än ett halvsekel stridit för kvalitetsfilmens vara och spridning; som genom organisationer, publikationer och sin egen starka röst fungerat som inspiration för många unga filmarbetare.

En regissör har rätt att misslyckas, även en etablerad, på samma sätt som Filminstitutets konsulenter kan ta olyckliga beslut. Kanske gav ansökan löften om poetiska bilder och en förädlad tematik. Men även med höjd tagen för olyckliga omständigheter måste man fråga sig om denna film verkligen borde blivit av. Kanske har inte bara projektet överskattats utan också Jarls förmåga som spelfilmsregissör och personinstruktör. Är detta, i förlängningen, ett exempel på vad som kan ske när alltför generellt hållna, välmenande intentioner tillåts bestämma den kulturpolitiska dagordningen?

Kanske är det möjligt att förbättra transparensen kring produktionsstödet i framtiden: på vilka av de uppsatta kvalitetskriterierna antas det beviljade projektet kvala in? Kanske bör man uppmuntra en ordentlig analys i efterhand, ett offentligt case study som undersöker vad som fungerat och inte fungerat i den enskilda produktionen, också för utomstående att göra erfarenheter av.

Samma dag som Innan vintern kommer hade premiär hölls ett panelsamtal om film och jämställdhet på Stockholms feministiska filmfestival, där Anna Serner konkluderade: «Om man vill få in nya regissörer så måste man börja säga nej till några av de gamla». Sannolikt hade inte Filminstitutets vd någon särskild person i åtanke, men uttalandet föll ändå med symbolstark timing. Filminstitutet gör rätt i att stimulera en produktion med större mångfald och spridning vad gäller genus, klass och andra sociala aspekter. Men dess viktigaste uppgift måste vara att uppmuntra kreatörer att fritt odla sitt uttryck, och visa att det också kan löna sig.

Fylld av självtvivel skriver Ingmar Bergman i arbetsboken 1960, då under manusarbetet med Såsom i en spegel (senare belönad med en Oscar för bästa utländska film): «Jag ska skriva som jag känner och som mina mänskor vill. Inte som den yttre verkligheten kräver.» Eller i vånda över manuset till Det sjunde inseglet några år tidigare, då regissören på förekommen kritik diskvalificerar sig själv både som författare och delvis som intellektuell: «Men jag ser och hör saker och det är det allra viktigaste. Det är detta jag måste vara rädd om och försöka vidarebefordra». Kanske är det rentav den viktigaste lärdomen som dagens nyttobetonade kultur kan dra av den jubilerande regissören: att konstnären, utan att nödvändigtvis skärma sig från omvärlden, ytterst bör följa sina egna vägar. Visst ska det också finnas utrymme för en politiserad konst – men då med ett innehåll som tydligt bär spår av en personlig röst och inte bestäms av det som den yttre verkligheten kräver.

Av Jon Asp 28 feb. 2018