Jesper Ganslandt om «Jimmie»

Regissören med bland andra sonen Hunter (Foto: Edvina Koda Sander © Fasad Produktion)

Jesper Ganslandt om «Jimmie»

«Läser att någon tycker att man inte får använda vita människor på film för att väcka empati för verkliga människor i verklig flykt. Av annan hudfärg. Det är en konstig åsikt och dessutom en missuppfattning av filmen. Jag har inte gjort den här filmen med målet att väcka en slumrande empati hos en avtrubbad nordeuropeisk befolkning.»

Jesper Ganslandt för filmdagbok från «Jimmie» – från dag 1 till dag 1728.



Dag 1

Tänk om man kunde göra en film helt om hur ett barn ser på omvärlden?

Jag skulle vilja se den filmen.


Dag 49

Jag filmade tillsammans med Hunter i dag. Han är ett år. Han var på en parkeringsplats och kröp runt. Sen kom en vuxen, spelad av Olle Sarri, som satte sig ner och lekte med honom. Men man ser inte den vuxnes ansikte. Det skapar ett stort obehag. I alla fall hos mig.


Dag 154

Nu har filmen expanderat och börjat handla om fler karaktärer. En spelad av Michael Nyqvist som nog är barnet som gammal. Han går in i regression och börjar minnas det som hände honom som barn. Hunter vandrar fritt bland stenkrossen under en bro. Sedan speglar Micke exakt hans rörelsemönster. Det ser kul ut. Men jag undrar vad den här filmen handlar om. Den har utvecklats från den första idén om att bara stanna i ett barns upplevelse av ett dramatiskt skeende. Är fortfarande intresserad av det. Känner igen att jag gått i liknande omvägar förr, till exempel med Farväl Falkenberg som handlade om något mytologiskt parallellt med vardagsrealismen. Men det spretade för mycket även den gången. Måste jag gå tillbaka? Om det bara skall handla om Hunter, ett barn och vi får följa med honom på en resa, uppleva intrycken utan vuxna glasögon, då måste han nog bli lite äldre.

natur 

Dag 740

Tänker mycket på alla de som tvingas fly från sina hem. En del kommer till Sverige. Hur ser det ut för ett barn? Förstår barnet överhuvudtaget vad som händer och varför. Om det är Hunter 3 år som måste fly från hemifrån med sin pappa, vad skulle han förstå av konflikten och anledningarna till att man måste åka bort och kanske aldrig komma hem. Hur ser det ut för ett litet barn när vuxna inte vill att man kommer till det nya landet. Förstår man överhuvudtaget något av det där när man är fyra år?

Jag tror att filmen måste utforska det.

Får hjälp av Edvina som nyss börjat på Fasad. Hon har redan grävt fram väldigt bra research för hur barn upplever flykt. Det ser hemskt ut men när man tittar längre finns det glädje och utforskande av världen även när det är som tuffast. Det är en sida jag aldrig sett innan.


Dag 921

Snart är det jul. Vi har precis fått stöd från Moving Sweden för att göra «Jimmie» som filmen heter. Jag skrev manus under hösten och sen ville Helen som är konsulent att vi skulle söka Moving Sweden. Egentligen är det alldeles för lite pengar för att göra filmen, men jag ser inte hur det skulle gå att få normalt långfilmstöd för den här filmen just nu. Får kanske vara glad att det finns en plats för oss hos Moving Sweden där idén är att filmerna skall utmana konstnärligt och testa gränserna. Även om jag misstänker att jag också kommer ångra det längre fram när pengarna tar slut. Men nu börjar vi jobba!


Dag 1089

Lämnar Kroatien för denna gång. Har rest runt på insane mängd platser under bara fyra dagar med Månsson, Broomé och Lundgren. Bra gäng men som vanligt avskyr jag att åka minibuss. Blir alltid åksjuk. Vi såg vackra stränder, övergivna tågspår, gammalt sjukhus där det brunnit, skrotupplag, skogar och vägar. Det som är häftigt är att det liknar Sverige men med väsentliga skillnader. Annat ljus, gräset är annorlunda, blommor och andra växter, färgen på väggarna, förfall som inte städas undan. Man känner i kameran att man är närmare Medelhavet.

