Guldpalmsvinnare i tiden

Populistisk vänsterretorik eller konstruktiv propaganda? Rebecka Kärde söker en gyllene medelväg i Ken Loachs nya film Jag, Daniel Blake.



Allt är politik, brukar man ofta höra. Och överfört på konsten: all konst är politisk. Först låter det bra, som ett uppror mot en rigid och isolerande konstsyn där politik är något som försiggår på politikens arenor medan konsten är ren, vacker, obetingad. Men vid närmare granskning känns utsagan problematisk. För om allt är politiskt, då är ju ingenting politiskt. Varför finns det för poäng med det politiska som begrepp om det är omöjligt att säga vad det består i? Definitionen känns helt enkelt lite slö.

Frågan slår mig när jag ser Ken Loachs nya film, Jag, Daniel Blake, guldpalmsbelönad och regissörens mest hyllade på länge. Det är en klassisk Loachfilm i bemärkelsen att den grundläggande tematiken – klasskamp, mer eller mindre – känns igen ända från debuten med Cathy kom hem 1966. Men det är också en klassisk Loachfilm, berättad enligt en dramaturgi så slipad att filmen kan användas som undervisningsmaterial. Paul Lavertys manus innehåller inte en enda berättarmässig lucka – allt hakar i något annat, fyller en tydlig funktion, och grundkonflikten känns igen från det mesta som gjorts sedan ljudfilmens genombrott. Varför det är relevant vill jag återkomma till.

Daniel Blake-familj

Filmen börjar med ett samtal mellan handläggaren på försäkringskassan och filmens huvudperson, Daniel Blake själv (Dave Johns), en snickare i övre medelåldern som efter en hjärtinfarkt blivit förbjuden av sin läkare att arbeta. För att fortsätta få sin sjukpenning måste han fylla i ett test som bedömer hans förmodade arbetskapacitet. Blake blir mer och mer irriterad över de ovidkommande frågorna och på handläggaren, en inhyrd byråkrat utan medicinska kunskaper över huvud taget. Så generell är den scen som utspelas att vi inte ens ser de inblandade. Rutan är svart, så när som på förtexterna – det hade kunnat vara snart sagt vilken socialförsäkringsmyndighet i det samtida Europa som helst.

För att återvända till ursprungsfrågan – vad är politisk konst? – kan man kanske med det synsättet säga att Jag, Daniel Blake är förvånansvärt opolitisk. Den utgör på intet sätt ett brott mot den rådande ordningen. Tvärtom bekräftar den allt vi redan tycker oss veta om världen, utan att visa att förändring är möjligt. Formen är kort sagt så bekväm att tittaren också blir det.

Efter ett par minuter tonar Daniel Blakes ansikte fram. Han är arg, och det har han naturligtvis all anledning att vara. Det engelska välfärdssystemet har genomgått en liknande utveckling som det svenska under alliansen, med kraftiga nedskärningar inte minst sedan David Cameron inledde sin första mandatperiod 2010. Särskilt kraven för att få arbetslöshetsersättning har skärpts rejält. På internet vittnar folk om att ha blivit av med inkomsten för att de kommit några minuter för sent till mötet med handläggaren, inte lyckats bevisa att de ägnat minst 35 timmar i veckan åt att söka jobb eller på grund av bristande engelskkunskaper missat en avgörande instruktion. Daniel Blake själv bedöms vara för frisk för att få sjukpenning, men innan han kan begära omprövning måste han skriva in sig på arbetsförmedlingen och ägna dagarna åt pseudoaktiviteter som att gå på cv-kurs och söka jobb som han ändå inte kan ta.

Även om Loach aldrig har varit subtil är skildringen av Daniel Blakes kamp mot det stympade brittiska socialförsäkringssystemet bland det mest rättframma han gjort. Medan Blake själv är ett under av självuppoffring och kämparglöd är handläggarna fast i effektivitetens diktatur och antingen dumma i huvudet eller direkt elaka (alla utom en, som har ledsna ögon och hjälper honom med datorn, varpå hon genast får en utskällning av sin chef). Den enda som sticker ut, visuellt och moraliskt, i scenerna från arbetsförmedlingen är småbarnsmamman Katie (Hayley Squires), som tvingats bort från ett gentrifierat London och blir Daniels vän och följeslagare. Deras gemenskap baseras på en ekonomi som står i stark kontrast till det dominerande samhällets: han lagar hennes avlopp, hon hjälper honom med ansökningsblanketter, och så vidare.

