Njutafilms

Kafkafeminism

«Nojet är en paradoxal hjältinna. Egoistisk, självupptagen och girig. Men det finns något heroiskt över sättet hon håller förfallet stången. Det gäller såväl det fysiska som hennes utsiktslösa försök att renovera den slitna egendomen.»

Kim Skotte ser «Toppen av ingenting».



Kafkafeminism förefaller mig nästan som en rättvis beteckning av Toppen av ingenting, denna mer obehagliga än egentligen fascinerande film om en kvinna som tror att hon ärvt en guldgruva, som emellertid visar sig vara en labyrint med en klumpig vaktmästare i rollen som monster. Ett system i vilket män utnyttjar kvinnor och kvinnor kommer till korta oavsett om de lägger sig platt eller kämpar emot. Såväl på ett brutalt sätt som på ett mer ogenomträngligt, kafkaartat sätt där maktlösheten är det oroväckande grundvillkoret.

Nojet är utlandssvensk. Ex ex-pat, en ekonomisk bekvämlighetsflykting. I Sverige är det precis som i Danmark detsamma som att betraktas som ett slags landsförrädare, som har vänt det solidariska samhället ryggen för att leva det söta livet långt bort från den blöta och kalla skandinaviska gemenskapen.

«Her på Costa del Sol / i vort asociale og ny-nazistiske sammenhold», som sjunger den danske musikern C.V. Jørgensen i en berömd smädesång om utlandsdanskarnas kriminellt solskyddade lyxliv.

Men nu vänder Nojet åter till Sverige. Hon har ärvt en stor egendom efter sin far. Nu, när hon själv är till åren kommen, ska hon tillbaka till folkhemmet och leva rikt på sitt arv. Dock har hennes rovgiriga brorson övertagit egendomen, som han driver som ett slags gangsterbusiness med svarta pengar.

toppen-2.webp

Måns Månsson och Axel Petersén inleder filmen med en scen i hårsalongen, som handlar om de vanvettiga bostadspriserna i Stockholm. Det är helt galet med samhället och turbokapitalismen, förstår man strax. Nojet lutar huvudet tillbaka, låter frisören massera hårbotten och ser till att utnyttja situationen. Vi lever ju trots allt i ett samhälle som bygger på att man utnyttjar varandra.

När hon har sex med entreprenören handlar det mest av allt också om en företagstransaktion. Ett kontrakt undertecknat med könssafter, där det gärna ska finnas något för båda parter. Eller som det först verkar i alla fall. För självfallet framträder mannen i en kafakfeministisk berättelse som det största svinet. Drömmen om lätta pengar blir en mardröm. De goda gamla hyresbostäderna har blivit ett gangstervälde. Usch, vad det går utför för de socialdemokratiska bastionerna.

Egendomen är nedsliten, hyresgästerna har osäkra pro forma-kontrakt, alla värden är uppblåsta. Den goda viljan representeras av en grupp kvinnliga hyresgäster som har strålat samman i källaren för att organisera en bostadsrättsförening.

En arketypisk samhällskritik med feministisk vinkel. Tydligt nog. I ett avseende. För samtidigt är filmens poäng mer ogenomtränglig än satiren i Axel Peterséns Avalon, filmen från 2011 som Måns Månsson också fotograferade och som Toppen av ingenting påminner mig mest om.

Nojet är en paradoxal hjältinna. Egoistisk, självupptagen och girig. Men det finns något heroiskt över sättet hon håller förfallet stången. Det gäller såväl det fysiska som hennes utsiktslösa försök att renovera den slitna egendomen. Hon kämpar men männen är för starka, för hårda i filten och för kalla i röven.

Det är ett drama i filmen, men jag menar att regissörerna har det svårt att leverera övertygande argument för berättelsens nödvändighet. Vad den säger om samhället är i bästa fall banalt som provokation och betraktat som underhållning är den närmast en plåga att komma igenom.

Månsson och Petersén odlar en våldsam, expressionistisk filmstil och en starkt klaustrofobisk undergångsstämning, som för tankarna till Cassavetes Mordet på en kinesisk bookmakerMen det verkar som den allt överskuggande ambitionen har varit att skriva en stor roll till Léonore Ekstrand och all den dramatik som linjerna i hennes ansikte kan rymma och uttrycka. Det lyckas man med. Ekstrand som också var med i Avalon är enastående. Men i övrigt är filmens klaustrofobi mest att uppfatta som en tom gest. Som sådan faller det också tillbaka på Dieter Kosslicks festival och dennes omdöme att Toppen av ingenting var den första svenska filmen på ett decennium att tävla om guldbjörnen i Berlin. Detta i en tid när man i Sverige gör så många intressanta filmer.

Av Kim Skotte 16 mars 2018