Foto: Roland Lundin © AB Svensk Filmindustri

Lisa Langseth om «Vargtimmen»

«Nu är orsak och verkan fullständigt upplösta, dina närmsta är dina värsta fiender, tankar och sexualitet skenar, nu kan vad som helst hända.»

Lisa Langseth skriver om «Vargtimmen» i POV:s serie med filmare och författare som väljer Bergman.



Som så många andra växte jag upp i en vänstermiljö under 70- och 80-talet som präglades av ett starkt svenskt Bergmanförakt. Ingmar Bergman var en borgarbracka som struntade i både krig och klasskamp för att i stället ägna sig åt något så världsfrånvänt och snobbigt som den mänskliga själen. Även på Dramatiska Institutet runt millennieskiftet, när jag gick där, hade man svårt för Bergman, vilket man hanterade genom att över huvud taget inte prata om honom. Vi läste aldrig hans texter, diskuterade aldrig hans uppsättningar eller såg hans filmer, han ansågs överskattad och betydelselös.

Lisa

När jag sedan började arbeta med teater träffade jag för första gången på motståndarlaget: Bergmanexperten. Denna var alltid en man, han dök upp på fester svartklädd med hög svansföring och placerade sig i ett hörn för att invänta sitt byte, alltid redo att dra ett citat eller en överanalys av valfri Bergmanfilm. Undertexten var alltid att Bergmanexperten själv var lite mer värd än oss andra eftersom han hade lyckats med det oändligt svåra: han hade förstått Ingmar Bergman och stod därför automatiskt i ett slags förhöjd andlig gemenskap med Den Store Regissören, något vi andra bara kunde drömma om.

Själv hyser jag inga som helst tvivel om att Bergman var en fullständigt vidrigt självupptagen person privat, men jag har aldrig uppfattat honom som vare sig en särskilt snobbig eller intellektuell filmregissör. Visserligen nämns Trollflöjten i var och var annan film och karaktärerna jobbar ofta med kultur men kärnan i berättelserna handlar inte om intellekt utan om känslor. Allmängiltiga mänskliga känslor som de flesta av oss känner till, oavsett klassbakgrund. Det är kärlek, förälskelse, sex, en lyckad eller misslyckad semester, olyckliga äktenskap, det är skräcken över att inte kunna närma sig sitt eget barn, eller sorgen över att inte bli sedd av en förälder, rädslan för döden och vansinnet. Man behöver inga universitetspoäng för att förstå vad det handlar om, man behöver inte vara uppvuxen i en akademikerfamilj i Uppsala, det enda man behöver är ett intresse för mänskligt känsloliv. Dramat ligger inuti människorna, det är där de avgörande ögonblicken sker. Och kanske mer än någonsin gäller det för Vargtimmen.

vargtimmen.jpg

Ramen för Vargtimmen är en dokumentär som regissören påstår sig göra om den store bildkonstnären Johan (spelad av Max von Sydow) som försvunnit spårlöst på en ö långt ute i havet. Här intervjuas nu Johans fru Alma (Liv Ullmann) utanför den enkla sommarstugan, höggravid och ensam kvar försöker hon berätta vad det är som har hänt. Filmen börjar med Almas teatrala och oerhört vackra monolog rakt in i kameran. Men när hon sedan tappar orden får vi i stället se vad som hände tiden innan Johan försvann. Och med det börjar berättelsen: paret kommer till ön i en liten båt, de ska vara ensamma här i naturen eftersom Johan är orolig, det går inte bra med arbetet, han behöver koncentration. Men snart förstår vi att Johans problem är större än så och han berättar för sin fru att han ser saker, onda andar gestaltade i konkreta personer som söker upp honom och vill prata om ditten och datten. Stackars Alma försöker tala sin man till rätta, säga att dessa figurer inte finns på riktigt, att man måste försöka hålla sig fast i verkligheten. Det dröjer dock inte länge innan det blir värre, mycket värre. För Johans demoner dyker snart upp även i Almas verklighet en morgon när hon står där så duktigt och hänger tvätten på sträck i vinden. Demonerna tycks dessutom ha en tydlig agenda, de vill verkligen skilja Alma och Johan från varandra, allt för att få över Johan på sin sida, in i vansinnet. Alma, som står för den handfasta vardagen med fötterna på jorden och ett högst konkret barn i magen, blir ett hinder som måste elimineras. Demonerna skapar därför medvetet svartsjuka mellan paret, tipsar Alma om att hon ska läsa Johans dagbok, vilket hon gör och varpå allt så klart förvärras. Snart följer en mardrömslik fest på det närliggande slottet, en fest som tycks regisserad av David Lynch, nio år innan denne debuterar med Eraserhead.

