Elev och lärare i Laurent Cantets «Gruppen» (Folkets Bio)

Hat eller leda hos provinsens överblivna

Från svenska amatörer till olika fransmän som leker med fiktionen. Jon Asp ser Gabriela Pichlers nya landsortsdrama i ljuset av två bioaktuella samhällsskildringar från den sydfranska kusten.



Arkivbilder visar hur Lafors, decennier efter övergången från jordbruk till industri, blomstrar med sin skinn- och textilindustri. «Det är massan som gör det», hävdar speakerrösten entusiastiskt i prologen till Gabriela Pichlers nya film Amatörer.

Klipp till i dag, nedlagda fabriker vittnar om näring som försvunnit. Nu gäller det att hitta nya jobb. I syfte att bättra på ortens varumärke uppmuntrar kommunen några högstadieelever att filma hembygden.

«Till sist i en biograf berättas än en gång om filmkonstens kraft», skriver Charlotte Garson i sin recension i veckans POV, «hur amatörer kan lära de professionella inte bara hur man flyttar bildsnittet för vad som är den verkliga världen, utan för att de (tjejerna) också lyckas flytta filmens fokus från projektets ambitioner för finansiering och reklam till det ojämförliga nöjet – och den politiskt nödvändiga gesten – i att se en film tillsammans.»

Kanske är det filmens viktigaste meddelande, att inte bara tillväxt räknas utan också inre förkovran och gemenskap, särskilt av betydelse att muta in hos dagens politiker. Samt att alla har rätt att reproducera.

Scenen tycks gå igen i Laurent Cantets Gruppen (L’atelier). I den sydfranska hamnstaden La Ciotat samlas ett gäng varierat vinddrivna ungdomar för att med professionell handledning (från Paris) stafettskriva en kriminalroman med stadens stora stolthet som fond: hamnen och dess anrika båtvarv, som regissören, decenniet efter guldpalmsvinsten med skoldramat Mellan väggarna, bland annat återger i arkivbilder – gigantiska oljebåtar som sjösätts och sänder ut flodvågor över hela samhället. När pappa kom hem dyblöt, då blomstrade staden. Det var också på denna plats som bröderna Lumière, långt för det, spelade in L'Arrivée d'un train en gare de la Ciotat (1895), vilket Cantet knyter an till genom att illustrera svunna tiders liv och rörelse på båtvarven med upptagningar med arbetare som lämnar «fabriken» (förstås med syfte på en annan av Lumières revolutionerande filmsnuttar), för att sedan låta kameran vila på det stiltje som råder i samma varvsmiljö i dag, på resterna som blev kvar.

latelier_laurentcantet_photo3-e294ac-jerome-prebois-jpg.jpg

Problemet är att filmens huvudperson Antoine (förbluffande debutanten Matthieu Lucci) inte kan knyta an till varvet eller dess historia, till de många kämpande arbetare som efter nedläggningen ockuperade varvet i tio år. För honom och andra i gruppen är det som en kyrkogård, en turistattraktion, trots att viss näring återstår. Just Antoine har förresten svårt att knyta an till saker generellt, utöver videospel och barn (han verkar också ha en hyfsad relation till sin familj). Dock har han en dramatisk ådra och när han explicit lägger ut texten om en gestaltad massavrättning som dessutom sker på en lyxjakt i till synes kallt blod, ryggar gruppen tillbaka – varför så våldsamt och så utan grund? Läraren ser både ett och två motiv att intressera sig mer för Antoine. Själv rycker han på axlarna och förstår inte varför hans fiktion upprör så. Samtidigt verkar han inte göra någon skillnad mellan hat och leda.

