Ruben Östlund från klipprummet om nya filmen

Inför nya filmen pratar Ruben Östlund om centrala scener, underliggande hot och hur man dresserar stjärnskådespelare som Elisabeth Moss och Dominic West. Regissören tar oss med in i klipprummet till «The Square».



Slutet av oktober. Ruben Östlund befinner sig i Villa San Michele på Capri. Det har gått tre veckor sedan inspelningen av hans kommande film avslutades – i Stockholm, i studio i Trollhättan och slutligen i Berlin. Det anrika svenska konstnärsresidenset på den italienska paradisön gäller som postproduktionens första anhalt. Här sitter Ruben Östlund tillsammans med danske Jacob Schulsinger och klipper ännu en film.

När jag får tag på regissören har han paus från klippbordet. Dagen innan har han flugit Göteborg tur och retur, för att hämta sina två döttrar, som ska vara med honom den sista veckan på Capri, innan klipparbetet fortsätter på hemmplan. Tillfälligt instängd i ett kök passar Ruben Östlund på att beundra utsikten över Neapelbukten, innan han tar sats.

Första scenen – med Terry Notary

Terry Notary är ingen skådespelare. Han brukar ha på sig en motion capture-dräkt och göra aporna i Planet of the apes, King Kong, osv. Men nu spelar han en performanceartist som gör en apimitation. Han gör en apa som löper amok bland smokingklädda gäster. Jag måste lägga mycket tid på scenen, för han gör en sån jävla prestation – det finns så många valmöjligheter. Och jag ångrar mig när jag säger att han inte är en skådespelare; han är fan i mig den bästa skådespelare jag jobbat med, helt otrolig. Han är så skicklig, en så fruktansvärt fysisk skådespelare. Så under den första månaden har jag suttit och klippt på en jävla scen. Paniken börjar stiga.

Vad fan, filmregissör är lätt – absolut – det mest krävande konstnärliga yrket

Det är en väldigt central scen, ett stelt socialt läge där människor dricker champagne i spegelsalen på Grand hotel. Plötsligt faller mörkret, åskan drar in, en speakerröst hörs: «Den här performancen kräver största möjliga försiktighet, nu ska vi snart konfronteras med ett vilt djur. Som vi alla vet triggas vår jaktinstinkt av svaghet. Om vi blir rädda kommer djuret känna det, om ni försöker fly kommer djuret jaga, men sitter ni alldeles stilla, utan att röra en muskel, då kanske djuren inte lägger märke till er och ni kan gömma er i flocken».

Det är en illustration av bystand-effekten, vad händer på en offentlig plats med många människor där någon plötsligt blir hotad, varför blir vi paralyserade? För att vi är flockdjur, «välj inte mig, välj nån annan». Så kommer apimitatören in. Först jagar han ut den andra alfahannen i salongen, som spelas av Dominic West, så han själv blir ledaren. Efter det ska han hitta en kvinna att reproducera sig med.

Jag är otroligt nöjd med scenen, den har det där sociologiska beteendet – flockdjursbeteendet – som jag älskar i mina filmer.

Om huvudpersonen

Det är en politiskt medveten huvudperson som blir utsatt för det här rånet, en situation som tar över honom. Den ena sekunden står han och pratar om samhällsansvar – idén om rutan – om samhällsengagemang, frihet och ansvar; och i nästa sekund sitter han och formulerar en lapp till de här tjuvarna, «om du inte lämnar tillbaka mobiltelefonen kommer vi krossa knäskålarna på dig, och det kommer ske med total trovärdighet».

Han agerar bara utifrån de situationer som han befinner sig i och då tror jag väldigt få av oss har en bestämd moral, utan den styrs helt och hållet av sammanhanget och överenskommelsen där. Ofta är vi väldigt snabba att kasta vår moral, vårt ansvar, så jag har försökt att skapa en situation där man även som tittare tänker, «ah, men vad fan, jag fattar precis vad de håller på med», och i nästa stund står han och håller ett brandtal för det här altruistiska konstverket.

Jag vill sätta upp situationer som gör det möjligt för tittaren att identifiera sig med ett inte så smart beteende. Att man skapar en situation där det inte så smarta beteendet blir möjligt även för oss, att känna det här förkastliga. Jag tror inte det har förändrats så mycket, utan jag tror vi alla har det i oss.

Underliggande hot och Haneke

Huvudpersonen lägger lappar i brevlådor och så får han ett paket med mobiltelefonen i. Sen nästa dag får han ett nytt samtal, ett nytt paket, då blir det som en déjà vu-upplevelse, «men jag har ju redan hämtat paketet». I det andra paketet ligger en lapp där det står, «du har kallat mig för tjuv, du ska be mig och min familj om ursäkt, annars ska jag göra kaos med dig». Det är en hotfull bild, men som alltid i mina filmer så är hotbilden inbillad.

Jag är intresserad av samma typ av stämningar och känslor som jag alltid varit – är det komiskt eller är det obehagligt? – att det finns den här pinsamhetsgrejen hängande hela tiden, det sociala, det som är awkward, det finns inget bra svenskt ord som beskriver den humorn. Filmen är ju ett medium där man kan lyfta intressanta frågeställningar och få många att titta på det. Det är det jag vill använda filmmediet till, jag vill lyfta intressanta tankegångar och situationer och dilemman som är svåra att hantera. Sen får man klä det i en långfilmsstruktur.

