Den omutbare Jan Aghed

Jan Aghed på «hemmaplan» i USA 1995 (Foto: Peggy Hynes)

Den omutbare Jan Aghed

Jan Aghed (1934-2018) var «Slaktaren från Segevång» och «Skånes Wyatt Earp» som med täta skott underhöll sin läsarkrets, men han var också den spränglärde folkbildaren som visste att sätta filmen i sitt sammanhang. Jon Asp går tilllbaka till källorna för att minnas en av Sveriges främsta filmkritiker.



«Jan was a friend of mine, almost exclusively through film festivals where we both attended, generally cursing the fact that there were too few new films we could both fully approve. I guess he was one of the sternest critics around, and I was too. All these foolish critics who persist in giving very moderate films five-star reviews would have got what was coming to them from Jan. Of course, he could be a bit of a curmudgeon at times. But an acid sense of humour prevented offence and he would cycle off after an argument as if nothing had happened. He was a very fine critic who, when he liked a film, gave his all to it. He never seemed to go on surface matters but always to dig deep into the heart of the subject matter.»

Orden tillhör Derek Malcolm, under flera decennier tongivande filmkritiker på The Guardian. Ord som styrker några mer eller mindre kända föreställningar om Jan Aghed, under nästan ett halvsekel en av Sveriges främsta filmkritiker, som dog i förra veckan, den 26 mars, 83 år gammal.

Jan Aghed var en av de hårdaste kritikerna, svårflirtad till vardags och även på festival. Men han var också en kritiker som tillägnade sig materialet, gick inför uppgiften helhjärtat, inte lämnade något åt slumpen. Kanske var det därför han var känd för båda delarna, både för sitt ris och för sitt ros, såväl som «Slaktaren från Segevång» och «Skånes Wyatt Earp» som med täta skott underhöll sin läsarkrets; som den spränglärde folkbildaren som visste att sätta filmen i sitt sammanhang.

Filmprofessor Erik Hedling menar i Sydsvenskan (26 mars) att det var Jan Agheds lärdom och passion för filmen – uppskattad som han var också bland akademiker – som låg till direkt grund för filmfakulteten på Lunds universitet. När Aghed senare blev hedersdoktor på samma institution, 1995, fann han händelsen som ett viktigt erkännande för filmkritiken, men inte sig själv priset värdig. Om Aghed var omvittnat gedigen i att ge ifrån sig kritik, så var han – enligt många källor – lika dålig på att ta emot beröm, gömd bakom sin ofta buttra uppsyn, och ofta utan nåd mot yngre kolleger. Eller för den delen mot akademikerna. I en av Chaplins mest omtalat detaljerade sågningar gick Aghed, under rubriken «Eunucker i Vilda Västern», loss på filmforskarna Sven Åke Heed och Jan Olsson och deras då nyutkomna The Searchers. En filmanalys (Liber förlag, 1983).

searchers-the-1956-004-john-wayne-doorway.jpg

«Det skulle gå att fylla Chaplin med exempel på hur befängd texten är, inte minst om man skärskådar den i ljuset av dess anspråk på att bli använd som kurslitteratur», skrev Aghed i tidskriften i juli 1984 (nr 192), och massakrerade fullständigt boken om Fords film – Förföljaren på svenska – en milstolpe som Aghed behärskade praktiskt taget ruta för ruta: «För mig är det en gåta att ett förlag vela ge ut en så omogen, fjantig och rent ut sagt dum, sakligt felaktig, språkligt perverterad och stilistiskt undermålig analystext», menade Aghed, och vidare, «skulle den vara representativ för svensk filmforsknings analytiska ambitioner och nivå i allmänhet, då är det sannerligen fara å färde».

Daniel Sandström, förlagschef på Bonniers och tidigare redaktör på Sydsvenskan, menade i en dödsruna i samma tidning (26 mars) att Jan Aghed, älskad som hatad, var med och lyfte filmen i Sverige från underhållning till konst, «en elitist som brann för folket». «Jan kunde vara skoningslös, inte minst mot slappa kollegor, men hans omdömen bar på en beläsenhet och en verbal stringens som gjorde honom unik inom svensk kulturjournalistik. Långt innan internet fanns åkte han ut i Europa och samlade på sig berg av aktuella boktitlar, inom litteratur, film, musik och historia, för obligatorisk och målmedveten fortbildning.»