I en calanque inte långt därifrån utspelar sig ett annat franskt drama, Huset vid havet (La villa). Tre syskon i övre medelåldern kämpar för att hålla huvudet över havsytan vid den vik de en gång vuxit upp. Den åldrande pappan är döende, familjerestaurangen gapar tom sedan länge, bara ett av syskonen har blivit kvar. Även här mutar regissören, Marseille-skildraren Robert Guédiguian in området med hjälp av bilder från till synes olika tider, de små slitna fiskebåtarna mot de förbipasserande hastighetstågen på höjden, gamla värden mot nya tomtpriser. Men också här får konsten betydelse, inte bara genom bevingade ord vid middagsbordet. Dottern (Ariane Ascaride) som återvänder efter decennier är firad teateraktris i Paris. Väl hemma rivs gamla minnen upp, men till liv väcks också en nygammal «bekantskap», en ung, kvarbliven fiskare som sedan sitt första möte med henne på scen beundrat henne och själv ingått i en amatörteatergrupp. Så formerar Guédiguian – inte för första gången men sällan har han gjort det bättre – sin egen lilla teater i ett drama med havet som det lugna vattnet mot den oroliga världen.

La_Villa_4____AGAT_Films-1440x810.jpg

Från svenskt inland till franska kuststräckor: nya och gamla former av arbetarklass, konstant över generationer, nyinflyttad eller sedan länge upptagen i medelklassen; människor som hanterar missnöje och tristess på olika sätt och med olika kreativa uttryck – att skriva av sig, spela av sig eller filma av sig.

Vad som utmärker de franska filmerna gentemot svenskt drama i allmänhet är toleransen i uttrycket, hur motstridiga karaktärerna och hur komplexa berättelserna får vara. I Guédiguians film återfinns till exempel Jean-Pierre Darroussins självbelåtna Jospeh, en före detta kommunist och misslyckad författare som etablerat sig inom näringslivet, som inför den unga flickvännen slänger sig med aforismer, provocerar som en Charlie Hebdo-utgåva, konfronterar frågvisa militärer och anklagas för rasism; slutligen hittar ny nödvändig energi i några behövande flyktingbarn som runnit upp från havet. Det finns inget särskilt ädelt hos denna karaktär och han genomgår ingen utveckling under filmens gång. Men han rymmer hela tiden dessa tankar och provokationer, och yttrar dem ständigt, i hopp om att omgivningen inte dömer honom för hårt.

Gruppen, som Cantet skrivit tillsammans med sin återkommande manuspartner Robin Campillo (regissören till 120 slag i minuten) utmärks också av denna tolerans, viljan att fördjupa och förstå hellre än att förenkla och fördöma. När en politiker från extremhögern, i ett av många klipp som huvudpersonen tar del av på internet, sörjer svunna tiders nationalstater är det med en primär kritik mot EU och mot överstatlighet och korruption. Utläggningen blir nödvändigtvis inte mer vederhäftig därigenom, men världen blir mer begriplig och, i anslutning till det, huvudpersonen mer komplex.

Sammantaget skildrar Cantet och Guédiguian samtida konflikter och reser frågeställningar utifrån en varierande historisk optik, utan att vara ute i ett särskilt politiskt ärende. Deras filmer dröjer sig kvar i samhällets rester, såväl arbetare och ungdomar som nytillkomna, men de föreslår inga svar eller lösningar för framtiden, hur individen ska orientera sig, hitta sysselsättning eller mening i en föränderlig värld. Filmerna genomsyras av en lätthet och en yttrandefrihet som borgar för takhöjd där rollkaraktärerna varken är lättkränkta eller undfallande. De som först framstår som typer visar sig ofta vara de som avgår med flest nyanser. Här är det motstridiga standardläge, en mångfald av känslor.

Alla har inte möjligheten men väl rätten att uttrycka sig, gestalta och försöka förstå. Inte tvunget för att övertyga massan, leda i bevis, utan för att själva strävan – att leva sig in andra människors liv och världar – utgör skapandets grundelement, vare sig det gäller de gamla varven i Provence eller Västergötlands provins, vare sig det gäller professionella eller amatörer.

Av Jon Asp 16 mars 2018