McEnroe i det perfektas rike

UFO Production

McEnroe i det perfektas rike

«Om 'Borg' förlitade sig på den vedertagna bilden av svenskens iskalla perfektion mot amerikanens hetlevrade emotion, illustrerar 'L’empire de la perfection' tydligt hur även McEnroe i allra högsta grad var en del av det perfektas rike.»

Den franska filmen «L'empire de la perfection» sätter den temperamentsfulle amerikanen i nytt ljus. Jon Asp har sett den på Berlin filmfestival.



Tennisfilm tycks på tapeten. I mars är det svensk premiär för prisbelönade Battle of the sexes, spelfilm löst baserad på 1973 års match mellan Billie Jean King och Bobby Riggs. I höstas invigde Borg Toronto filmfestival, med sitt känslomässiga centrum sju år senare, i Wimbledon-finalen 1980. Den som inte fick nog av John McEnroe där, i Shia LeBeoufs betydande gestaltning, borde få sitt lystmäte i dokumentären L'empire de la perfection, som fick sin världspremiär på Berlin filmfestival.

mcenroe2.jpg

På flera plan är det en omistlig film: estetiskt tilldragande, ibland översinnligt vacker, kongenialt berättad av Mathieu Amalric. Därtill är det en stundtals perspektivrik essä om förhållandet mellan tennis och film, vilket avtalsenligt innefattar en del fransk filmteori från baslinjen. Men det är framför allt en häpnadsväckande karaktärsstudie av detta omtalade amerikanska fenomen och temperament; en film som, vågar jag säga, också lägger en del nytt till händelsernas centrecourt.

Jean-Luc Godard sade en gång i en intervju till franska sportavisen L’equipe: «Film ljuger, inte sport», sedan dess åberopat av många med delad fascination för de båda. Regissören Julien Faraut tar citatet som teoretisk grundval i L'empire de la perfection, och adderar med några brottstycken Serge Daney, en av Frankrikes mest ansedda filmkritiker, en gång chefredaktör för Cahiers du cinéma och för en tid även tenniskrönikör på Libération. Tennis, menade Daney, handlar liksom film om att skapa tid. Där många andra sporter, som fotboll och rugby, är utmätta, är tiden i tennis relativ; en sport som själv uppfinner tiden. Det hela kan vara över på 28 minuter, som en längre kortfilm, men i rekordlängd motsvara sittningen av hela «Gudfadern»-trilogin.

L'empire de la perfection går själv till historien som en 95 minuter lång inzoomning på John McEnroe, främst under rekordåret 1984, då superlativen haglade som aldrig förr över en enskild tennisspelare – tills en tjeckoslovakisk slagmaskin, Ivan Lendl, ville annorlunda i finalen på Franska öppnas glödheta grus, där förevarande film försiggår. 

Mac-lendl.jpg

Faraut lutar sig mot ädelt arkivmaterial; som mångårig forskare på det franska sportinstitutet (INSEP) har han tagit fasta på 16mm-filmer i färg, de flesta upptagna av den notoriske tennisfilmaren Gil de Kermadec, som med närmast kronofotografisk ambition (hög på Muybridge och Marey) under decennier hängav sig åt händelserna på Roland Garros i sydvästra Paris, och som föreföll särskilt besatt av just McEnroe.

Med McEnroe och grus i kombination gavs tennisen, enligt Serge Daney, de bästa förutsättningar att skapa fiktion – bägge för synbart oberäkneliga sidor; en felstuds, en känsloreaktion. Men McEnroe var inte främst tennisregissör på grund av sitt temperament, utan för sin förmåga att på egen hand styra tagningarna, i utformning och längd, som i ett tyst uttalat «cut», genom en oberäknelig serve, en dödande backhand, en enkel volley eller genom en av sina många stoppbollar. Ofta fick motståndaren blott en skuggroll, tilläts inte komma in i matchen, i värsta fall förvandlad till statist.

