Våldsexperimentet som blev «sexflotten»

Fasad Produktion

Våldsexperimentet som blev «sexflotten»

I helgen vann Marcus Lindeens nya film «Flotten» första pris på ansedda CPH:DOX-festivalen i Köpenhamn. Filmen handlar om ett urartat experiment ombord på en Atlant-flotte 1973 och riktar ljuset mot dokumentärfilmens ökade vilja att återskapa historiska trauman i studiomiljö – vare sig det gäller farliga flottfärder, Falklandskriget eller Utøya.

POV har träffat en regissör som vill tänja på filmens uttryck.



Med The act of killing (2012) och The look of silence (2014) ruckade Joshua Oppenheimer något på dokumentärfilmens uttryck, i alla fall i förhållande till en bredare publik. Genom att rekonstruera barbariska folkmord i Indonesien under mitten av 1960-talet kröp de båda filmerna innanför skinnet på såväl förövare som offer – och inte minst på åskådaren. Filmerna erbjöd såväl fasansfulla vittnesmål som tydligt rekonstruerade scener, där de två tillsammans gav en inte obetydlig terapeutisk funktion. Förövarna uppmuntrades tillbaka till brottsplatsen för att erinra det förgångnas (stor)dåd (och berusas av sin makt ännu en gång); offren tilläts prata och minnas, till förhöjt trauma och kanske också viss försenad krishantering; medan åskådarna bara kunde häpna och förfäras ikapp, i bästa fall förstå mekanismerna bakom hemskheterna något bättre.

Marcus_Theraft.jpg

Film som terapi är inget nytt. I någon mån omfattar det hela uttrycksspannet, från då till nu, från mer uttalat terapeutiska element till en mer traditionell syn på mediet som underhållning och eskapism (vilket väl också är ett slags terapi, bort från en viss verklighet). Ändå förstärks föreställningarna om det terapeutiska i dramat, som del av en medvetandeprocess i allt bredare publiklager. Ta bara tv-dramat med alla dess terapisamtal som narrativ och emotionell motor, en uppställning som också förekommer inom spelfilmen. Förintelsens inträffande kom att öppna för filmens skildringar av överlevande. En tilltagande trend inom dokumentärfilmen tycks vara viljan att rekonstruera kända händelser genom de inblandades medverkan – i presens. Filmer som vill återskapa historiska konflikter, för att öka förståelsen och kanske också lindra trauman, både för de direkt inblandade och för åskådarna.

Senare i år är det premiär för Reconstructing Utøya, där ett övervägande svenskt filmteam efter noga uppvaktning fått tillåtelse av den nationella «Stöttegruppen» att rota i det närtida norska traumat (nyss, och för första gången, gestaltad som spelfilm av Erik Poppe på Berlin filmfestival genom Utøya 22 juli). I ett samtal på Göteborg filmfestival nyligen talade regissören Carl Javér och producenten Fredrik Lange hur de med sin Utøya-film vill bort från gärningsmannen, som media varit så upptagen med, för att i stället varsamt närma sig de överlevandes upplevelser av dådet, förtydliga deras roll. Inbjudna ungdomar, «skådespelare» rätt i ålder, har därför rekryterats för att «regisseras» av de överlevande, som genom iscensättningen bearbetar sina trauman i en blackbox där aktörernas rörelsemönster memoreras med markeringsstejp (som handlade det faktiskt om en spelfilm). Bara undantagsvis får de inblandade – och åskådaren – glänta på dörren till världen utanför, men då inte på någon skärgårdsö i söder utan i intagande bergsvyer i landets norra delar, möjligen en bättre spelplats att läka såren på, långt från brottsplatsen.

I Göteborg liknande Carl Javér inspelningen vid en terapisituation, där «överlevarna såg sitt minne genom sina uttolkare»; och processen vid en träningskurva, där kroppen först bryts ner för att efter hand växa sig starkare. «Filmen utgör en fantastisk grund för att bearbeta minnen, för att bli lyssnad på, inte minst av en biografpublik», sade Javér, med en uttalad önskan att Reconstructing Utøya kommer bidra till att förstå dåden – och världen – bättre, efter att de överlevande åter tagit makten över sitt minne, tvättat bort åtminstone delar av medias ensidiga rapportering.

