SF Studios

Tvära kast i Köping

«I den kommersiella svenska filmen, med en självkänsla lägre än Köpings, gäller det inte så mycket att bejaka sin begåvning som att skapa en bred friktionsfri träffyta med hjärtskärande budskap och många känslostarka markörer.»

Jon Asp ser «Tårtgeneralen» gå från Norén och Pasolini till schlager och smörgåstårta.



Svensk tv-kväll 1985*, landet delat i två läger, ettan och tvåan, med nöje i ena kanalen och kultur i den andra. Samtidigt som Lars Noréns mastodontklassiker Natten är dagens mor visas i en dramatiserad version i SVT2-teatern föreslår Jan Guillou, inom ramen för Kanal 1:s «Rekordmagazinet», Köping som kandidat till Sveriges tråkigaste stad. En vacker tillfällighet och bild av dåtidens prime time-public service – nästan sex timmar stram familjekonfrontation ställt mot torrt lågmäld folkhumor – och en given inledning på filmen Tårtgeneralen, regisserad av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, efter deras egen roman och ytterst baserad på Hammars upplevelser i förhållande till verkliga händelser i denna gudsförgätna håla.

En industristad med röken från fabrikerna som beslöjar orten vid Mälarens strand, förmörkar tillvaron ytterligare. Folkets hus och Folkets park, en biograf på nåder. Ett nedlagt Ikea – det första i världen som inte bar sig – som därpå återuppstår i Västerås fyra mil bort. Ortens store son Scheele upptäckte syret på 1700-talet men nu verkar allt i Köping vara bristvara, världen känns långt borta.

hasse-p-_5a9fd122eae38.jpg

Sitta eller supa bort sitt liv? Orden är Hasse P:s, ortens självutnämnde storfräsare pendlandes mellan hybris och parkbänk; entreprenören som länge rört sig i «samhällets fakturalösa utkanter» och som mellan många misslyckade uppfinningar tröstar sig med spriten. Det är första gången Köping förekommer i tv, enligt Filip Hammars energiska berättarröst. Inslaget medför svår förödmjukelse, självbilden sjunker ytterligare. Det är för jävligt att man använder licenspengar till att trycka ner småstaden, menar någon. Dess rykte blir inte bättre genom en uppsjö skrala slogan, där «Köping – en kommun» tar priset. Men där sårade invånare vill tiga ihjäl saken tänker Hasse P tvärtom: han ska ta motgången som medel för att vända på skutan, väcka uppmärksamhet med hjälp av Guinness rekordbok.

«Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig», sjunger Västerås-bon Kjell Höglund. Och det är bara en av många välkända låtar i filmen. Man kan undra hur stor del av dess åtta miljoner automatstöd (från Filminstitutet) som gått åt till att lösa musikrättigheter. För att försätta publiken i rätt stämning, och för att nödlösa varje dramaturgisk nedgång (de är rätt många), öser man på med ett brokigt men bergsäkert 80-talskompilat: från A-has  «Take on me» till Sandras «Maria Magdalena» till F.R. Davids «Words don't come easy» (senast hörd i Call me by your name, där kommunikation också var ett stort problem). Till dessa nummer läggs nationalsången först som sist, Tommy Nilssons «En dag» och annat självförverkligande allmängods som ordentligt skymmer Lars Winnerbäcks originalmusik. Återstoden av stödet har sannolikt brukats för skådespelargager. Och även om aktörerna knappast kan hållas ansvariga för den skrala dialogen, eller den bristfälliga berättelsen, så kommer de bästa prestationerna, talande nog, från en stumt sörjande Tomas von Brömssen eller en Mikael Persbrandt som, tystad av öronbedövande «flyglarm», måttar och nickar inkännande mot den lokala konditorn (se trailern), hon som snart ska få i uppdrag att baka världens längsta smörgåstårta.

jens-ohlin-i-tårtge_5a9fcf101cad5.jpg

Det roligaste och mest drabbande i ett annars tårdrypande Ikaros-drama och uppsamlingsheat är Filip Hammars stolt mindervärdige pappa. Jens Ohlin spelar en skåning i Lacoste-tröja och basker som konverterat katolskt för att han älskar Frankrike. När Chagall dör sörjer han ännu en modernist som fallit bort; när sonen är mindre än tio tar han med honom på Salò, eller Sodoms 120 dagar. På sonens fråga varför de bajsar på varandra i Pasolinis film svarar pappan att det är en annan form av kärleksbetygelse, «mamma och jag är mer traditionella». Men runt fotbollsplanen sjunker hans auktoritet fort under existensminimum. Till slut blir det Hasse P – genom bejakat utanförskap i sin offentliga eljest-filosofi (den rymmer i alla fall mer självkritik än radions Sommar-program), som får sonen att sluta skämmas för sin pappa. Relationen är helt skissad men likväl en av få saker man tar med sig från filmen.

Regissörerna slår i alla olika riktningar, från underklass till elit, drar sig inte för att göra sig lustiga av något skikt men tvekar heller inte att plocka in hjältar från avbytarbänken. Filip och Fredrik är en produkt av SVT, i så mån att de vuxit upp med public service, men ännu mer för att de rört sig bortom dess styvmorderliga innehåll och narrativ, fast i folkbildning räknat ändå oftast överträffat statstelevisionen. Tårtgeneralen är sannolikt det minst kompromisslösa duon gjort hittills, vilket säger mindre om de två än om kultursverige i dag. Om Sverige då var tydligt uppdelat i kultur och nöje har allt, tre decennier senare, smält samman i ett mischmasch där ingen tittare får alieneras. Ingen vet det bättre än Filip och Fredrik. Och just här, i den kommersiella svenska filmen med en självkänsla lägre än Köpings, gäller det inte så mycket att bejaka sin begåvning som att skapa en bred friktionsfri träffyta med hjärtskärande budskap och många känslostarka markörer.

Av Jon Asp 7 mars 2018