Tennisfilmaren Gil de Kermadec gjorde, enligt egen utsago, inte sportsändningar; han gjorde film. För honom handlade dokumentationen inte om resultat eller vindlande slagdueller – vad vi är vana vid från tv-sändningar – utan om filminspelning. Genom att zooma in och dröja vid den enskilda spelaren, oavsett vad som händer runtomkring, beskriver han en närvaro, en rörelse, en gest – utan trick och snabba förflyttningar. Man ser inte matchen men väl styrkan i tennisen.

När tv-bolagens kameror ökade blev det allt svårare för de Kermadec att motivera sin plats på centrecourten, eftersom hans skapelser, jämförbara med industrifilmens, var långtifrån lika ekonomiskt lönsamma. Hans kamerahytt fick allt sämre placering, just över marknivå, vilket ändå var tillräckligt för hans syfte. Den avsedda instruktionsfilm skulle först göras genom återskapade rörelser, men eftersom rekonstruktionen blev onaturlig och inte korresponderade med rörelserna under en riktigt match, valde de Kermadec att gå live, till roten och skildra den enskilda tennisspelaren i verklig aktion, för att så närma sig det perfektas rike.

När L'empire de la perfection rätt snart zoomar in på McEnroe blir instruktionsfilmen lika mycket en närstudie av idrottsmannens hela karaktär; bilder som avslöjar det som de vanliga tv-bilderna inte kan berätta. I så mån påminner filmen en del om Zidane, un portrait du 21e siècle (2006), en 90 minuter lång inzoomning på den franske Real Madrid-spelaren, en film som också skärmade av och samtidigt öppnade för större perspektiv.

zidane_08.0.jpg

Men i filmen om McEnroe sträcker sig blickfånget längre. För det första: tennis som fysisk rörelse, hur amerikanen behärskar varje moment, hur inte en enda rörelse lämnas åt slumpen, hur varje aktion möts med ett synbart allvar, hur en upprepad kroppskultur möter kraven på stundens ingivelse. Det som på avstånd, i en vanlig tv-kamera, kan se nonchalant och slarvigt ut, är i själva verket noga mätt och övervägt.

Vidare: kameran som registerar humörmänniskan McEnroe, med fler och fler sekvenser som uppehåller sig vid amerikanens protester: klagomål på närsynta domare och närgångna kameramän men också på funktionärer. Det är förstås inte konstigt att tennisens mest oförskämda fick publiken emot sig; desto märkligare hur mycket en idrottsman kunde säga då jämfört med hur motsvarande utsagor skulle straffa sig i dag. I nämnda grand slam-final undrar Ivan Lendl, också full av förebråelse men inte omotiverat, om domaren är rädd för McEnroe.

Det intressanta är inte främst hur omgivningen reagerade på McEnroe, huruvida hans spydiga kommentarer (ofta väl avfattade) och förebrående framtoning (ofta oacceptabel) sågs i förmildrande eller stigmatiserande ljus, om domaren gav honom för- eller nackdelar genom de ständiga protesterna. Det intressanta är med vilken självklarhet McEnroe agerar, som med en känsla av absolut nödvändighet, något ofrånkomligt. Även när han «förlorar humöret» tycks han i själva verket vara i full kontroll. För McEnroe handlar det inte om att skaka av sig en reaktion eller ett utbrott för att kunna gå vidare. Det är snarare standardläge för McEnroe, att reagera enligt välbekant mönster och gå vidare bara för att snart kunna reagera igen.

«Fientlighet är hans drog», skrev Serge Daney, och såg McEnroe drabbad av «den eviga orättvisan som han och enbart han är offer för. Han kan endast prestera om alla är emot». Hela McEnroes vara tycks bestå i att skapa fiender. Som ett förorättat barn framhärdar han, med föreställningen om att en hel omvärld är emot honom och ska motbevisas. Filmens närbilder antyder att McEnroe trivs med situationen mer än han vantrivs med den. På samma sätt som han var sparsam med glädjeyttringar – på sin höjd en kortvarigt knuten näve – hålls hans spel igång av att hitta fel i sin omgivning. McEnroes påstådda kontrollförlust ser i själva verket ut som en form av kontroll. På tvärs mot de officiella tv-bilderna (och historieskrivningen) var hans humör inte nödvändigtvis något negativt, utan hela grunden för hans produktivitet, del av strategin.

