Kvinnliga triumfer i Berlin

Ana Brun i «Las herederas», dubbelt prisbelönad på Berlinale (lababosacine)

Kvinnliga triumfer i Berlin

Toppriser till Adina Pintilies debut «Touch me not» och Małgorzata Szumowskas «Mug». Wes Andersons hunddrama räckte bara till regibjörnen.



Om tävlingssektionerna i Cannes och Venedig är fortsatt starkt manligt dominerade har Berlin filmfestival under senare år mönstrat en något jämnare könsfördelning. På den nyss avslutade festivalen – nummer 68 – märktes detta inte minst, i tal räknat men också i den faktiska representation i filmerna, det vill säga fler kvinnor framför än bakom duken, och över lag med starka och okonventionella kvinnoporträtt som utmärkte sig. I så mån var det svenska tävlingsbidraget Toppen av ingenting, med en idiosynkratiskt självlysande Léonore Ekstrand i huvudrollen, mer standard än avvikelse.

Och inte minst var det kvinnliga genomslaget bland årets utmärkelser tydligt, i en jury ledd av den tyske regissören Tom Tykwer. För trots att bara 4 av 19 filmer var av kvinnor (drygt 20 procent, samma som förra året) var det två kvinnliga regissörer som rodde hem de tyngsta priserna: guldbjörnen till rumänska debutanten Adina Pintilie för Nu mă atinge-mă (Touch me not, bilden), och juryns stora pris till polska dramat Twarz (Mug) av den mer etablerade Małgorzata Szumowska (Elles och Body), medan Wes Andersons vackra soptippsanimation Isle of dogs – med hundar skabbiga som rävar deporterade till Trash Island – fick nöja sig med regipriset (något mindre var knappast att vänta).

Touch-Me-Not-620x349.jpg

Inte mindre än två officiella priser tilldelades debutanten Marcelo Martinessi Las herederas (Arvtagerskorna), Alfred Bauers tekniska utmärkelse och pris för bästa skådespelerska till den 60-åriga debutanten Ana Brun. Brun spelar medelklasskvinnan Chela, vars tillvaro gått i stå, trots att hennes partner sedan tre decennier, Chiquita, älskar henne dyrt och försöker få henne på fötter. När Chiquita under oklara omständigheter tilldöms fängelse (efter en skuld som plötsligt klassas som bedrägeri) tvingas Chela att så sakta rycka upp sig – delvis av ekonomisk nöd, men också av existentiell. Först när hon står utan sin partner i hemmet har hon förmåga att leva upp. Den analfabetiska husan blir plötsligt en tillgång med flera förmågor, sällskap som botar både kroppens och själens ensamhet. Och i parets gamla Daimler – en av många symboler för svunnet välstånd – finner Chela en möjlighet att köra finare damer till olika företeelser, då dessa uppskattar sällskap av viss klass. Chela trivs inte bara med friheten under bilturerna, hon får också anledning till djup i åtrå i mötet med en yngre överklasskvinna.

Det finaste med Las herederas, tilllsammans med skådespelarinsatserna, är regissörens förmåga att skildra flera lager av klass utan att moralisera eller måla med breda penseldrag, i stället förbli den personliga erfarenheten trogen. Inga krav på försoning, men ändå med utsikter för en möjlig frigörelse.

Av Jon Asp 28 feb. 2018