Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter ur Gabriela Pichlers «Amatörer» (TriArt Film)

Göra sig kvitt drönaren

«Som en rundnätt och livlig tonårstjej – 'Amatörer' är en satir om svensk provinsialism och tecknar av bara farten och mer än på sina politiska idéer ett vackert porträtt av unga tjejer.»

Charlotte Garson ser Gabriela Pichlers nya film.



Hur ska dagens svenska landsbygd kunna överensstämma med önskebilden som huvudstadens stadsbor har? Eller den som finns i utlandet? Amatörer, Gabriela Pichlers andra långfilm efter Äta sova dö (2012), inleds i dokumentär stil med en Wild West-weekend vars rodeo-nöjen skakar om den fiktiva lilla staden Lafors, blandat med gamla arkivbilder av stadens textilindustri och färgerier. Det här utgångsmaterialet inspirerar dock föga stadsnämndens medlemmar, som vill locka dit en riktigt stor jobbleverantör med planer på att installera sig på orten (men som tvekar mellan två kommuner). Det tyska lågprisvaruhuset Superbilly skulle faktiskt ge invånarna 500 jobb, oräknat alla goda sidoeffekter för den lokala ekonomin. Berättelsen är en nedräkning av de 30 dagar som staden har på sig innan den tyska delegationens besök. «Hur ska vi presentera staden dit alla vill flytta?», frågar borgmästaren – en fråga som följs av en komisk tystnad som vittnar om avgrunden mellan stoltheten att känna sig «värda» något på marknaden och den obefintliga individuella förmågan att ge förslag. Det är just i den här avgrunden som ett frö börjar slå rot, för dem som blir titelns amatörer till filmare: Musse (Fredrik Dahl), kommunalnämndens mest aktiva medlem, föreslår att ta gymnasieelevernas tjänster i anspråk för att tillverka reklamfilmen för Lafors, men förstår snart att olika slags selfies inte kommer att fungera. I stället tar han hjälp av lärarinnans make, en professionell stockholmare med rätt utrustning och kunskap i turistfilmens charm.

Tobias Henriksson-0233.jpg

Diana och Aida har båda utländskt ursprung och är inte alls olika sina kompisar i sitt studentikosa filmande – leden mellan Dianas över- och underarm filmar de som en «snygg stjärt!», och de är «inte direkt några små Bergman» kommenterar Musse bakom deras ryggar. Men det är verkligen hos dessa två fria elektroner som filmen hittar sin näring, i stället för det väntade innehållet (amatörernas seger över politikerna, kommunen som återupplivas utan att behöva ge sig för det stora Kapitalet...) och visar sig framför allt bli ett trippelporträtt av svenskar med utländsk härkomst. De två tonåringarna (utomordentligt tolkade av Yara Ebrahim Eliadotter och Zahraa Aldoujaili, som liknar skådespelerskorna i den briljanta franska novellfilmen Haramiste av Antoine Desrosières, 2014) och Musse, har alla tre detta slags blandade identitet. Diana har välbeställda och kultiverade föräldrar som stödjer det fria uttrycket, mamman har som tidigare turkisk journalist själv levt under förtryck medan pappan är från Jugoslavien. De är invandrare som levt i staden sedan länge, mamman har skolat om sig inom den svenska bakverkskonsten, och det i ortens mest anrika butik. Aida är från Irak och har flytt kriget helt nyligen för att bo hos sin faster, en ensamstående mamma med flertalet ungar och som i sin kamp för att få månaden att gå ihop, beklagar sig över att de unga tjejerna inkräktar i kommunens lokaler, vilket gör att hon kanske riskerar sitt arbete som städerska. Musse upplever plötsligt en helt ny situation med sin älskade mamma som i sin demens glömmer svenskan och bara pratar tamoul, ett språk som hon aldrig lärt sina barn av oro för deras integration. De här typerna, eller typgalleriet, skulle kunna ta över Amatörer. Men Pichler lyckas med scener som skildrar karaktärernas intimitet – sonen, som med både medkänsla och förtvivlan hör på sin mamma utan att helt förstå vad hon säger, liksom de inte lika hjärtliga möten och motsättningar som uppstår mellan mödrar och döttrar som särats av sociala skillnader. Här uppstår scener som aldrig blir pedagogiska. 

De unga tjejerna är de enda i sin klass som inte tappar hoppet, de tar sig an leken och fortsätter att filma Lafors parallellt med den officiella film som kommunen gör. Deras resa genom filmen berättar om ett politiskt uppvaknande som deras ursprung – föräldrarnas aktivism hos den ena och en smärtsam bakgrund hos den andra – har förberett dem för, utan att ännu ha gett sig till känna. Säkerligen hämtar Gabriela Pichler här stoff från sin egen ungdomstid (hon var bara 23 år när hon gjorde skolfilmen som gav henne en första guldbagge). Hon blandar filminspelningens glädje och omedelbarhet (motorcykelåkningar i stället för kommunalhusets drönarkamera) med att uppdatera bilden av Sverige och dess invånare. Amatörfilmerskorna blir snabbt – och sig själva till trots – utforskare av samhället och råkar överraska kommunalpolitikerna i en riktigt pinsam scen, när de sistnämnda jagar bort en rom som fiskar från en liten bro, detta för att inte «förfula» det idylliska fotot. Det är ingen slump att Pichler väljer symboliska och slagkraftiga intressen för sina hjältinnor, trummor för den ena och boxning för den andra. För här gäller det för en ny generation att inte längre låta sig förpassas till osynlighet, inte acceptera att hamna utanför bilden, som fyrtioåringen Musse fortfarande gör i en scen som ger rysningar (den tyska kunden skulle kunna skrämmas bort om bilden av de svenska ansiktena inte var helt vita). Inte heller vill tjejerna lägga bort sitt modersmål eller lämna soptippen utanför bild. Till sist i en biograf berättas än en gång om filmkonstens kraft, hur amatörer kan lära de professionella inte bara hur man flyttar bildsnittet för vad som är den verkliga världen, utan för att de (tjejerna) också lyckas flytta filmens fokus från projektets ambitioner för finansiering och reklam till det ojämförliga nöjet – och den politiskt nödvändiga gesten – i att se en film tillsammans.

(Övers. från franska Sofia Norlin)

Av Charlotte Garson 16 mars 2018