Léonore Ekstrand som Nojet blickar uppåt i «Toppen av ingenting» (Njutafilms)

Egendom är krig

«I ett nihilistiskt crescendo suddas de psykologiska karaktärsdragen ut och situationerna flyter ihop i ett stumt våld som strax invaderar ljudbilden och svämmar över och in i berättelsen, och som genom sin skildring av Nojet och Lex anklagar en hel generation av baby boomers

Charlotte Garson ser «Toppen av ingenting».



«Utan rika föräldrar är du körd», påstår frisören som fönar Nojets hår medan han upprörs över Stockholms bostadsbubbla. Nojet själv nickar lojt. Hennes rika pappa, som genom decennier har finansierat hennes bekymmerslösa liv på spanska stränder, har just dött och efterlämnat ett flervåningshus i huvudstaden. Kremeringen klaras av snabbt och Nojets flyktiga blick på klockan säger allt: vid snart 70 års ålder har hon inte kommit för att begråta en död eller hitta sina rötter utan för att så snabbt som möjligt göra sig av med en egendom som belastar henne. Med introduktionen av den besvärande närvaron av en funktionshindrad halvbror och dennes alkoholiserade son, bägge föreståndare för det ärvda huset, drar Axel Petersén och Måns Månsson iväg med filmen, som skulle kunna ha handlat om samhällsfrågor (bostadskrisen, arvstvister och flyktingars levnadsvillkor), till förmån för en samling närbilder som formar ett alldeles särskilt porträtt, tvingar åskådaren till en intim samvaro med denna skamlösa och skrupelfria ägarinna som Nojet visar sig vara.

toppen-2.jpg

Axel Peterséns faster Léonore Ekstrand, känd bridgespelare (filmens titel är för övrigt en bridgefigur) och minnesvärd som Jackie i Avalon, får här en huvudroll i sin rätta storlek. Skådespelerskan verkar helt likgiltig inför den osmickrande ljussättningen och skumpiga kamerarörelser av Månssons axelburna kamera; inte heller i en sexscen görs något för att återge den vanliga upplyftande filmberättelsen om sensualitetens och kärlekens blomstrande i livets tredje ålder. Även om detta okonventionella sätt att film får ses som en merit är det inte förvånande att press- och branschfolk på Berlin filmfestival, där filmen visades i huvudtävlan, lämnade salongen i förtid i stället för att vara kvar i den obehagliga upplevelsen.

Filmen förvirrar och smyger sig framåt, lämnar till åskådaren att samla ledtrådar för att kunna förstå vem Lex (Christer Levin) är: i förhållande till den döde pappan; en frilansande musikproducent och en vapensamlare med hus på landet, och kanske även en av Nojets gamla beundrare. Som ett pussel i ständig rörelse rör sig Toppen av ingenting genom mörka korridorer i det vanvårdade flervåningshuset, störtar in tillsammans med sin hjältinna hos hyresgäster som inte förvarnats om hennes visit, faller på knockout precis som hon själv under sin brorsons ursinniga nävar, när han med stigande ilska hör sitt lönsamma jobb som bostadsförmedlare ifrågasättas av fastern. Valet att hela tiden följa huvudkaraktärens perspektiv i stället för att väcka sympati, förstärker hennes svärta. När hon landar i detta hyreskaos (de flesta av hyresgästerna bor i andra hand på dyrköpta hyreskontrakt som brorsonen sålt) tar hon direkt motsatt riktning vad en karaktär i en film av bröderna Dardenne skulle ha gjort. Hos belgarna blir moraliska småsaker delar av ett oändligt mycket större dilemma som ger möjlighet till en viss själslig frälsning. Men Nojet uppfattar sin provisoriska hemkomst som en brist på respekt för hennes dolce vita utomlands: här befinner hon sig åter igen på ruta ett, med familj och ett slags jobb (en deal hon vill klara av fortast möjligt) och med insikten om att hennes beslut innebär dramatiska konsekvenser för hyresgästerna (varav vissa är flyktingar) och för hennes egen familj. Ju längre filmen lider, desto mer snävas porträttet av Nojet åt, mot en egoism som drar mot solipsism; avhumaniserad får hon formen av en ångvält – eller, ett maskingevär. Svarthumorn här – en ton som Ruben Östlund nyligen berömts för, i hur han ställer åskådaren inför sina egna små tarvligheter – dyker upp vid strategiska tillfällen, för att visa att för den som redan har, som äger, kan komforten inte nog värderas: på hotellet där Nojet bor erfar således en turist ett mindre drama när han upptäcker att lös- respektive hårdkokta ägg hamnat i samma korg.

vapen.jpg

Det oproportionerliga mellan «rikemansproblemen» och filmens verkliga kontext (t ex eldsvådan som ödelade Grenfell Tower i London och dödade 71 personer, orsakad av att dessa socialbostäder inte uppfyllde säkerhetsföreskrifterna) ger en sträv och hård sida till porträttet av denna ovanliga arvtagerska, och lämnar oss med en bitter eftersmak. Med vetskapen om att Christer Levin (som spelar Lex) är känd som en av Stockholms svartbostäders marknadshajar (vilket regissörerna talat om i intervjuer) fastnar skrattet i halsen, dessutom till tonerna av låten som han själv producerar, en hymn av medkänsla för hemlösa, homeless. Nojet förklarar med obscen självklarhet att homeless kallas homefree på svenska – att vara befriad från bostadsägandets ansvar alltså. Lyckliga fattiga! I ett nihilistiskt crescendo suddas de psykologiska karaktärsdragen ut och situationerna flyter ihop i ett stumt våld som strax invaderar ljudbilden och svämmar över och in i berättelsen, och som genom sin skildring av Nojet och Lex anklagar en hel generation av baby boomers.   

(Övers från franska Sofia Norlin)

Av Charlotte Garson 16 mars 2018