Jag gillar Haneke, men han är ju totalt humorbefriad, och därför blir han pretentiös på ett tilltalande sätt.


Driften med reklamvärlden

Det är en pr-byrå som ska marknadsföra det här altruistiska konstverket. De frågar sig varför ska man engagera sig i något som alla är överens om. Det behövs en sensation, något som gör att jag väljer att likea eller prata om det på fikarasten, och då måste vi skapa något runtomkring de här värderingarna som alla redan håller med om och som gör att det kan uppstå en konflikt. Så de drivs till att göra det här spektakulära och cyniska pr-stuntet, det är en tydlig kommentar till det som vinner utrymme i medieklimatet som vi har i dag. Alltså, är du politiker så måste du först göra din röst hörd för att över huvud taget kunna bli vald, och hur får du din röst hörd. Jo, du drivs till att göra väldigt spektakulära uttalanden. Där har vi några av de roligaste scenerna i filmen, tror jag. De här två killarna som spelar pr-personerna gör det så fruktansvärt bra. Jag vill verkligen inte göra pr för det cyniska, utan de hanterar ju bara en spelplan som existerar.


Inspelning vs klipp

När det funkar som bäst på en inspelning så uppstår idéer som var oväntade, som får scener att lyfta. En som först var ganska kort kan bli mycket längre och rikare, det är något jag ofta får syn på under inspelning. Sen klipper jag varje scen till max, den ska vara så lång och kraftfull som det bara går. Sen i slutet av klippningen börjar jag portionera med längden på de olika scenerna, det är då man är tvungen att ta bort såna saker som man älskar, för att filmen ska få en rytm som funkar.

Ibland när man går in i regin får man en känsla eller en förnimmelse av att något inte är så starkt som innehållet i andra scener. Då är man osäker och då upplever jag att jag måste prova olika varianter. Och ibland vet man vad man vill ska ske. I början av en dag ska det finnas utrymme för att ta ut svängarna, så smalnar det av mot slutet av dagen, enligt ett ganska strikt mönster. Det är väldigt olika från scen till scen. Ibland är det väldigt fritt spelrum, ibland väldigt snävt.


I förhållande till Play och mobiltricket

Medvetenheten att väcka debatt fanns redan med Play, den kom inte som en överraskning. Den här filmen vill diskutera något som generellt sett är ganska svårt att diskutera på film, nämligen det ansvar vi har på individuell nivå och samtidigt den vi har på samhällsnivå. Filmen vill lyfta frågor om vilket typ av samhälle vill vi leva i. Och det är aldrig lätt. Det var viktigt att hitta en värld där man kunde diskutera de här frågorna, alltså verbalt, utan att det kändes för konstruerat, och då såg vi en konstutställning om «Rutan» på ett konstmuseum i Värnamo – Vandalorum – och någonstans där uppstod idén att låta filmen utspela sig i konstvärlden. För huvudpersonens individuella resa kan man säga att mobilrånet blev startpunkten för att skriva på det individuella planet, och det samhällsmässiga planet med «Rutan» löste sig när pr-byrån kom på plats.

Filmen liknar ingen jag gjort tidigare. Jag får alltid en känsla av att nästa gång ska jag göra något jag har grepp om, men varje film har varit ny för mig, ett tag tyckte jag att de var lika varandra, men nu jag tycker inte någon är särskilt lik någon annan. Men det här approachen som jag har till situationskomik är densamma, en liknande sociologisk blick på människan.


Om risken för rumsrenhet

Det är man förstås livrädd för, för det finns inget så dött som när man ser filmare som vet hur de ska hantera formatet. Men det är som tryggt, som kanske blir en motsättning, är att jag upplever mig lika lost varenda gång, att man gett sig in i något helt nytt, «det här har jag aldrig gjort förut, det kommer inte gå», att det alltid finns någon utmaning i projektet i stort. Den här filmen skulle jag vilja säga har mycket vildare scener än tidigare filmer har haft. Att den skulle bli konventionell är jag över huvud taget inte orolig för.


Lokalt och globalt

Idén med Rutan skulle kanske kunna vara typiskt skandinavisk, stark tilltro till staten och allt det där. Jag har berättat om det här filmprojektet flera gånger, särskilt i USA, och jag upplever att man förstår konceptet, den här installationen, överallt. Innan var jag lite nervös att det inte skulle kunna resa över gränserna. Men jag har i stället fått känslan av att man ska vara så lokal som det bara går.

Sen måste scenerna vara så bra att de verkligen kommunicerar det de ska kommunicera. Det är jätteviktigt att vara specifik och våga lite på det man tycker är viktigt, just för att filmen ska kunna resa. Folk är ju intresserade av det skandinaviska samhällsbygget, till viss del, och gillar att spegla sig i det, på samma sätt som vi gillar att spegla oss i andra, i andra samhällsbyggen. Så jag har slutat oroa mig för att tänka så. Jag försöker bara koncentrera mig på det som jag tycker är viktigt, det jag litar på. Det skulle ju vara helt galet att inte göra det, för då skulle man förlora sitt instrument.


