Den filmframtid som kommer

Ur François Truffauts «Fickpengar» (1976)

Den filmframtid som kommer

Vem ska föda och stimulera ungas intresse för film som biografupplevelse? I ljuset av en ensidig marknad och en eftersatt bevakning – och den gamla skolans kritiker – sätter Jon Asp hoppet till skolan.



I förra veckan flaggade kulturminister Alice Bah Kuhnke tillsammans med utbildningsminister Gustav Fridolin för ett förslag om obligatorisk skolbio, med löften om att årligen öka elevbesöken, från förskoleklass till gymnasiet, med 1,5 miljoner. Detta mot bakgrund av att skolbio – som funnits i ett sekel – stadigt avtar i volym.

Nej, nyheten var ett aprilskämt, men i en annan värld, i ett annat land, är en sådan satsning på kultur i skolan sedan länge verklighet.

I POV:s Bergman-serie skriver Sofia Norlin i veckans nummer om Sommaren med Monika, en av de mest omtyckta filmerna ur den franska skolbions katalog. I samband med en visning för gymnasieungdomar utanför Paris, dit regissören varit inbjuden att tala om filmen, reflekterar Norlin kring Bergmans héros ordinaire – Harriet Anderssons «jumperbrallis» som gör uppror mot konventionerna och drömmer sig bort och ut ur sina omständigheters boja – som ett fullödigt exempel på hur filmhistoriens skatter resonerar i vår tid, även i de fall där mottagaren inte är den på papperet bäst bemedlade, vare sig ekonomiskt eller kulturellt.

Just i Frankrike tycks förvisso de sociokulturella undantagen alltjämt lysa starkast – och mest frekvent. Norlins upplevelse för – bara för att ta ett exempel – tankarna till Claire Simons Premières solitudes från senaste Berlinfestivalen, en dokumentär där franska förortsgymnasister med varierat trasig bakgrund visar sig äga en betydande förmåga att uttrycka sig. Inför «trygga öron» öppnar de sig villigt och versatilt om sina sår, vissa tar även litteraturen som hjälp för att genomleva den turbulenta tillvaron, både som källa och egen kraft.

claire-simon.png

Om Paris är självklart centrum för världsfilmen, sett till produktion och inte minst distribution, hänger det sannolikt ihop med att Frankrike som land är världsbäst på att odla filmintresset från låg ålder. Charlotte Garson rapporterade i POV#13, under rubriken «Klassiker i repris», att franska elever i genomsnitt ser tre filmer i biograf årligen. Professionella kommissioner väljer noggrant ut filmerna, som eleverna uppmuntras inte så mycket att analysera som bara ta del och njuta av: själva filmapparaten, den gemensamma upplevelsen – från Truffauts Fickpengar och Låt den rätte komma in till Gremlins och Lubitschs Att vara eller icke vara.

I ljuset av detta, och mycket annat, skulle en nysatsning på skolbio vara en direkt nödvändighet. Hur ska vi kunna rekrytera nya generationer filmälskare om insatsen inte sätts in tidigt, som konkurrensen från andra intressen – ofta ännu mer stationära – ökar, och som det visuella informationsflödet sjunker allt lägre i åldrarna? Vem har bättre möjligheter än skolan? Unga cinemateket, biografen Zitas regelbundna program för unga, samt särskilda festivaler – från BUFF i Malmö till Lilla filmfestivalen i Göteborg till Stockholm filmfestival junior – är återkommande evenemang som kan göra stor skillnad för de storstadsbarn som leds dit, men vad hjälper det landets övriga unga? Aktiva föräldrar kan göra skillnad, men de klarar knappast jobbet på egen hand. Att i vår förströdda tid faktiskt se film på biograf tillsammans med jämnåriga i vardaglig kontext, får sannolikt större verkan än skedmatning av än hur välmenande målsmän, som dessutom löper risken att misstänkliggöras av sina avkommor.