Har redan problem med budget. Som åtgärd har vi bestämt att riska det som kommer behövas i postproduktionen för att kunna filma det som finns i manus. Vi hoppas senare att vi kan få stöd från antingen Norge eller t ex Film i Väst för att göra klippning, ljud med mera. Ja hoppas, hoppas…

Oroar mig för Hunter. Hur skall det gå för honom? Han är bara strax över fyra år och kommer få vara med om saker som andra barn han känner inte varit i närheten av. Däremot finns det ju barn på andra platser som varit med om långt värre. Kan ändå inte släppa oron över att det på något sätt ska vara skadligt för honom. Att filma och få uppmärksamhet så tidigt eller att ändå få jobba så många dagar som vi skall göra det kan bli knepigt. Ibland känns det som en helt galen idé. Men vi får ta det dag för dag, intalar jag mig själv.

kamera


Dag 1098

I dag hade vi första inspelningsdagen på Jimmie. Det gick åt helvete. Hunter och Ellen som är något år äldre än honom, var så uppskruvade att de bara sprang runt och pratade i munnen på varandra hela kvällen och in på natten. Kostymen som vi har några få dubbletter av smutsades och gick sönder. Och då hade vi hittills bara tagit oss ut till Nacka. Dessutom ramlade Hunter och skrubbade sig och nu när han sover märker jag att han har flera myggbett, även i ansiktet. Tur att vi inte siktar på att hålla någon klaff i den här filmen.

Jag kanske tar i. Det hände också oväntade fina saker.

En grej vi gjorde där vi alla stannat för att äta vid vägkanten blev väldigt laddad. Plötsligt hörs smällar en bit bort som från skottlossning. Vi vuxna (Anna Littorin och jag) far upp och sliter ihop all packning med lunchen. Och den förvirringen och rädslan som barnen visar är så påtaglig att den går rakt igenom kameran och in i hjärtat. Det är fantastiskt att se Hunters ögon och hur allt är öppet, inget är spelat. Det kommer bli en speciell film. Bara jag kan få dem att landa i scenen något. Nytt försök imorgon, och då bara jag och Hunter. Kan nog bli annorlunda. Vi skall filma hemma hos oss och in på kvällen när han somnat för att få med tryggheten hemma som vi i filmen måste lämna bakom oss.


Dag 1106

Det är dag 7 på schemat. Vi filmade det som är resan över Sveriges gräns i natt. Tätt packade i små gummibåtar när mörkret föll runt om oss. Sen skulle båten skäras sönder och alla falla i vattnet. Även barnen, Ellen och Hunter. Kan vara det läskigaste jag gjort som vuxen. Så orolig för barnen. Vi var på grunt vatten så egentligen var faran var inte så stor. Men det var närvaron av verkligheten som gjorde starkt avtryck. Att sitta med sitt barn och veta att nu går vi i det kalla vattnet. Han kan inte simma. Vi vet inte hur länge. Vilken mardröm när det händer på riktigt.

Hunter var så otroligt modig. Fyra och ett halvt år, min älskade pojke som går med mig hand i hand dit jag leder honom, öppen för alla och allt. Han är magisk.

leksak 

Dag 1121

Vi har varit en tid i Kroatien, jag vet inte hur länge. Det flyter samman. När vi lämnade Österrike kom den stora stormen. Åskan och regnet piskade bilarna när de rullade över Alperna och ner till Slovenien. Längst upp filmade vi en scen där jag pekar på ett land bortom bergen och säger att när vi kommer dit är vi framme. Vet inte alls vart det är men jag tänker att man säger så till ett barn för att bygga upp motivationen, för att orka lite till.

Så många platser och korta scener där ett barn reagerar på det som händer. Och hur märkligt det framstår. Vuxna som hindrar varandra från att komma fram. Vuxna som slår varandra, jagar i skogen, hopkrupna i en lastbil. Det blottlägger verkligen hur konstigt det är med alla de komplicerade regler och gränser vi sätter upp, sanningar som oftast går ut på att kontrollera och styra människor. Men sett ur ett barns perspektiv är det bara ogreppbart och dumt. De vuxna blir oresonliga barn.