Skådespelarna

Jag upplever att väldigt få skådespelare är vana vid den metod som jag jobbar med. De skandinaviska har kanske en bild av den innan man träffas, medan de amerikanska var helt chockade. Dominic West frågade efter första dagen och trettio tagningar, «gör ni så här varje dag?». Han kunde inte förstå det. Jag försökte vara extremt tydlig redan under castingen, och då tänker man, «nu fattar de väl», men det är först när de får upplevelsen av hur det går till som de fattar. Och det krävdes en stor omställning för honom.

Och det var likadant med Elisabeth Moss, hon berättade till och med – «det här kommer att bli hur lugnt som helst», som semester i Sverige, «jag har en scen om dagen». I stället fick hon upplevelsen att det var så jävla ansträngande, för att man är tvungen att vara fokuserad under så lång tid, man går runt i en produktion, en jävla apparat, där man knappt har nån tid framför kameran, men där min apparat går ut på att ha så mycket tid som möjligt framför kameran. Hon tyckte det var skitjobbigt. Men sen blev hon ändå helt grym. Jag är asnöjd med det hon gjorde, tror att hon kommer att göra en skitbra roll i filmen, för det hände någonting under tredje dagen av inspelningen.

Det är lite svårt också, när det kommer nya människor. Är det en diva, tror de att de kommit till ett jävla u-land för att vara med på inspelning? Man tassar lite på tå inför varandra och jag upplevde att när jag väl vågade vara irriterad på både henne och Dominic, det var då allting vände. Då fattar de att jag kommer ta fullt ansvar för det här.

De vet liksom inte var de har hamnat, de har sett Turist och tycker det är en bra film, och tycker att idéerna är bra, att situationerna är intressanta, men sen när man är på inspelning och ska kastas in i något nytt, då är det viktigt att man inte är respektfull mot dem. De är ju bara skådespelare som ska försöka hantera den här situationen. Först när man inte är respektfull mot dem kan man trycka fram det som man själv verkligen vill ha. Och då blev de också trygga, det var då de lyckades prestera.

Det som är stressande med den här typen av inspelning är att man har så många skådespelare, till skillnad från tidigare när man känner redan efter en vecka att skådespelarna kommer att funka. Med en så mycket större cast så blir det mer stressande. Med en ny skådespelare så måste man hela tiden gå in en ny process, det gör att det tar längre tid innan man är trygg.


Bilderna

Det måste finnas dynamik i det visuella. Det måste finnas scener som ser ut som skit och sen scener som är otroligt vackra, först då uppstår det en dynamik. Om du ser en film som är estetisk hela tiden då får du inte syn på estetiken, eller rättare sagt, det är det enda du får syn på, men för att du ska få en upplevelse av det hela så måste det finnas en dynamik i det visuella. Och jag tycker det finns många filmer som misslyckas med det, men en film som lyckades så jävla bra med det var Holy motors, den vågade vara simpel vissa gånger, och extremet visuell ibland, och det är ju skitsvårt, det krävs att man har ett jävla självförtroende. Så vissa scener är gjorda för att vara helt triviala, och sen så har vi tagit i väldigt mycket i andra scener.

holy motors

Det värsta är att ju att kasta sig ut i det här att göra scener som är fula, det är inte roligt. Det gör ont i hela kroppen, försök att spela in på ett Seveneleven, så får du se hur kul det är. Man har en tendens att vilja ställa saker i ordning, att vilja kontrollera det på ett kaotiskt sätt. Det är som amatörfotografi egentligen, när man försöker hålla horisonten rak, man försöker vara duktig i sitt «framade» liksom, och så bortser man från vad bilden verkligen uttrycker.


Regissörsyrket

Produktionsarbetet fungerade extremt bra, det fanns möjligheter att ta ut scenerna, och alla var förhållandevis fräscha på slutet. Varenda inspelning är ny. Jag tycker Kalle Bohman har sagt det väldigt bra: det enda generella är att det inte finns nåt generellt. Så är det verkligen. Vad fan, filmregissör är lätt – absolut – det mest krävande konstnärliga yrket, för du har ett maskineri som kostar en kvarts miljon om dagen, du ska ha tillräckligt mycket trygghet för att kasta dig ut i det, samtidigt som du måste våga ta vilda beslut om det inte uppstår något intressant. Jag har respekt för det yrket och jag får mer respekt ju längre jag håller på, för att den psykologiska pressen är väldigt stor.

Några av de bästa situationerna kommer ni få se i några av de här Elisabeth Moss-scenerna, där uppstod precis det: «nej, fan vi ska göra så här». När man går hem efter en sån inspelningsdag – när man fått Elisabeth Moss att slå händerna över huvudet, liksom i ett Tourettes syndrom-utspel och ropa «tant» rakt ut, it makes no sense nu, men sen när du ser filmen, hur man kan utnyttja ett läge som uppstod – då är det här jobbet jätteroligt.

Av Jon Asp 8 dec. 2016