Tiden rinner ut för den nya filmpolitiken

Den 1 januari 2017 övergår ett drygt halvsekel av olika filmavtal officiellt i en helstatlig filmpolitik. Men övergångstiden riskerar att bli längre än väntat. Filmutredaren Hjalmar Palmgren menar att Filminstitutet alltför mycket håller kvar vid ett av svensk filmpolitiks sämsta filmavtal.



Utvecklingen går fort inom medieområdet i allmänhet och inom rörlig bild i synnerhet. I mediekonvergensens tidevarv utvecklas ständigt nya sätt att berätta och tillgängliggöra berättelser. Om definitionen av filmen är alltför konservativ är risken stor att konstformen blir museal. Ett modernt filmstöd behöver förhålla sig till denna utveckling.

För drygt ett år sedan fick jag uppdraget att projektleda Filminstitutets analys av filmstöden. Planen som kommunicerades var att analysen skulle ligga till grund för en bred diskussion om framtida stöd under hösten. Diskussionen skulle bland annat föras i ett antal Filmrum över hela landet men naturligtvis var tanken att också personer och organisationer, inom filmlivet, skulle kunna använda analysen till helt egna diskussioner utan inblandning av Filminstitutet. En bärande tanke skulle vara högt i tak och att stödsystemet blir bättre om alla de som är med och skapar och sprider film också bidrar med sin syn på stödens funktion. Därför ville man undvika att redan från början presentera förslag.

I samband med att analysen lämnades till styrelsen i maj lämnade jag också mitt uppdrag på Filminstitutet. Styrelsen beslutade att rapporten skulle kortas innan den offentliggjordes. Det tog Filminstitutet fem månader att göra dessa ändringar och rapporten presenterades först den 1 november. En stor del av den diskussion kring stöden som fördes av intervjuade referenspersoner hade strukits. Något underlag för diskussion under hösten har alltså inte funnits. Filminstitutet har istället använt hösten åt att diskutera rådens form och funktion, en diskussion som är överflödig eftersom besluten om dessa fattades redan i september.

Dessa råd ska enligt planen träffas en gång på våren och en gång på hösten. Med tanke på att en struktur för stöd bör vara klar kring sommaren för att man ska hinna med alla administrativa detaljer, kan man inte förvänta sig att råden får en chans att föra en vettig diskussion om stöden.

I december 2015 beslutade Filminstitutet att efterhandsstöden skulle förlängas under 2017 eftersom lång framförhållning för dessa stöd är avgörande då producenten behöver känna till förutsättningarna för intäkter redan i finansieringsskedet. Detta beslut togs efter flera rundabordssamtal med branschen. I augusti förlängdes även det långt mer problematiska automatstödet (och även oberoende producentstödet) – denna gång helt utan förankring i branschen.

Detta beslut är för mig obegripligt då det innebär att man i princip i sin helhet har förlängt ett av svensk filmpolitiks sämsta filmavtal. Det reviderade automatstödet (som nu kallas marknadsstöd) har visserligen förbättrats och har långt större förutsättningar att lyckas men 2013 års filmavtals grundproblem kvarstår. Pengarna är fördelade på för många stöd, som var för sig blir kraftlösa och en oproportionerligt stor del av stödmedlen används till marknadsstöd där marknaden definieras enbart som svenska biografer (ca 40% av de totala produktionsstöden används till efterhandsstöd och Automatstöd). Just nu kan man inte direkt säga att detta varit framgångsrikt. Det enda rimliga vore att, i väntan på nytt stödsystem, återgå till en sorts filmavtalets «safety mode» där man tar bort nya, misslyckade eller kraftlösa stöd och fokuserar på basfunktionerna, ett ordentligt efterhandsstöd och ordentligt konsulentstöd.

Eftersom Filminstitutet dragit fötterna efter sig så är det rimligt att anta att man snart kommer att tvingas att än en gång förlänga ett daterat efterhandsstöd, vilket innebär att vi kommer att få leva med sviterna av 2013 års filmavtal i två hela år efter att den helstatliga filmpolitiken sjösatts.

Anna Serner pratar gärna om vikten av dialog men i själva verket har möjligheterna till en bra branschdialog bromsats. Kanske är det så att Filminstitutet arbetar febrilt med att konstruera ett nytt stödsystem men håller branschen (och därmed stödmottagarna) utanför. Kanske är det så illa att man inte riktigt har en plan och i så fall riskerar denna process att bli dålig och/eller långdragen.

I vilket fall skulle jag vilja sparka igång diskussionen med att dela med mig av några av de centrala förslag jag kommit fram till för en framtida stödpolitik.

Viktigt är att stöden kan skapa förutsättningar för:

  • en ekonomiskt bärkraftig filmbransch
  • att hitta nya affärsmodeller
  • en kraftfull talangutveckling
  • att bygga långsiktiga konstnärskap

PRS (Publikrelaterat stöd) är idag ett stöd som inte hjälper branschen att utveckla sina affärsmodeller. Till viss del kan det sägas hjälpa biografnäringen lika mycket som filmens andra intressenter. PRS bör därför avvecklas och ersättas av ett nytt efterhandsstöd som är moderniserat, ett stöd som inte beräknas på bruttobiljettförsäljning utan på producentens intäkter och baserat på alla fönster. Då frågan om statistik i andra fönster än biograf är svår, är det betydligt enklare att skapa ett stöd som beräknas utifrån alla intäkter snarare än antal tittare. Detta skulle medföra att även de för svensk film så viktiga internationella framgångarna och framgångar i nya affärsområden premieras. Till det kan gärna läggas kulturpolitiska poänger som extra bonus för exempelvis barnfilm eller för konstnärliga framgångar.

Ett sätt att förhålla sig till några av dessa frågor kunde vara att skapa en «experimentverkstad» eller «innovationslabb» inom Filminstitutet. Tanken skulle kunna vara att samla kompetens och vissa befintliga stöd under en «hatt», där stöd är mindre fastlåsta och där det finns stort utrymme för innovativa projekt men också till samarbeten med andra intressenter och tillfälliga satsningar.

Mycket av det som görs i dag skulle kunna samlas i en sådan kreativ hub – till exempel kortfilm, novellfilm (dagens Moving Sweden), lågbudgetlångfilm, kompetensutveckling, transmedia, tidig projektutveckling och tillfälliga projekt – som syftar till att gjuta nytt liv i filmen.

Dessutom behövs ett starkt förhandsstöd där beslutsfattare har resurser nog att ge modiga stöd. Om det är konsulenter eller en ny beslutsform är inte viktigt, det viktiga är att man undviker beslutsformer som är beroende av kommittéer eller tjänstemän som kommer för långt ifrån en kreativ innehållsdiskussion.

Eftersom film är ett massmedium är det viktigt med bred film som blir angelägen för många. Men dagens marknadsstöd med både efterhandsstöd och automatstöd är inte sunda. I framtiden kommer man bli tvungen att välja. Det system man väljer måste ha tillräckliga resurser. Personligen skulle jag rösta på efterhandsstöd där man har möjlighet att premiera en bredare definition av framgång.

Av Hjalmar Palmgren 5 dec. 2016