Om Janus Metz Borg, efter manus av Ronnie Sandahl, förlitade sig på den vedertagna bilden av svenskens iskalla perfektion mot amerikanens hetlevrade emotion, illustrerar L’empire de la perfection tydligt hur även McEnroe i allra högsta grad var en del av det perfektas rike, genom sitt konsekventa rörelsemönster men också genom sitt konsekventa känsloregister; i båda fallen handlade det om att upprepa sig.

Men det räcker inte att säga att McEnroe skapade och var del av spektaklet, att han efter hand spelade sin roll enligt manus. Filmen gör väl stor sak av att jämföra honom med några av filmens kända, till exempel med överarbetade referenser till Robert de Niro i Tjuren från Bronx och underbarnet i Milos Formans Amadeus – jämförelser som inte tillför något. Tennisscenen är visserligen en världsarena, och visst kan idrottsmän jämföras med skådespelare, McEnroe inte minst. Saken är bara att hans roll tycks så fullständigt självskriven, förmodligen sedan barnsben, att det är svårt att ens skymta något pålagt eller tillagt i hans prestation.

mcenroe3.jpg

En minnesvärd scen i filmen utspelar sig för ovanlighetens skull av banan. Tillsammans med flera landsmän, bland annat brodern Patrick McEnroe, ska huvudpersonen förevigas på gruppbild. McEnroe hatade som bekant fotografering, också vid detta tillfälle, men känner sig ändå nödd för kollektivets skull. Med önskvärd tydlighet framgår hans aversion. Han värjer sig, påminner om en skygg apa, med blicken stadigt mot marken. Dock finns det inget poserande eller demonstrativt i hans beteende, som man skulle kunna ana, utan det ligger så djupt förborgat i hans natur, att inte vilja ställa upp framför kameran. Som Gil de Kermadec sade: McEnroe hatar att låtsas, han kan inte det.

Om det ändå kan kallas skådespel är det i så fall scener utförda på högsta nivå, en självdestruktiv komedi med huvudpersonen som offer för all fientlighet; eller ett fullständigt kontrollerat drama – i båda fallen med detta högpresterande, hyperkänsliga barn med lika höga krav på sig själv som på sin omgivning, och vars kravbild kommit redan med modersmjölken (mamman hade «bara» två krav på sin son: att gå på Stanford och spela Davis Cup. Efter båda kraven avklarade, som 18-åring, frågade McEnroe om han fick leva sitt eget liv nu).

L'empire de la perfection går så långt som att säga att vi alla är en del av och kan spegla oss i McEnroes psyke, underförstått i denna tävlingsinriktade individ fast övertygad om att lyckas i en utslagsgivande värld.  «I honom kan vi se vad samhället har gjort med oss», hörs Amalrics berättarröst uttala, inte oöverlagt, även om repetitionerna med vilken regissören vill försäkra sitt budskap blir rätt många. Men det hindrar inte åskådaren att njuta av detta rika arkivmaterial, att förundras över och göra sin egen analys av hur McEnroe faktiskt är funtad samt, i anslutning till det, vad det säger om världen och en själv. Sannolikt finns mycket att hämta i  den samlade tennis- och McEnroe-litteraturen, men frågan är om något verk lika väl har illustrerat sakernas tillstånd som detta – alltså något som började som en anspråkslös instruktionsfilm men slutade i ett universellt och alldeles bedårande porträtt av en stjärna som gick långt bortom sporten han underhöll.

Av Jon Asp 24 feb. 2018