Ann Petrén i «Jag är en annan nu», Ingela Olsson i «Höst och vinter» och Laurie Metcalf i «Lady Bird»

Mammamonstren som föder konsten

«Mamman har alltjämt det dysfunktionella familjedramats mest otacksamma roll. Oavsett om hon är frånvarande eller närvarande, genuint elak eller välmenande, är det hon som hålls ansvarig för familjens många oförlösta, hon som för det dåliga familjearvet vidare.»

Hos Paul Thomas Anderson och Greta Gerwig, hos Lars Norén och Björn Runge – Jon Asp översköljs av mammamonster på film och teater.



I Paul Thomas Andersons senaste film Phantom thread hemsöks den manliga huvudpersonen av sin döda mamma. Under febrigt sjukdomstillstånd framträder hon som vålnad på väggen, men i än högre grad präglar hon vardagens sinnesstämning, såväl tankar han bär på som bokstavlig souvenir innanför kavajslaget. Daniel Day-Lewis spelar en excentrisk modeskapare – Reynolds Woodcock (!!) – som praktiskt taget lever genom modern. Inte för ett ögonblick skulle han förneka sin dragning och bindning till henne. Tvärtom, redan på den första avtalade träffen med en ny kvinnlig bekantskap låter han ana vad denna Alma (Vicky Krieps) har att vänta. Öppenheten inför det faktumet, den totala avsaknaden av förnekelse, gör honom ovanlig i förhållande till många andra kulturens och verklighetens män – män som i hög grad beror på och präglas av relationen till sina mödrar men som i lika hög grad skulle bestrida det. «To be in love with him makes life no great mystery», säger Alma. Trots att hon vet vad hon ger sig in på – eller kanske just därför – blir hon snart också hans hustru.

phantom-bil.jpg

I sin första film på engelsk mark låter den amerikanske regissören tankarna framför allt gå till Hitchcock (mer än Visconti och Bergman), filmer som RebeccaStudie i brott och Psycho. Och Anderson är inte ensam om att sampla Hitchcock i dag. I You were never really here lånar Lynne Ramsay ljud och bild från Psycho. Här sitter den åldrade modern och spökar i hemmets fåtölj när den manliga huvudpersonen återvänder efter utfört uppdrag. Hon är bara knappt levande och på väg att dö. Utöver det får vi inte mycket till bakgrund, Joaquin Phoenixs seriemördare famlar liksom åskådaren i mörker, om än enligt delvis välbekanta psykologiska mönster.

I Greta Gerwigs självbiografiskt hållna Lady Bird förefaller mammamonstret mindre demoniskt, på mer jordnära nivå och i allra högsta grad närvarande. Genom titelpersonen (Saoirse Ronan), en gymnasist fast i begränsade socioekonomiska förhållanden, skildras modern (Laurie Metcalf) som bakåtsträvare och bromskloss. Mamman har nära till kritiken och klandras i retur, framför allt av dottern. Ändå är det modern som jobbar dubbla skift medan den ömt skildrade pappan (Tracy Letts), friställd och förödmjukad, är den som fortsätter stimulera Lady Birds collegestudier, bort från Sacramentos (vackert återgivna) landsbygdsmisär. Pappan är också den som får det mesta av dotterns förståelse och kärlek medan mor och dotter, sinsemellan, konsekvent skaver på varandra och håller varandra nere. Först en yttre framgång – en möjlig studieplats i New York – öppnar för försoning.

Lady-bird-1.jpg

Även om mammamonstret får allt mindre betydelse i den psykologiska forskningen så lever hon i allra högsta grad inom kulturen och konsten. Det är svårt att se det på något annat sätt än att mamman får utstå mycket kritik – ta mycket skit – för att konsten ska kunna fungera. Beror det på att idén om modersmonstret fortfarande utgör en stor del av det offentliga samtalet eller att dagens konstnärer verkar i sina föregångares tradition, upprepar gamla mönster? Eller, helt enkelt, för att den enskilda individen, skapande eller inte, beror mest på sin mamma?

