Invigningsfilm med bitter eftersmak

Rikard Wolff ur Julia Stanislawskas «Rikard» (Robert Nordström)

Invigningsfilm med bitter eftersmak

«Rikard däremot är inte bara ett ofullgånget mischmasch utan även ett försök att på ett omoraliskt sätt sko sig på en nyligen avliden person med ikonstatus.»

Stig Björkman ser Tempofestivalens invigningsfilm om Rikard Wolff utvecklas till en travesti på ett personporträtt.



Det är inte ovanligt att filmfestivaler, stora som små, i utlandet liksom här hemma, väljer att som inledningsprogram ha en film, som kanske inte är av högsta kvalitet men som rymmer ett mått av publikfrieri. Det gäller ju att locka så många som möjligt till de tidsbegränsade arrangemangen. Men när dokumentärfilmsfestivalen Tempo väljer filmen Rikard som startskott för en festival som efter sina 19 år bör kunna betrakta film med en någotsånär vuxen blick, då har nog publikfisket nått en bottenpunkt.

Samtidigt har säkert tanken funnits där från arrangörernas sida: vi vill skänka denne en av våra största och mest beundrade skådespelare vår hyllning. Och festivalens ambition lyste igenom på ett helt annat sätt än den film som skulle följa. Rikard Wolffs ständiga parhästar och ackompanjatörer Johan Karlsson och Niklas Sundén och den kraftfulla gaykören kunde före filmvisningen förmedla känslor från scen av lika mycket nostalgi som glädje och saknad. 

dorian gray-0085b-liggande.jpg

Rikard, det är en filmtitel som förpliktar, som inger förväntningar. Ett enkelt namn, men det antyder att vi skall ges tillgång till ett liv och få ett porträtt av en människa av kött och blod. Ett antal dokumentärer och spelfilmer har bakom likartat blygsamma titlar erbjudit mer eller mindre sanna exposéer över kända personers liv – Ted, Borg, Monica Z, Astrid, Palme, Amy, I, Tonya… Och i de flesta av dessa har man bemödat sig att ge porträtten en viss biografisk korrekthet såväl som en konstnärlig gestaltning. 

Rikard däremot – och jag vägrar att fortsättningsvis använda denna fullständigt missvisande titel – är inte bara ett ofullgånget mischmasch utan även ett försök att på ett omoraliskt sätt sko sig på en nyligen avliden person med ikonstatus.

Ty vad är det vi får oss till livs i denna timmeslånga travesti på ett personporträtt? Några glimtar i form av fotografier och enstaka super8-fragment av en barndom och en uppväxt. Ett par vaga «hemma hos»-bilder som är så föga inbjudande att man får en känsla av att värden bara av pur vänlighet har låtit filmarna komma över tröskeln. Några glimtar från en turné, två nödtorftigt avfilmade sånginslag, en längre inblick i en sminkloge på Stockholms stadsteater men endast en stillbild från den föreställning som väntas följa på förberedelserna i logen.

Skall det här vara sammanfattningen av ett liv av en av Sveriges främsta och mest mångbegåvade artister? Rikard Wolff. Aktör och estradör, en poet för alla sinnen, Lejonkung och RikiTikiTavi i samma gestalt. Ett unikt sceniskt geni med ett omfattande artistliv.

apelsinmannen2-jpg.jpeg

Var är filmerna? Änglagård, förstås, som satte den karriären i rullning och dit hans Zac fick återvända ännu ett par gånger. Men också ApelsinmannenLivsfarlig film eller Så vit som en snö. Eller det rika livet på scen alltifrån den experimentella I lusthuset till I väntan på Godot, Amadeus (som Salieri, naturligtvis!) och Det kalla barnet liksom de många konstnärsporträtten, ofta i monologform, av Gustaf Gründgens, Maria Callas, Karl Gerhard, Dorian Grays porträtt. För att inte nämna hans långa och betydande gärning som estradör och introduktör av den franska chansonens stora, Barbara, Édith Piaf, Jacques Brel.

Där tycks dessutom ha funnits så begränsat med material kring filmens huvudperson att filmarna tvingats fylla på med en kvinnlig bifigur. Hon är fransyska och en av huvudpersonens mest devota beundrare, som i filmen återkommande dokumenteras under sina många resor till Sverige. Hon säger sig ha sett en av teaterföreställningarna 44 gånger, och då inte med avsikt att stärka Stockholms stadsteaters finanser. Om inte titeln Stalker redan var upptagen tack vare en av filmhistoriens stora, hade filmen lika gärna kunnat få den titeln med tanke på det inte föraktliga utrymme som filmen upplåter åt henne.

Ja, all denna futtighet. Dessa klumpiga intrång i en värld och i ett liv som besökarna med kamera och mikrofon inte tycks ha någon förståelse eller känsla för. Vad var till exempel meningen med det patetiska möte som arrangeras mellan huvudpersonen och en pojkvän från förr, där den nervöse eller påverkade besökaren utlämnas inför en kallt registrerande kamera? Ideligen överraskas man av den kalla blick som inte bara är kameraögats utan även de ansvarigas tätt intill luppen. De kan inte ens avhålla sig från ett «nackskott» in mot ett sjukhusrum, när slutet på filmen och slutet för filmens huvudperson närmas.

Generositet är kanske det ord som bäst skulle kunna karaktärisera Rikards gärning i såväl arbetsliv som privat. Denna omfamnande kvalitet, denna kombination av nyfikenhet och närhet som var en så omisskännlig del av Rikards personlighet uppenbarar sig bara glimtvis i det hafsverk som filmen nu är.

Låt dig inte luras av titeln! Filmen, som lånat namn av huvudpersonens förnamn, har mycket litet med Rikard Wolff att göra.

Må hans minne vila i frid…

Av Stig Björkman 7 mars 2018