Monika & drömmarna

«Det kan man ju fatta, Madame, att hon vill ha det som hon ser på film. Hon drömmer! Hon hade det inte lätt...»

Sofia Norlin visar «Sommaren med Monika» för franska förortsungdomar och får nya perspektiv på Bergmans film om kroppslig och materiell längtan – och en manlig kritikerreception som skymt sikten för Harriet Anderssons lysande medskapare.



«Den väntade på honom, staden som så länge funnits i hans drömmar. Kvällssolen slickade tak och torn glänsande blanka, slängde glitter i vattenflikarna som smög in mellan gyttret av hus. (...) Stad serverad som på silverbricka, framsträckt som en gåva. (...) som om allt var leksaker. Redo att gripas av ivriga händer, lockande nära, tillgängligt.»

staden

Per Anders Fogelström öppnar romanen Mina drömmars stad (1960) med pojken Hennings drömmar om staden, om lyckan och möjligheterna den kan erbjuda. Och pojkens lust är stor. I Ingmar Bergmans Sommaren med Monika (1953), med manus av Fogelström efter författarens bok med samma titel, ligger Strömmen spegelblank i öppningssekvensen. Höljd i morgondiset sträcker den sig som silver mellan husfasader i svartvita toner. Staden och dess människor har ännu inte vaknat till sina drömmar, sin längtan och sin lust, till sina sociala och ekonomiska begränsningar.

Jag går mellan lagerhangarer av plåt i en förort till Paris, korsar asfaltens heta solfläckar och skuggorna under motorvägens broar, pendeltågsstationen ligger långt bakom mig och inga bussar går för tillfället. Jag anmäler mig vid disken till en gymnasieskola där eleverna just har sett Monika et le désir – Monika och längtan, lusten, begäret, åtrån – som filmen heter på franska. Som gästlärare för det statliga skolbioprogrammet ska jag diskutera filmen med ungdomarna, varav de allra flesta just har sett sitt livs första film på biograf.

– Den var svartvit! Jag har aldrig sett sån förut. Hon var snygg! Men fattig. Det syntes, för hon hade slut på läppstift och kunde inte köpa nytt. Hon drömde om att bo fint i stan och om att kunna köpa saker. Det kan man ju fatta, Madame, att hon vill ha det som hon ser på film. Hon drömmer! Hon hade det inte lätt... 

Filmens Monika är lika gammal som tjejerna framför mig, de går vårdprogrammet, alla är mörkhyade och precis som Monika bor de en bit utanför staden, som är dyr att åka till och ofta förblir en dröm – kanske en längtan. Deras uppmärksamma blick på Monika tränger genom alla tidsepoker och kulturella kontexter, hennes blick in i kameran talar till dem: Hon ställer oss en fråga. Dömer ni mig? Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad skulle du ha gjort om du varit i mitt ställe?

Tjejerna vet att vi samma vecka har fått avbryta två biografvisningar av filmen, först var det tjejer som skrek åt Monika, sedan killar, för ingen ville identifieras med hennes längtan och livsval, hennes lust. Den sextio år gamla filmen visar sig vara en moralisk bomb i tonårskontext, oftast med religiös laddning. Ingen tidigare Skolbiofilm har varit en så brännande härd följd av krismöten, som den om Monikas lust. I dag chockerar hennes nakenhet inte alls, det är livsvalen hon gör som provocerar.

monika-brallis.jpg

Redan när filmen premiärvisades i Frankrike (1953) skymde filmens erotiska laddning sikten för filmkritiker – samtliga män – som förblindades av Monikas moraliska förfall, till exempel Jean-Luc Godard (som senare skulle göra Tokstollen med en Monika-inspirerad Anna Karina). Kritiker funderade på huruvida hennes ylletrosor, otvättade hår och pojkaktiga sätt väckte deras lust eller olust. Sällan uppmärksammas Monikas egen lust, som ju faktiskt är vad filmen handlar om. I Harriet Anderssons självklara och direkta sensualitet, i Monikas blick som förför oss och ser rakt in i vår, funderar tillsammans med oss över livsval och sedan lämnar oss i sticket med våra frågor och vår dom – väljer sin ensamhet – finns en svindel. Ett erotikens mysterium, menar Catherine Breillat, just om denna bild. Och antagligen är Monika här också Ingmar Bergman, bakom masken av en tonårstjej, och den svindlande resan i lusten är också hans. När filmen fick ordinarie fransk biografpremiär fyra år senare (1957) betraktades den redan som ett mästerverk och kom att inspirera både Rossellini och Truffaut med sitt nyskapande och lekfulla formspråk som startar den nya vågen – la nouvelle vague.

Monikas lust inbegriper flera områden som annars är ovanliga i Ingmar Bergmans filmer. Här finns ett tydligt klassperspektiv, ett slags samhälls- och konsumtionskritik som återfinns i Fogelströms arbetarskildringar och kanske är vad som gör att jag själv och tjejerna hittar så direkt in i filmen – i existentiella frågor med ett klassperspektiv, om än lånat. Bergmans filmer i borgerliga miljöer är exotiska, som att besöka ett museum i antropologiskt intresse, men i Sommaren med Monika skildras själsliga djup i en lättfunnen vardagskontext, där livets stora frågor tar plats lika väl, givetvis, som hos borgerskapet. Monika är en rebell som vem som helst, som vill slå sig fri från sin sociala klass och sitt köns begränsningar i just sin tid av moraliska värderingar, och i en nästan anarkistisk anda – ett porträtt av rastlöshet och uppror som verkar tidlöst och visar oss ett av Bergmans många mysterier, menar Anthony Lane i The New Yorker (7 feb, 2018). 