På en av dessa resor, på Vendigfestivalen 1987, var Aghed föga bifallande mot Brian De Palmas De omutbara. Han tillstod visserligen filmens briljanta actionsekvenser och njutningslystna pastischer, inräknat den på barnvagnen i Pansarkryssaren Potemkin. «Men till skillnad från Eisenstein, som visserligen också kunde vara en cool och ogenerad manipulatör av publikens känslor och förväntningar, är De Palma mest intresserad av spektaklets mekanism och föga av dess mening.»

omutbara-2.jpg

I samband med visningen tillät sig Aghed en förmiddag ledigt, ta vaporetton in till Palazzo delle Prigioni nära Sankt Markusplatsen. «Där pågår en utställning arrangerad kring Andy Warhols tomma, för masskonsumtion serietryckta repliker av Giorgio de Chiricos tavlor. Med sina oblyga referenser till Hitchcocks, Fords och Eisensteins filmskapande är det inte utan att De Palma påminner om Warhol. Hur var det nu denne sa? ’Vill ni veta vem jag är, betrakta då mina målningar och mina filmers yta. Där bakom finns ingenting.’ I all sin virtuositet har också De omutbara något ihåligt och dekadent över sig.»

I likhet med Horace Engdahl växte Jan Aghed upp under enkla förhållanden i Karlskrona och lärde sig tidigt flera språk. Han skrev återkommande för stilbildande tidskriften Positif, långvarig rival med Cahiers du cinéma, och medverkade även i engelska Sight & Sound och italienska Filmcritica. Men ändå var det den amerikanska kulturen som låg honom varmast om hjärtat, från västernfilm till countrymusik. Amerikansk lyrik var en likaså stark passion, och på ett hotellrum i Venedig kunde Aghed vid ett tillfälle sammanstråla med Jack Nicholson för att dryfta detta intresse. Kunskapsbanken öppnade dörrar. En av Agheds stora regissörsidoler var Sam Peckinpah, men när han bevistade inspelningen av regissörens Det vilda gänget fick Aghed nog. Peckinpahs dåliga rykte visade sig värre än befarat, Aghed tröttnade på Peckinpahs excesser – med heroin och prostituerade – och lämnade inspelningen tidigare än planerat.

Många vittnar om hans omildhet inför yngre kolleger. Han kunde också vara särskild hård mot ny film och nya filmare (vilket Derek Malcolm antydde först). Campions Sweetie och Hanekes tidiga filmer, däribland Bennys video, var några titlar som inte föll Aghed i smaken. Svårt hade han också för Jarman och Greenaway, medan Wong Kar-wai, Tarantino och Atom Egoyan gillades desto mer. En kuriös händelse inträffade inför den svenska premiären av en av Agoyans filmer i slutet av 90-talet. Distributionsbolaget Triangelfilm, då med sin bas i Malmö, hade kört fast i fråga om titel och frågade Aghed, som ofta kunde påträffas på cykel i centrala Malmö, om råd. Över en natt blev så The Sweet Hereafter, vinnare av Grand Prix i Cannes 1997, Ljuva morgondag – en titel som för ovanlighetens skull står sig väl både i original och i översättning.

Jan Aghed var möjligen en elitist som gillade folket, en marxistiskt närd folkbildare som aldrig föreföll politiskt undfallande men sällan heller dogmatisk, utan grundad i konstens uttryck och förutsättningar. Ett stycke som väl sammanfattar det tillmälet tillkom i Chaplin 1983 (nr 189), när Aghed återigen med kritisk udd genomfor diverse nyskriven Bergman-litteratur, av inte obetydliga Paisley Livingston och Peter Cowie, här främst med syfte på Fanny och Alexander:

«1909, två år efter Gustav Adolfs uppmaningar till den ekdahlska familjen att ’glädja sig åt den lilla världen, den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna’ gick 300 000 svenska arbetare ut i strejk, en av sin tids största strejker.»

fanny

«Med det här vill jag inte ha sagt att den spektakulära skillnaden mellan filmens idealiserade och verklighetens utsugande, belägrade och aggressiva borgarklass och slutscenernas objektivt opåkallade optimism och idyllisering förminskar Fanny och Alexander, som jag tycker är ett storartat stycke filmkonst, utan snarare påminna om att Bergman är sig själv trogen. Ja, till och med mer än vanligt denna gång, då filmens berättande och dramatiska omfång är större än någonsin tidigare och han trots detta lyckas utestänga de sociala realiteterna och behålla sin säregna form av eskapism intakt.»

Nu blir det ingen mer morgondag för en av Sveriges skarpaste filmhjärnor, men minnet av honom och hans gärning kommer leva vidare – bittert för vissa, ljuvt hos ännu fler.

Av Jon Asp 6 apr. 2018