guerra2.jpg

En film med en liknande rekonstruerande ambition fick sin världspremiär på Berlin filmfestival i februari. Samma dag som medierna rapporterade om att den berömda konstnären Lola Arias anklagat Ruben Östlund för namnstöld i samband The square (då den svenske regissören behållit väl konstnärens namn i filmen men inte hennes medverkan från förproduktionen), var det världspremiär för argentinskans första film, Teatro de guerra («Krigets teater», bilden), en film som lekfullt rekonstruerar Falklandskrigets händelser och mekanismer i ljus studiomiljö med engelsmän och argentinare sida vid sida. Trettiofem år efter kriget möts dessa soldater av olika grad och personlighet för att minnas sina respektive upplevelser, jämföra erfarenheter i en film som rör upp starka men ändå övervägande varma känslor, både sorg och skratt. Och som också tar sig betydande friheter, genom Arias tydliga regi, som för att «trigga» de medverkandes minnen, bland annat genom alkohol och andra mer eller mindre manipulativa iscensättningar och rollekar.

Så sent som i förra veckan var det världspremiär för Marcus Lindeens nya film Flotten på den ansedda dokumentärfestivalen CPH:DOX i Köpenhamn. Regissörens första långa dokumentär efter Ångrarna – den guldbaggebelönade filmen om könsbyten från 2010 – är ett ambitiöst försök att gjuta liv i den så kallade «sexflotten», ett vetenskapligt experiment som ägde rum mellan ett dussin kvinnor och män på en tolv gånger sju meter omfångsrik flotte på Atlanten 1973, från Kanarieöarna till mexikanska Yucatánhalvön. En av huvudpersonerna då var Maria Björnstam från Göteborg, Sveriges första kvinnliga sjökapten.

Att filmen vann festivalens toppris sex år efter att The act of killing förmått samma bedrift kan nog ses både som en tillfällighet och som ett visst tecken i tiden, där den tydligt iscensatta dokumentären fortsätter flytta fram sina positioner, tänja på filmens gränser. Juryns motivering löd: «ett perfekt äktenskap mellan form och innehåll, mänsklighet och estetik» som visar hur «kärlek, vänskap och uthållighet övervinner det mänskliga beteendets mörka sidor». Det omfattande vetenskapsexperimentet pågick under tre månaders tid och iscensattes av den spansk-mexikanske socialantropologen Santiago Genovés. Forskarens primära syfte med expeditionen, som finansierades av såväl mexikanska tv-pengar som av akademiska medel, var att undersöka våldets mekanismer på avgränsad yta och under deltagarnas stress. I medierna kom projektet fort att bli omskrivet som «sexflotten», där den noggrant utvalda besättningens instinkter rapporterades få fritt utlopp i olika intima aktiviteter och konstellationer, och där den likaså påmönstrade fotografen Eisuke Yamaki från Japan dokumenterade händelserna med sin 16mm-kamera – totalt åtta timmars material, «stumt men fantastiskt», som regissören kommit över efter många vändor i många arkiv.

TheRaft_18.jpg

Själva experimentet seglade vilse någonstans mellan dokusåpa och forskningsprojekt med krav på absolut renhet. De rubriker som var gångbara i medierna var inte lika omtyckta hos de mer seriöst sinnade finansiärerna. Den ambitiöse och karismatiske Santiago Genovés, 50 år vid expeditionen och äldre än övriga i besättningen, visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig till ryktena: förneka dem, förstärka dem eller rentav skapa underlag för vidare rubriker.

«När jag läste om experimentet för första gången golvades jag direkt – hur kom det sig att ingen hade berättat detta tidigare? Jag menar, bara på ett ytligt sätt, vem vill inte höra om ett äventyr kallat ’sexflotten’, särskilt på det härliga, frigjorda 70-talet?» frågar sig Marcus Lindeen över en lunch på Södermalm i Stockholm, upprymd efter helgens världspremiär och förberedd att ge en masterclass på festivalen, men ännu ovetande om att filmen snart ska förses med festivalens finaste utmärkelse.

