Fredrik Dahl som Musse ur Gabriela Pichlers «Amatörer» (TriArt Film)

Svensk film en torrboll?

«På den punkten är 'Amatörer' en kvalificerad svensk motsvarighet till en amerikansk film som 'Lady Bird'. Problemet ligger på ett helt annat plan.»

Kim Skotte ser Gabriela Pichlers film om den fiktiva hålan Lafors.



The square är ett nog så sofistikerat experiment av internationellt snitt och med internationella skådespelare, men den är på en avgörande punkt också typiskt svensk. Nämligen i sitt fokus på samhället som den arena och organisationsform där allt viktigt utspelar sig, även när det gäller relationer mellan människor. Även om Ruben Östlund använder det ironiskt förblir samhället också i hans film fyrkanten som vi agerar innanför och sinsemellan förhåller oss i relation till. Det är ju en uppenbar sanning att det på ett plan förhåller sig så. Men är det nödvändigt att filmerna också alltid avspeglar det?

Jag kan inte komma på något land där så många seriösa filmer är monomant upptagna med att skildra samhällets normer. Denna entydiga fokusering på samhällsfrågor kan göra svensk film till något av en torrboll i sammanhanget, men det betyder å andra sidan också att den i många fall faktiskt bidrar med en relevant röst i samhällsdebatten, något andra länder bara kan drömma om.

Ett bra exempel är Gabriela Pichlers Amatörer. Regissören är dotter till bosnisk-österrikiska föräldrar som kom till Sverige som gästarbetare under 1970-talet. Pichler är alltså född i Sverige men hennes blick på det svenska samhället i Amatörer är i lika hög grad invandrarens som svenskens. Överhuvud att få lov att betrakta det nordiska samhället med denna dubbla optik är något man kan avundas svensk film. Det är på en gång ett mycket igenkännbart och annorlunda Sverige, ett multikulturellt, modernt samhälle som kanske inte är riktigt så modernt och inkluderande som det själv gärna vill tro.

ätasovadö.jpg

Gabriela Pichler debuterade övertygande med Äta sova dö om en ung invandrartjejs tristess och utmaningar i en svensk provins präglad av arbetslöshet. En varm och autentiskt välklingande debut med en klar röst och en skarp blick, en film som helt levde upp till sitt eget motto, «du har inte en chans – ta den!». Riktigt så övertygande är inte den 37-årige regissörens andra spelfilm. Återigen tilldrar det sig i en svensk småstad. I det fiktiva Lafors i Västergötland leker både svenskar och invandrare texanska ‹kobojsare› när det spelas countrymusik på byfesten. Men bakom munterheten lurar allvaret. I kulisserna kämpar kommunstyrelsen för att locka den tyska lågpriskedjan Superbilly till orten, vilket ska ge arbetsplatser och allmänt uppsving. Kanske. Globaliseringen har skapat en centrifugalkraft som suger livet ur ytterkantsområdena. Nästan i desperation beslutar man sig för att producera en reklamfilm för Lafors. Men kulturkassan är tom, så man bestämmer sig för att uppdra några skolelever att göra en film om orten, tänkt som en frisk (och kostnadsfri) strategi. Lite för frisk visar det sig. De två tonåriga ‹pojkflickorna› Aida och Dana kastar sig entusiastiskt över uppgiften. När kommunen tycker att deras ansträngningar är för enfaldiga hämnas tjejerna med att göra sin helt egna film, en film som skall visa det riktiga Lafors, utan kommunalt smicker och smink. Deras projekt handlar om demokratisering, ärlighet och självförverkligande. I stället för kommunens ihåligt iscensatta gemenskap åstadkommer tjejerna äkta ‹community building›. Bättre kan det nästan inte bli! Dem röstar vi på nästa gång.

Aida och Dana är del av ett samhälle där självgodheten helt skymmer sikten för solidariteten och där invandrarna utgör botten av samhället – men ändå högt över de avskyvärda romerna, som ingen vill kännas vid. Zahraa Aldoujaili är fullständigt avväpnande som den oregerliga Aida och tillsammans med Yara Aliadotter som väninnan Dana utgör de två tjejernas sammankomst en alldeles äkta närvaro i filmens centrum. På den punkten är Amatörer en kvalificerad svensk motsvarighet till en amerikansk film som Lady Bird. Problemet ligger på ett helt annat plan.

Tobias Henriksson-9820.jpg

Gabriela Pichler har inte velat vara för hård i sin kritik och satir. Trots att klichéerna om det självgoda, småborgerliga svenska samhället på landet manifesteras, är dubbelmoralen inte värre än förväntat. Pichler vill hålla komiken och satiren inom det realistiska, vilket på ett sätt är väldigt sympatiskt. Filmen nöjer sig med att föreslå att om man bara skruvar lite på samhällsknapparna så ska det nog gå. Alltså inte nödvändigtvis allt det där med globalisering och arbetstillfällen, utan med uppslutning och stärkta relationer mellan nya och gamla svenskar, och där de unga är de konstruktiva och fördomsfria. Det kan hon ha förhoppningsvis ha rätt i. Det är väldigt uppbyggligt. Men filmen blir av samma skäl också ganska tandlös. En fin solidarisk samhällssatir som framställer både invandrare och svenskar som riktiga människor med en släng av karikatyr. Fyndigt, varmt och rätt ofarligt. Och Pichlers bruk av mobilkamera bryter igen ny mark i kategorin spelfilm med pseudodokumentär estetik.

Amatörer är en sympatisk liten film som bortsett från Zahraa Aldoujailis energiska karisma kommer falla i glömska fortare än Äta sova dö. Som ännu en svensk film om samhället. Ännu en svensk film som får den svenska verkligheten att verka en aning överskattad. Åtminstone som den enda tillåtna ramen för spelfilm. 

(Övers från danska Jon Asp)

Av Kim Skotte 16 mars 2018