Estetiken i Vargtimmen är underställd Johans osorterade inre. Genom att använda ett formspråk som är lika vilt och opålitligt som Johans känsloliv så känner vi också det han känner. I stället för att sitta säkert och titta på honom på avstånd när han blir galen så gör vi samma resa som Alma, vi åker rutschkana rakt in i Johans värld. Bergman går från perfekt ljussatta teatrala närbilder, för att plötsligt och utan förvarning byta till ett hänsynslöst brutalt dagsljus i filmens obehagligaste scen, ett minne som Johan berättar för Alma när de båda sitter och darrar tillsammans under dygnets farligaste timme, vargtimmen. I minnet får vi se hur Johan möter en nästintill naken pojke vid havet en solig eftermiddag. När det onda barnet överfaller Johan likt en vampyr och biter honom så leder det till att han målmedvetet krossar barnets huvud med en sten för att sedan slänga den livlösa kroppen i vattnet. I denna scen använder sig Bergman plötsligt av ett slags ljudlös dogmaestetik och i kontrast till allt annat är scenen medvetet rörlig och ful. Och fruktansvärt obehaglig.

vargtimmen_8_org_webb.jpg

Om man önskar så finns här nu utrymme för lite klassisk psykologi; kanske är barnet en symbol för den son som vi vet att Johan har från ett tidigare äktenskap men som han inte har någon kontakt med. Kanske är det Almas graviditet som sätter skräck i Johan, han vill inte bli pappa igen, kanske är hela denna film ett slags manlig förlossningspsykos? Så kan man tänka om man vill. Eller inte. Vi får ingen mer information än så, Bergman är inte ute efter att vi ska förstå vad det är som händer, däremot ska vi känna det som sker, in i bara benmärgen. Och det som Johan själv inte inser, det inser inte vi heller. 

Verkligheten är efter detta minne slutgiltigt sönderslagen och nu försvinner den sista droppen normalitet och logik. Nu är orsak och verkan fullständigt upplösta, dina närmsta är dina värsta fiender, tankar och sexualitet skenar, nu kan vad som helst hända. Minnen och fantasier blir verklighet, till och med tyngdlagen upplöses och människors ansikten är inget annat är falska masker man kan ta av och på. Korridorer med rasande vilda fåglar, liket av den forna älskarinnan som kliver upp naken från de döda för ett sista knull inför en hånskrattande publik, det är förvirrat, sexigt och pretentiöst i en värld där alla som befunnit sig nära det fullständiga sammanbrottet faktiskt kan känna igen sig. Kanske inte i världen, men åter igen, i känslan.

