Ur Jonas Selberg Augustséns «Sophelikoptern» (Triart Film)

Siffrorna skymmer sikten för svensk kvalitet

Har det vikande intresset för svensk film på bio smittat av sig också i synen på det konstnärliga beståndet? För vem kan egentligen hävda att nomineringsjuryn för årets guldbagge har få alternativ? Jon Asp undrar om filmsverige håller på att sig stirra sig blint på siffror.



En man som heter Ove går som tåget i USA. Häromveckan rapporterade amerikanska nättidningen Deadline om 27 miljoner kronor inspelade – toppnotering för en svensk film i USA. Efter dubbla nomineringar till den europeiska filmgalan, komedi och skådespelare (Rolf Lassgård) – kan det rent av bära hela vägen till en oscarnominering för bästa utländska film? Oavsett vilket så befäster «Ove» sin ställning som det stora publika undantaget i svensk film under det gångna året, först med 1,7 miljoner besökare på hemmaplan, nu internationell succé (som förstås inte försämras av att originalets upphovsman Fredrik Backman tycks ha permanentat sig på den amerikanska bestseller-listan).

2016 äger inte på långa vägar någon motsvarighet, inte än i alla fall. Av svenska filmer med premiär under året är Morran & Tobias den mest sedda, med runt 240 000 besökare sedan premiären i oktober (medan filmens internationella prospekt verkar begränsade). Av det fåtal spelfilmer med en starkt övervägande lokal publik i åtanke har Jag älskar dig - en skilsmässokomedi och Flykten till framtiden långt till 100 000-strecket. Sannolikt kan två beprövade koncept, Hundraettåringen som smet från notan och försvann och Bamse och häxans dotter, båda med juldagspremiär, snygga till siffrorna under årets sista biovecka, men faktum kvarstår: svensk film har det tungt på biograferna.

Också den mer utmanande filmen når fortsatt dåliga siffror och befäster trenden från tidigare år, inte minst från 2015 då flera svenska filmer hade konstnärlig höjd men få biobesökare. Det finns flera skäl. Filmer som Efterskalv, Flocken och Tjuvheder, liksom deras motsvarigheter i år, är gjorda av relativt unga, mindre etablerade regissörer, som gör sina filmer lika mycket med avsikt på en internationell publik. Filmare som vill utmana sina tittare med ett innehåll som sedan länge försummats på den svenska biorepertoaren.

Medan många betraktade 2015 som ett märkesår tycks lika många redan längta till nästa år, ett 2017 med flera av landets talangfulla regissörer uppställda: Ruben Östlund, Lisa Langseth, Gabriela Pichler, Tarik Saleh och den redan kritikerhyllade debutanten Amanda Kernell. Plus att Hannes Holm följer upp «Ove» med en film om Ted Gärdestad medan Björn Borg får färg i en annan.

2016, däremot, tycks många redan vilja glömma. Inför stundande guldbaggegala har jag hört flera göra sig lustiga över att antalet nomineringar i kategorin bästa film – just i år – utökats från tre till fem (fyra i kategorierna för regi, manus och skådespeleri).

Jag förstår inte riktigt varför. Har det vikande intresset för svensk film på bio, upprepat av många, smittat av sig också i synen på det konstnärliga beståndet? För vem kan egentligen hävda att nomineringsjuryn för årets guldbagge har få filmer att välja mellan (vilket är undertexten i lustigheten)? Den allvarsamma leken, Flickan, mamman och demonerna, Granny’s dancing on the table, Jätten, Pojkarna, Sophelikoptern och Yarden. Lägg till dessa sju ett par filmer främst för en yngre publik, som den enastående Siv sover vilse eller den av många uppskattade Upp i det blå. För att inte tala om, regel numera, en rad högklassiga dokumentärer, likaså valbara i kategorin för bästa film.

Granny's

Håller det svenska bioåret i själva verket en väldigt hög nivå? Procentuellt sett är det onekligen så, inte minst sett till spelfilmen. Märk väl att dessa filmer nästan genomgående har visats och prisats på större festivaler, om än inte Cannes (tant pis !) så väl i Berlin, Toronto, London och San Sebastián.