Vi backar bandet ett par år, till januari 2016. Tillsammans med en DN-journalist befinner jag mig, som en av två utomstående, i en av Film i Västs stora filmateljéer i Trollhättan, för att närvara vid inspelningen av «The Acali Experiment», efter namnet på Santiago Genovés expedition och länge arbetstitel för Marcus Lindeens senaste film. Men vänta nu: vad gör en dokumentärfilmare med redan så rikt material till sitt förfogande i en av Skandinaviens mest omsusade interiörer, en studio som under drygt två decennier varit föremål för många svenska och inte minst danska prestigeproduktioner? Jo, för att Marcus Lindeen har som regel att inte nöja sig med befintligt arkivmaterial – i det här fallet dagböcker, fotografier och nämnda smalfilmer, och för de flesta filmare fullt tillräckligt. Under stor apparat har han samlat ännu levande flottresenärer (efter flera års detektivarbete) i en replika av originalfarkosten, återskapad i skala 1:1. Mer än fyrtio år efter händelsen vill Lindeen ta dramats medverkande – och inte minst åskådaren – tillbaka till händelsernas centrum genom en senkommen återträff. 

TheRaft_Shooting_2.jpg

Till att bygga flotten har han anlitat Simone Grau Roney, känd scenograf till flera av Lars von Triers filmer. Bakom kameran står Måns Månsson (bilden), en av Sveriges mest ansedda fotografer (och regissörer). För musiken var länge den isländske filmkompositören Jóhann Jóhannsson (som avled i början av året) kopplad till projektet, innan en 30-hövdad symfoniorkester kom att spela in Hans Appelqvists specialskrivna musik. Klipparbetet pågick under mer än ett års tid, i Stockholm med Dominika Daubenbüchel och i Paris med Alexandra Strauss, bland annat känd för sitt arbete hos Roy Andersson och i I am not your negro, som båda stångades med det digra och omväxlande materialet. Med andra ord: det har inte sparats på krutet för Flotten, producerad av Erik Gandini på det lilla men starkt konstnärligt drivna stockholmsbolaget Fasad, vare sig under tio dagars inspelning i en svart låda i Trollhättan, eller under filmens för- och efterproduktion. Så är det också en ovanligt dyr flotte som Marcus Lindeen rott i hamn, en dokumentärfilm som kostat drygt åtta miljoner kronor.

Regissören förklarar: 

«Min vilja är att expandera mitt uttryck som filmare i studiomiljö. Jag vill göra film med så hög konstnärlig kvalitet som möjligt. Som regissör är man som en dirigent, man vill ha de bästa musikerna man kan få till sitt förfogande, så man kan spela på sitt mixerbord med så bra resurser som möjligt, inte begränsa ekonomin. Även med dokumentärfilm vill jag göra en cinematic movie experience, det ska finnas ett värde i det förfinande historieberättandet.»

I studion lyckades Marcus Lindeen samla sju av åtta besättningsmän ännu i livet: samtliga sex kvinnor samt den japanske fotografen som visade sig vara den mest svårfunna. Bortsett från en nu försvagad katolsk präst i Angola hade övriga (enbart män) hunnit gå bort, inräknat Santiago Genovés själv, som dog 2013 då projektet just inletts.

TheRaft_Shooting_1.jpg

«Att återförenas och gå ombord på den här replikan, i den här artificiella miljön som filmstudion är, innebär en särskild potential. För även om den är verklighetsfrånvänd – den påminner ju inte om någon verklig situation utan mer om en teater – så skapar det en situation där de medverkande känner ett ansvar att berätta nånting, vilket medför en viss insats. Visst skulle man kunna få en annan typ av intimitet om man var som en fluga på väggen i deras hem. Men jag ville testa någonting annat, som jag inte får i det där hemmet, något som handlar om att människor blir medvetna om sig själva på ett annat sätt, även om det ibland blir stelt och märkligt», säger Marcus Lindeen.

«Även om det finns flera talking heads i filmen så är det fokus på mötena och dialogen mellan de medverkande. Jag vill se vad som händer i deras samtal, det ger också mig som regissör möjligheten att gå in och styra, vilket jag inte hade varit bekväm med om samtalet bara ägde rum mellan mig och en av dem. I så mån är det nästan som ett fiktivt drag, att jag dramatiserar dialogen, fastän det i grunden är deras naturliga dialog.»