I dag var vi på ett sjukhus, eller egentligen var det en skola men vi använde gymnastiksalen som en temporär sjukhussal där Hunter, som Jimmie, satt på en säng och väntade på sin pappa som aldrig kommer. Han gjorde inte det jag ville, vilket var att fråga några män i vita rockar om de sett hans mamma. För i filmen har han blivit lurad att mamma är där när vi kommer fram. En brutal vit lögn. I stället knep han ihop och tog det, han satt där trots att han inte ville. Och ännu en gång räddade han mig och alla som jobbar med filmen från en skriven och i slutändan konstruerad scen. Han gav oss en sann händelse. Som Måns sa häromdagen - ibland när det känns svårt att tro på det som vi ställt upp vänder jag bara kameran mot Hunter och då är det bara där, något helt ospelat. Han räddar oss varje gång.

Och ikväll kom Hunters riktiga mamma fram till Kroatien. Den kramen hon fick var också helt oslagbar. Som en naturkraft.

strid


Dag 1182

Jag har börjat klippa. Det är fint men svårt för jag har mig själv och mitt barn i nästan varje bildruta. Trodde, kanske naivt, att det skulle gå att klippa själv ändå. På grund av att pengarna är slut kan jag inte anställa en klippare. Och ännu inget besked om mer finansiering. Jag klippte på stängselscenen som jag trodde skulle vara enklare men efter 21 versioner började jag tvivla på den där raka vägen. Det handlar om perspektiv. Vem är det som ser det här, vem är det som berättar för oss? Så fort man lämnar Jimmies ögon blir det en annan film. Kan jag verkligen stanna på honom i en hel långfilm? Hade tänkt att han plockar upp samtal från vuxna och vissa skeenden när han inte är delaktig. Men det ringer falskt. Om detta är Jimmies minne av vad som hände när han lämnade sitt hem med sin pappa och senare reser med en annan familj för att hans pappa försvunnit. Skulle han då komma ihåg hur det gick till när de sålde en bil? Kanske, men troligtvis inte för det känns placerat. Så den scenen ryker. Men de andra scenerna som också är kluvna i perspektiv, som behövs för att resan skall gå framåt. De vet jag inte vad jag tycker om ännu. Imorgon klipper jag igen.


Dag 1209

Jag har blivit erbjuden att göra en annan film. En amerikansk indiefilm som heter «Beast of Burden». I ett par år har jag haft representation i Hollywood och åkt dit för att göra film, men två gånger har det stannat på mållinjen. De två gångerna har det varit större filmer med mycket resurser och tid. Den här gången är Daniel Radcliffe klar för att spela huvudrollen och det gör att filmen troligtvis kommer bli av. Och utöver att jag är ett stort Harry Potter-fan tycker jag även att han är en väldigt spännande skådespelare. Alltid ett ganska exponerat porträtt. Måste nog göra det. Om inte annat för att ha det gjort.

Jag oroar mig för Jimmie. Vad skall hända när jag åker iväg? Har nog gjort den kanske mest utlämnande, personliga filmen den här gången och nu måste jag överge den för en annan film. Det känns hårt. Måste göra klart den dels för vad det är men också för alla som ställt upp gratis eller för nästan inget, för att de trodde på filmen och vad den vill utforska. Minns när vi i Kroatien fick slut på statist-pengar i budget. Då åkte Elin Wiik runt till alla hotell där det bodde svenskar och berättade vad det handlade om. Flera hundra dök upp och jobbade gratis.

Jag är skyldig både filmen och alla som satsat att fullfölja. Erbjöd inte Mauricio att klippa lite gratis för någon vecka sen? Han och Edvina kanske kan jobba på medan jag är borta, så står det inte still. Det är nog bästa alternativet.

brits 

Dag 1544

Jag skall bli pappa igen. I oktober kommer den lilla människan som är Hunters lillebror. Det kommer bli fantastiskt. Nu vet vi lite mer om hur man gör när man är förälder. Såklart jobbar jag som galning samtidigt. Vi fick nej hos Norge och nej hos Film i Väst för slutfinansiering på Jimmie. I båda fallen föll det på ganska ogreppbart regelsystem som knappt är värt att återge. Men så från ingenstans blev vi inbjudna att pitcha filmen på festivalen i Haugesund med chans att vinna Eurimages Lab Project Award, vilket egentligen betyder pengar till den film som juryn mest vill se färdigställd. Och Jimmie vann! Hedvig, som nu producerar, åkte upp dit, berättade kort om filmen, visade två klipp och bara tog hem det som en boss. Har aldrig blivit så glad för finansiering av en film.