Daniel Blake-köar

Över huvud taget präglas alla informella relationer i filmen av omsorg. Blake kommer till exempel väldigt bra överens med sin granne, en ung kille som börjar sälja piratkopierade skor på gatan för att kunna sluta med sitt pissjobb på ett lager. Tanken är förmodligen att peka på den grasserande mänskliga potential som trycks ner av kapitalismen i stort. Men som konflikten gestaltas här kan den också läsas som en mellan två människotyper: de goda – som kanske fifflar för att de måste, men som i grunden är schysta och hjälpsamma – och de onda, kalla, okritiska.

Målet för all propaganda, och Loach är en propagandist, måste vara att nå även de som inte redan identifierar sig med budskapet. På så vis för filmen en framgångsrik affektkamp.

Denna invändning undergrävs delvis om man väljer att se personerna som typkaraktärer och berättelsen som en parabel, en läsning som även inledningsscenens drastiska anonymiserande tycks peka mot – personerna som sådana är kanske inte ointressanta, men definitivt utbytbara: det är rollerna filmen vill åt. Men att möjligheten alls finns att läsa det hela som en fråga om moral tror jag inte ska underskattas, inte minst för att Ken Loach – kanske i ännu högre grad än han är politisk – är just en moralisk regissör. Daniel Blake är ju inte bara en representant för sin klass: han är också en människa som, ställd inför ett problem, handlar rätt. Han ser en orättvisa, han säger ifrån.

Den ensamma hjälten som står upp mot systemet – vi har sett det förut, och inte bara i vänstersammanhang. Tvärtom är det väl en av de i vår kultur mest omhuldade narrativa premisserna som finns. Alla vet hur det funkar, alla vet vem man ska heja på, och att hjälten i det här fallet är en trogen Labourröstare från Newcastle är i sammanhanget irrelevant – sett till själva berättarstrukturen hade han lika gärna kunnat vara en företagsledare som kämpade för att en viss fusion skulle gå igenom. I den meningen tror jag att man kan tillägna sig Jag, Daniel Blake utan att ha några vänstersympatier över huvud taget.

Är det positivt? Tja – målet för all propaganda, och Loach är en propagandist, måste vara att nå även de som inte redan identifierar sig med budskapet. På så vis för filmen en framgångsrik affektkamp. Men får den tittaren att ta steget vidare från att känna empati med Daniel Blake som person till att faktiskt ifrågasätta kapitalismen som sådan? Blir inte det viktiga att det går bra för honom, inte för alla andra i hans situation? På samma sätt som det viktiga i en romantisk komedi är att paret får varandra, inte att de har en bra relation på andra sidan filmens slut, spelar det kanske ingen roll vad som utgör den abstrakta godheten som protagonisten strävar mot – kärlek, lycka, socialism – den kommer ändå aldrig granskas. När filmen är slut är också kampen det, oavsett hur den har gått.

För att återvända till ursprungsfrågan – vad är politisk konst? – kan man kanske med det synsättet säga att Jag, Daniel Blake är förvånansvärt opolitisk. Den utgör på intet sätt ett brott mot den rådande ordningen. Tvärtom bekräftar den allt vi redan tycker oss veta om världen, utan att visa att förändring är möjligt. Formen är kort sagt så bekväm att tittaren också blir det.

Fast är det så? En annan tolkning är att idiomet måste vara enkelt för att grundinsikten också är det. Det filmen säger är ju att människor har rätt att kräva vissa rättigheter, och att Daniel Blake varken är orimlig eller särskilt utopisk när han menar att demokratin bevisligen har tappat fotfäste. Tvärtom är det så uppenbart att det är häpnadsväckande att motståndet inte är större. Poängen illustreras extra tydligt i en scen på en obligatorisk cv-workshop. Föreläsaren understryker vikten av att sticka ut ur mängden och berättar hur många hundratals ansökningar som i snitt följer på en platsannons. Blake påpekar att det inte spelar någon roll om alla ansökande skriver perfekta cv:n eftersom det helt enkelt finns för få jobb. Föreläsaren himlar med ögonen, men tittaren inser att kejsaren är naken – och att det inte spelar någon roll, eftersom han lika gott kan utöva sin makt ändå.

Borde vi inte vara argare över detta? Jo, säger filmen, och det är just det som är problemet: vi är inte tillräckligt arga. Vi vet att vi har rätt, ändå låter vi oss kvävas av den postpolitiska dimman. Med det i åtanke är kanske det bästa man kan göra som socialist att ägna sig åt just den sorts oförblommerade propaganda som Ken Loach gör. Det sentimentala, populistiska, tvärsäkra, känsloväckande, är kanske vägen mot den övertygelse som krävs för att hålla en rörelse vid liv. Det är en tes värd att pröva.

Av Rebecka Kärde 8 dec. 2016