vargtimmen_webb.jpg

En sak är i alla fall säkert, Vargtimmen hade aldrig fungerat om det inte var för Liv Ullmann. Hennes förfasande rena reaktioner, hennes kärlek och förvirring är det som ger filmen en verklig smärta, utan henne hade Vargtimmen riskerat att reduceras till ett formexperiment. Nu är det med Almas ögon vi följer händelseförloppet, genom henne får vi uppleva något verkligen tabubelagt; att vansinne kan smitta. Befinner vi oss för nära den som är sjuk så har galenskapen en tendens att sprida sig, den sjuka världen kan öppna sig för att ta över precis allt och alla runtomkring. Det är en tyst och vidrig sanning som många som har varit nära en anhörig på väg in i psykos kan vittna om. Visst kan vi även förstå Johan, han kämpar verkligen, men han är inte alltid lätt att tycka om. I sin sjukdom blir han hänsynslöst självupptagen och tar allt syre. Hans förvirrade monologer om barndomsminnen, tidigare kärlekar och konstens eventuella meningslöshet äter upp alla andra tankar och känslor. Att Alma som sitter bredvid honom snart ska föda ett barn, rakt in i detta nu fullt utblommade vansinne, långt ifrån någon form av sjukvård, ensam på en ö mitt ute i havet, utan en enda normal människa inom räckhåll, tycks inte särskilt relevant över huvud taget. Nej Almas fysiska tillstånd framställs som en piece of cake i relation till Den Store Konstnärens Lidande och ges inget större utrymme. Jag får samma känsla som jag ofta får av Bergmans kvinnoporträtt, att han lyckas gestalta ett enormt bråddjup lite i förbifarten, utan att helt förstå det själv. I stället är det hans krav på känslomässig ärlighet som gör att det plötsligt uppstår förståelser och sympatier där det kanske inte var helt planerat. Och kanske är det på ett motsägelsefullt sätt just precis därför som vi känner så mycket för kvinnorna i hans filmer, man får själv känna sympatin, för det finns ingen annan där som känner den åt en.

Mot slutet av filmen så ställs Johan inför det slutgiltiga valet mellan verklighet och overklighet, det går inte att leva med en fot på vardera sida. Scenen är som en illustration till Sören Kirkegaards bok Om ångest där författaren målar upp samma livsval: «Du har alltid ett val i huruvida du ska låta demonerna ta dig. Men om du låter de ta dig - då har du inga val alls.» När Johan väljer demonerna och försvinner i väg i den mörka skogen, så står Alma kvar ensam, lämnad med alla sina frågor om hon kunde gjort någonting annorlunda, kanske skulle hon älskat mer, kanske mindre, kanske fanns det någonting hon kunde gjort så att allt detta aldrig hade hänt. Den anhöriga kommer aldrig att veta, aldrig fullt ut förstå.

vargtimmen_org6_webb.jpg

Vargtimmen producerades 1968. Ute i världen är det Vietnam-krig, demonstrationer, det är små och stora revolutioner och hela 68-generationens födelse med sina nya livsideal. Bergman håller dörren stängd mot alltsammans. Men det finns något annat än politik som bultar hårt i denna film, något konstnärligt anarkistiskt. Det finns en ovilja här, en ilska, en konstnärlig brutalitet som handlar om att vägra låta sig placeras i ett fack. Här finns en frihetslängtan, en längtan efter att blanda alla genrer, eller helt enkelt skita i dem. Målet tycks vara att ge sig ut på väldigt tunn is och ge fan i om man går igenom. Samma vildhet finns även hos Mai Zetterling (det är en evig skandal att hon inte har en större plats i filmhistorien) och hos samtida regissörer som Lars von Trier och kanske till och med hos Erika Lust. En vägran till anpassning, en bildmässig självständighet som kräver verkligt mod och styrka. En strävan efter att kasta av sig verkligheten, släppa taget och bara falla, in i en annan dimension. Ut i ett hav av skuggor med höga vågor av osammanhängande tankar som man både kan surfa på eller drunkna i, lite beroende på dagsform. Säga vad man vill om vansinnet men det är i alla fall inte långtråkigt. Och alla har vi nog någonstans en dörr som leder dit. Den sanna galenskapen har nämligen inte särskilt hög svansföring, inför den står vi alla lika.

Av Lisa Langseth 16 mars 2018