Detta sagt, inte för att avsiktligt bortse från den publikutmaning som svensk film står inför. Problemen finns där: hur ska publiken kunna hitta tillbaka till biograferna? Eller ska de sökas i andra fönster? Och borde dessa fönster få bättre möjligheter till simultan utgivning? Och så vidare.

Den svenska biopubliken är inte nödvändigtvis ett mindre förkovrat släkte än andra, men situationen har gjort oss lata – monopolliknande biosituation i kombination med snabb anpassning till nya medier. Förmodligen skulle Min lilla syster setts av långt fler än 30 000 om folk faktiskt visste graden av kvalitet och allmängiltighet som filmen lyckades sammanföra. Att Sophelikoptern eller Flugparken häromåret bara räknade runt tusentalet besökare kan förstås aldrig bli ett mått filmernas konstnärliga kvalitet – kanske inte heller deras publika kvalitet. 

Biorepertoaren i dag är ingen generös tillställning. Den inbjuder varken till smörgåsbord eller spontanbesök. En stor del av publiken som såg kvalitetsfilm på bio för tio år sedan har förlorats – helt eller till andra filmfönster – och en ny har knappast kunnat rekryteras. Vi lever i ett tilltagande siffersamhälle där den stora massans röst betyder allt mer. Mätbarhetshetsen inom kulturpolitiken har satt sina spår i filmklimatet, där snart allt verkar skattas i volym. Att så många stirrar sig blinda på biosiffror, inte bara finansiärer och byråkrater, har påpekats av flera, bland annat av ett par debattörer i POV. Det är en farlig utveckling – «populistisk» uttryckte producenten Fredrik Heinig det häromveckan – som hotar återväxten i svensk film, på sikt hela filmpolitikens existens. SF:s Jenny Stjernströmer Björk och Film i väst-vd:n Tomas Eskilsson slår tillbaka i veckans nummer, bland annat med hänvisning till att publikmålen knappast är en ny företeelse.

Också i veckans nummer av POV pekar Hjalmar Palmgren, tidigare konsulent och filmutredare, på vikten av andra måttstockar för framgång än biosiffror i Sverige. Palmgren framhäver inte minst internationella perspektiv, de som skapar filmsveriges renommé i omvärlden. Dessa måste också tas in i bedömningen. Palmgren ser en risk i att beslutsfattarna kommer för långt från kunskapen. Frågan är motiverad. Vad vet till exempel dagens filmkonsulenter om festivalvärlden, vad har de för erfarenheter med sig in i uppdraget? Finns det en risk att det blir för mycket hemmaperspektiv?

För att ge en illustration av svensk film utomlands följer, sist i den här artikeln, en sammanställning av vilka svenska filmer som haft biopremiär i USA och Frankrike under de senaste tre åren. Förutom att den svenska barnfilmen står sig fortsatt väl, och utöver «Oves» framgångar, är en slutsats given. Det är nästan uteslutande de mindre sedda filmerna som på hemmaplan kritikerhyllats och guldbaggenominerats, som fått biopremiär i dessa länder. Turist hade till exempel lika många besökare i Frankrike som i Sverige. Ruben Östlunds film och Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har setts av en miljon respektive en halv miljon biobesökare i Europa och USA.

Men för att inte falla offer för eget grepp – och också förlora mig i sifferexercisen – vill jag peka på en annan, i sammanhanget ofta förbisedd faktor: målet att verka för en produktion med varaktighet, filmer som värnar kulturarvet och på en gång förkovrar filmarbetarna i branschen och publiken i salongerna. Mellan 2014-16 hade inte mindre än åtta svenska filmer nypremiär i Frankrike. Alltså repriserade i ett land som fortfarande har en biokultur att tala om, från ett land med en alltjämt levande filmkultur, nu som då – i det här fallet två Bergmanfilmer, en Roy Andersson, en Kjell Grede och inte mindre än fyra av Bo Widerberg (samtliga titlar listade nedan).

Hur många av dessa hade varit möjliga om vi inte hade haft en filmpolitik som premierat det som inte bara är högsta mode och ger klirr i kassan för dagen?

Av Jon Asp 9 dec. 2016