Så nu bokar vi ljudbearbetning, grade och visuella effekter runt om i Stockholm vilket också är en lättnad. Och klippare. Min gamla kompis Magnus har gått klipp på DI eller vad skolan nu heter, han var klart äldst i sin klass. Men han visade mig en film han klippt och det var det där jag letade efter, som jag själv kunde göra förr. Så nu klipper han och redan efter en vecka hittade vi formen. Det skall bara handla om vad Jimmie vill komma ihåg. Allt annat är forcerat berättande med vuxet perspektiv. Och nu har filmen två tidsaxlar. Den ena när Jimmie är med den andra pappan, spelad så fint av Christopher Wagelin. Den andra med Jimmie och hans pappa när de lämnar hemmet och resan fram tills att de skiljs åt. Nu uppstår framåtrörelse i filmen som inte gick att få när det berättades linjärt. Som när en nyckel låser upp ett stängt rum.

profil


Dag 1660

I dag i Rotterdam. Över 1000 personer såg Jimmie samtidigt. Vad märkligt det är att gå från Magnus klipprum på övervåningen i deras radhus till enorm konsertlokal ombyggd till biograf. Jag och Hunter presenterades, han fick en spotlight på sig och alla applåderade. Han frågade mig efteråt varför alla var så glada att se oss. Jag svarade att det var för de var glada att vi gjort filmen och att vi var där. Han sa att de verkade tycka att vi var speciella människor, men att han inte kände sig så speciell egentligen. Vad svarar man på det?

Men fy fan vilken stark upplevelse det var att dela den här lilla ädelstenen till film med så många på en gång. Efteråt sa en dam att hon hade känt så mycket när hon såg filmen, starka band till den här lilla pojken. Men efteråt hade hon känt skam. Varför undrade hon? Jag kan inte svara på det även om jag har en idé om varför. Tycker bara det var modigt av damen att resa sig upp och säga det. Att det väckte tankar, engagemang och skamkänslor. Mer kan jag inte önska.

Läser att någon tycker att man inte får använda vita människor på film för att väcka empati för verkliga människor i verklig flykt. Av annan hudfärg. Det är en konstig åsikt och dessutom en missuppfattning av filmen. Jag har inte gjort den här filmen med målet att väcka en slumrande empati hos en avtrubbad nordeuropeisk befolkning. Det låter förmätet.

Nej, jag har gjort en film som handlar om ett barn som tvingas lämna allt det känner till och på vägen förlorar ännu mer. Hur det barnet reagerar på förlust och saknad. De historierna är en del av oss nu, det händer hela tiden. Så konstens uppgift är att skildra, vända och vrida.

Om det sen får den som ser filmen att tänka på allt som händer människor på flykt i dag, då är det nog bra. Men det är inte målet med filmen. Det är en bonus.


Dag 1728

Jag funderar på vem som får berätta vilka historier. I en recension i Screen hyllade kritikern hantverket och filmen men tyckte att talangen i stället skulle använts till att göra en dokumentär om ett verkligt barn som flyr från Syrien. Absurt. Om man fullföljer den idén borde exempelvis The Handmaid’s Tale inte heller göras. De kan i stället göra en dokumentär om kvinnor i Saudiarabien som lever under ett verkligt förtryck – inte ett fiktivt i USA. Men det har jag inte hört någon säga.

Jag tycker att det är viktigt att vara personlig, med en film som vill beröra före den underhåller. Att placera in sig själv i det och inte stå på avstånd, trygg bakom regipärm och monitor med trådarna i handen. Att riskera och våga exponera sig för att komma förbi det hånfulla, avståndstagande.

Människor på flykt är en del av våra historier. Dessa berättelser kan berättas på många olika sätt och detta är ett av dem. Om mig själv och mitt barn om vi skulle behöva fly från otrygghet, som skulle kunna hända – men ännu inte hänt. Hur ser det ut?

Ungefär så här misstänker jag.

Av Jesper Ganslandt 6 apr. 2018