Monika är en fattig tjej från stans utkanter som örfilas av sin far, antastas av manliga kollegor i fruktlagret. Hon är bara en brutta, en sidofigur som drömmer om att axla huvudrollen i sitt liv – leva ett liv som på film, med lyxiga kostymer i elegant dekor och känslor som sveper iväg med henne. Staden känns gammal och fattig, tung av konventioner och skildras också så, med ett klassiskt och numera förlegat filmspråk. Monika utforskar identiteter, söker nya sätt att leva och vill fly det gamla, och hennes uppror är säkert just vad som gör att identifikationen fungerar så bra över tid, även för tonåringar. För precis som i Murnaus Soluppgång (1927) – filmen som franska skolbios gymnasiepublik genom alla år älskat mest – slits den unga huvudkaraktären mellan identiteter i förändring, mellan ett gammalt sätt att leva och ett nytt, mellan två kärlekar och mellan naturens enkelhet och begären som den stora staden väcker. 

sunrise-still.jpg

I filmens centrum finns naturen, dit Monika – som en tonårig Thoreau – flyr med blyge Harry och upptäcker en frihet utan ansvar och kärleken med en lustfylld sexualitet. Livet på ön, långt från samhället, påverkar också Bergman som regissör och ger honom lust att även befria filmkonsten. Den franske filmteoretikern Alain Bergala menar att Bergman här inte bara filmar manuset – själva fiktionen – utan också och främst, historien om själva filmens skapelse, vilket är något helt nytt. För första gången syns en ny frihet, där de mest oplanerade och slumpartade saker – förälskelsen mellan Ingmar och Harriet, labbet som repar Ornö-inspelningen och gör att den måste filmas om, själva ölivet som bidrar till regissörens och teamets lekfulla och intuitiva konstnärlighet, vädrets och naturens skiftningar – gör att verkligheten tar plats i fiktionen som frigör sig från filmens konventioner och begränsningar, blir en helt ny rebellisk form. Det är häftigt, tycker jag, att Bergman vågar följa med i det som sker i stunden och riskera sin films berättande, följa en ny slags frihet. Han ser själva filmakten som erotisk och är dessutom Harriet Anderssons älskare, varför Bergala ställer sig frågan i vilken grad regissörens egen lust för sin skådespelerska bidrar till att skapa filmens Monika – la creature d’un créateur, en skapares skapelse? Samma fråga kan ju faktiskt ställas om Harriet, eftersom skapelsen här är ömsesidig genom att huvudrollsinnehaverskan bär filmen i varje bild – skulle regissören ha vågat ta sig samma frihet utan henne?

När Monika upptäcker att hon inte kan leva helt fri – människan är ju alltid i behov av mat, framför allt om hon är gravid – tvingas hon tillbaka till samhället och blir mamma enligt den tidens konventioner. Det är svårt att improvisera med denna nya identitet. Barnet intresserar henne inte och förälskelsen som svalnar ger bara staden som flykt – så vad är det för drömmar den erbjuder? Drömmar om lyx och elegans. Monika konsumerar sig fram till en ny identitet, som ett kvinnans moderna frigörelseprojekt, det som staden alltid har erbjudit. För de kvinnor som har råd vill säga. Nina Björk beskriver det väl i Sireners sång, samtidigt som hon undrar vad en monetärt betingad frihet egentligen är. Monika strosar runt i stadsrummet i rätt kläder och frisyr, vill smälta in och göra staden till sin, äga den, redo att greppa det som är lockande nära, tillgängligt, det som väcker hennes lust... 

harry

Hon slår på jukeboxen, slår an ungdomens soundtrack, rytmen för nya möten. Vad ska hon göra med all glöd hon har i sig? Harry lyckas inte ens sätta fyr på en tändsticka. Lusten driver henne vidare och hon är inte helt lätt att älska i sin respektlöshet mot dem hon lämnar bakom sig, barnet framför allt. Gör hon rätt? Ingmar Bergman dömer henne inte, stämplar inte, vilket gör henne förvirrande och till ett helt fantastiskt komplext kvinnoporträtt som fortfarande är ovanligt. Det närmaste jag kommer att tänka på är Claire Denis kvinnliga karaktärer, som nästan kan göra vad som helst utan att dömas av regissörens blick. 

Monika är ett slags urporträtt av en tjej som vill vara fri och ha kul, som varken trivs med föräldraskap eller vuxenlivets jobbtider. Och jag är helt säker på att hon sitter med, som tonåring, i biosalongerna där tonårspubliken skriker. Och hon kommer alltid att störa. För vad accepterar vi av en ung förälder? En mamma? En kvinna? Som sökande ung rebell är Monika säkerligen inspirationen till den frihetssökande luffartjejen Mona i Agnès Vardas Vagabond – och Sandrine Bonnaire är så lik Harriet Andersson – och kanske att Antoine Doinel, pojken på rymmen i Truffauts De 400 slagen, inte stjäl hennes foto bara för hennes skönhet, utan också för att hon är en frihetshjältinna.

vagabond

Livet på ön ger Ingmar Bergman lust och inspiration att improvisera tillsammans med teamet – långt ifrån samhället – vilket är ett klimat som han ska återskapa för fler inspelningar. Ön som en frihet för sinnet och konsten är också den plats där han väljer att leva, på Fårö, helt nära stränder där han spelar in film. Framför hans hus springer vildkaniner i gräset och vågor slår mot den vidsträckta karga kalkstensstranden, täckt av fossiler som sett miljoner år passera. Känslan av tiden och evigheten är påtaglig, här är människan liten framför en öppen horisont, som i en fullständig frihet.

Av Sofia Norlin 6 apr. 2018