Stort ansvar läggs på skolan i dag, ibland allt för stort, inte minst socialt. Men vad gäller läsning och biografvisning har den sitt viktigaste tid framför sig. Målet måste vara att skapa utrymme för konstens chockverkan långt ner i åldrarna. Om SVT:s filmtablå förr var en veritabel ögonöppnare för unga ovetande, verkar det mindre troligt att strömlinjeformade streamingkanaler skulle kunna få en liknande funktion i dag. Dessutom populariseras mediernas filmbevakning stadigt: med makten överlämnad åt (den föreställda) genomsnittsläsaren; distributörerna, vars bioimporter alltjämt styr bevakningen med järnhand; och inte minst biografägaren, vars maktkoncentration spär på det ensidiga. Kritikerns roll som folkbildare och lustskapare är förstås begränsad när kraven på dem blir allt lägre, i takt med att utbudet blir allt mer standardiserat och när de självutnämnda experterna uppenbarar sig lite varstans.

Att kritikerna, eller åtminstone de traditionella eller sociala medier som de företräder, håller på att förbruka sitt förtroende återspeglas i Cannesfestivalens kontroversiella beslut att dra in förhandsvisningar för pressen på årets festival. För att undvika «dålig kritik», från tvärsäkra tweets tio minuter in i filmen till journalister som är mer intresserade av reaktioner än egna upplevelser, försvåras därmed arbetet även för seriöst menade kritiker. Om det förr var filmerna som behövde kritikerna verkar förhållandet i dag snarare vara det omvända. 

En av de främsta svenska filmkritikerna avled i förra veckan, Jan Aghed, efter nästan tio års frånvaro från scenen. För filmfolk i söder – Sydsvenskan var hans hemvist under nästan ett halvsekel – var han känd som «Slaktaren från Segevång», en ofta omild kritiker vars vassa penna roade många läsare. Men i än högre grad var Aghed en folkbildare som inte bara behärskade filmens fält utan också kunde sätta den i sitt sammanhang, bredvid andra konstarter. För undertecknad, som filmstudent i Stockholm i början av millenniet och då storögd cinemateksbesökare, var Aghed en viktig kunskapskälla, ofta citerad i filmbladen. Inte minst denne kritikers fragment, om än bara korta, utgjorde ofta ett helt centralt komplement till filmerna.

aghed_jan_2.jpg

Vem besitter Jan Agheds förmåga i dag? Eller snarare, är den kritikern ens efterfrågad, möjlig? Mer än den skrivande kritikern har möjligen den muntliga kritikern större chans att påverka i dag, frälsa nya, med avsikt på kvalitet snarare än volym. Agheds frånfälle får mig att tänka på den franske kritikernestorn Jean Douchet, som redan under 50-talet gjorde sig i ett namn i Cahiers du cinéma tillsammans med nya vågens förgrundsfigurer. L’enfant agité, en filmbiografi om just Douchet som visades i Cannes förra året, berättar om hur den i hög grad autodidakte Douchet vilar på en muntlig tradition, i mer än ett halvsekel flitigt anlitad på filmklubbar och cinematek över hela landet. Under 70-talet värvades han till universiteten, för att där reproducera sitt populära upplägg från filmklubbarna; under 80-talet blev han «chefsanalytiker» på den franska filmskolan – i båda fallen utan anspråk på prov eller förhör.

enfant.jpg

Jean Douchet har inspirerat och fött generationer av franska cinefiler och filmskapare, aldrig genom att ställa sig i vägen för andras tankar, utan genom att tillhandahålla instrument, lära ut filmens grammatik. 89-åringens motto är än i dag, som ambulerande filmklubbsinterlokutör (jag såg och hörde honom senast häromåret prata – storartat – om Manhunter på cinemateket i Nice), att visa och samtala om film.

I L’enfant agité försäkrar Arnaud Desplechin att Douchet alltid varit öppen för förslag och tagit till sig även av yngre generationer. Enligt regikollegan Noémie Llovsky är Douchet ingen fetischist, inte otillgänglig, inte den person vars filmintresse hindrat honom från att leva livet, utan som genom filmen kunnat leva sitt liv bättre. «La critique est l'art d’aimer», som Douchet själv framhållit – kritiken som en konst i att älska. Hans gärning sätter fingret på den typ av personer som behövs i dag, inte minst i Sverige, där varken film eller skola nödvändigtvis behöver handla om metod, didaktik eller direkt överförd kunskap, utan framför allt om att skapa en plattform och inte minst en lust för ämnet.

Av Jon Asp 6 apr. 2018