Också på scen går mönstret igen. I Björn Runges nyskrivna pjäs Jag är en annan nu, som spelas på Stadsteatern i Stockholm, heter mammamonstret Claire. När dottern anmäler sig med upplysning om sin cellgiftsbehandling fortsätter mamman ta allt syre, orera om sig själv eller möjligen något förminskande om dotterns tillkortakommanden. Ann Petrén, som briljerade redan i regissörens film Om jag vänder mig om, gör mamman patenterat dräpande och blir föreställningens behållning, medan Sofia Ledarps dotter, allt mer desillusionerad teaterregissör utled på ett ängsligt kultursverige, knappt får en syl i vädret, och inte heller mycket kontur som karaktär.

jag-ar-en-annan-nu_press.jpg

Runges pjäs, inte utan självbiografisk inspiration, degraderar sitt alter ego till dubbla offerroller – inom familjen och i sin yrkesroll – i en pjäs där texten vida överträffar gestaltningen. Där alter egot förblir skissat och oförlöst också som rollkaraktär, tycks dramatikern bättre lämpad för att lägga ut texten om modern. Man anar att det finns en egen förlaga i närmiljön, om nu inte kulturens rika register av mammamonster räckt som motivation.

Desto mer komplext vederhäftiga familjerelationer skildras i Lars Noréns Höst och vinter, som nästan trettio år efter uruppförandet åter spelas på Dramaten. Dramatikerns alter ego är också här konstnärligt lagd, men mer instabil: en 38-årig kantstött kvinna (Livia Millhagen) som försörjer sig och sonen med servitrisjobb men med en karriär som dramatiker inom räckhåll. Hos sin borgerliga familj, där hon gör månatlig middagsvisit, är hon det självklara svarta fåret; den oförlösta dottern vars ocensurerade konfrontation sätter mer verserade konversationer ur spel. Regissören Stefan Larsson har, som Dagens Nyheters Maina Arvas påpekar (24/2), genom kostymören Nina Sandström «klätt henne som dramatiker-alterego i Norénuniformen svarta jeans och en intill gråhet urtvättad svart t-shirt» – en kostym som också tycks underlätta hennes anklagelseakt. Dock är hon inte ensam sanningssägare men väl den som bryter stämningen och får samtliga att ställa diagnos på sig själva och andra. Värst drabbas mamman, som får ta emot det mesta av råsopen. Ingela Olsson gör ett mammamonster med rak hållning men ojämn talan, hon får allt svårare att upprätthålla fasaden. Alexandra Rapaports på ytan välartade storasyster känner sig evigt osedd medan nämnda konstnärsdotter lastar modern för allt, till och med för hennes relation med barnets pappa, som tröttnat på att hon alltför mycket börjat likna och ta efter sin mamma.

host_och_vinter_tre.jpg

Den (äldre) moderns tillkortakommande – och stora gruvelse – vilar i sin tur på en annan mamma, inte sin egen men makens avlidna. När denne make (Hans Klinga) väl talar döljer han, lika lite som huvudpersonen i Phantom thread, sin oerhörda kärlek till modern – en utomstående skulle nog kalla den sjuklig. Hon är det direkta skälet till att han inte kunnat knyta an till sin hustru. När modern gick bort, efter att ha avslutat på Beckomberga, tydde han sig hellre till den yngsta dottern, som mer tjänligt intellektuellt sällskap, och på vilken han också kunde projicera moderns konstnärsdrömmar. Norén låter far- och dotterrelationen glida mellan det incestuösa och det rent kärleksfulla. Men även med vetskap om dessa förminskande fakta ses fadern i försonande ljus, till exempel i en av dotterns pregnanta bilder av honom: en ensam och övergiven pappa vid fiskdisken i Östermalmshallen. Det är en av många vackra och mångbottnade föreställningar som ryms i Noréns text, och som också får liv i Dramatens uppsättning. Men kanske är det också en kulturellt könad bild: den kreativt sporrade dottern som växer upp (eller i alla fall åldras) och så småningom får anledning att gestalta sin pappa. Hade den bilden fungerat lika väl om det var mamman som stod där ensam och övergiven i saluhallen?

Mamman har alltjämt, och utan konkurrens, det dysfunktionella familjedramats mest otacksamma roll. Oavsett om hon är frånvarande eller närvarande, genuint elak eller välmenande, är det hon som hålls ansvarig för familjens många oförlösta, hon som för det dåliga familjearvet vidare, förhindrar relationer från att verka – som i Höst och vinter återigen, där samtliga flyr till sina respektive barn, förutom den barnlösa storasystern, som mot småtimmarna talande nog krisar värst.

Kommer mammamonstren att bestå i framtiden? Eller kommer denna frekventa figur, om samhället blir mer jämställt, spilla över på pappan? Och hur kommer då pappamonstret att i första hand förebrås, som auktoritär eller alltför mjuk och jagsvag? Om den påstått överbeskyddande föräldragenerationen fortsätter breda ut sig, sluten i sin familjebubbla, anar man en möjlig inflation i familjeförebråelser; förhindrade och oförlösta avkommor som står i sina urtvättade kläder – allmänt underfinansierade – och bygger vidare på föräldramyten.

Av Jon Asp 16 mars 2018