Med många timmars inspelat material menar Marcus Lindeen att det blir som att han skriver dialogen i klipprummet, en teknik som han började redan med i Ångrarna. «Där blir också det artificiella rummet ett skydd för de medverkande, ett terapeutiskt rum där de får fokusera på det inträffade. Men den stora ambitionen är att det ska hända något med publiken. Den svarta studion påminner i det om en teater, där åskådaren förväntas läsa av det iscensatta och stiliserade som ett konstverk, inte bara ett tv-reportage. Man vet att det bara är en träkopia, en dekor, men i fantasin finns det utrymme för nånting mer, förhoppningsvis. Min ambition är att skapa ett mer poetiskt lager.»

Marcus Lindeen tog examen i teaterregi vid Dramatiska institutet 2008 och är känd för att förena olika konstnärliga uttryck. Efter Ångrarna är Flotten den andra filmen i en tänkt trilogi med studiobaserade dokumentärer, med material hämtat direkt från verkligheten och med metoder lånade från teatern, där åskådaren leds in i det svarta, artificiella rummet. «Ångrarna var både en film och en teaterpjäs, och processerna påverkade varandra. Det var extremt lärorikt, två processer som delvis gick parallellt men också gav idéer åt båda hållen. Teaterpjäsen blev mer dokumentär, dokumentären blev mer teatral, de korsbefruktade varandra.»

TheRaft_5.jpg

Samtidigt som premiären av Flotten ägde rum på den anrika biografen Grand Teatret på CPH:DOX öppnade en utställning av projektet i Kunsthal Charlottenborg på Kungens Nytorv (som hade premiär på Centre Pompidou i Paris för drygt ett år sedan), en interaktiv utställning som tillåter besökaren att, precis som filmens medverkande, gå ombord på den återskapade flotten, och där ta del av rörlig bild, ljudverk, fotografier, dokument och andra objekt – något som tillåtit regissören att jobba med samma material i två olika uttryck. «Jag vet ännu inte exakt hur de här parallella uttrycken influerat varandra, mer än att det varit väldigt intressant att arbeta med materialet både som film och som konstinstallation.» 

Om filmarna bakom Reconstructing Utøya vill röra sig bortom den kända historieskrivningen, eller snarare den förhärskande mediala bilden av dådet, kan ambitionen sägas vara snarlik i Flotten, det vill säga att revidera bilden av «sexflotten», beskriva vad som verkligen hände på den omtalade expeditionen och, ännu mer, analysera och skildra omständigheterna runt omkring. För skriverierna var omfattande den där sommaren 1973, inte minst i svensk press. Kaptenen Maria Björnstam tillhörde dem som tog mest illa vid sig, dels av skandalpressens rapportering men också i samband med det som kom att bli expeditionens faktiska drama.

«Maria har försökt förtränga experimentet i fyrtio år. Efter att hon kom i land så lade hon alla bilder och böcker i en koffert på vinden», säger Marcus Lindeen. «Först ville hon inte heller vara med i filmen, inte prata alls. Hon kände sig fortfarande kränkt av att ha dragits med i skandalen, av naturliga skäl. För mig var det en utmaning att vinna hennes förtroende, att få henne att inte bara vara med i filmen utan också våga gå med på själva leken som det innebar att spela in den.»

Flotten rör inte bara vid det terapeutiska genom rekonstruktioner i studiomiljö. Mot bakgrund av experimentets misslyckande och medias starkt vinklade rapportering, är det också en film som ifrågasätter verkligheten. Filmen blir på samma gång en rekonstruktion och en dekonstruktion av ett känt förlopp, där regissörens uppgift blir att både återskapa och avdramatisera skeendet. 

För den anspråksfulle socialantropologen Santiago Genovés var flotten både tänkt som en konfliktyta och ett fredsprojekt. Genom att förena människor av olika kön, nationalitet och karaktär på samma yta, ville han undersöka våldets förlopp, för att komma fram till en revolutionerande lösning. Idén hade fötts under hans tid som besättningsmedlem på Thor Heyerdahls båda «Ra»-expeditioner, då han bestämde sig för att skapa sin egen flottresa, fast då under mer psykologisk, beteendevetenskaplig flagg.

«Man ska komma ihåg att forskningen vid den här tiden var upptagen med att försöka förstå våldet i världen. Det var mitt under Vietnamkriget, andra världskriget hade hänt och många var angelägna om att lösa våldsfrågan», säger Marcus Lindeen. «Forskare då var överens om att våldsamhet och aggression hade biologiskt ursprung, att det fanns aggressionscentra. Santiago tillhörde de mer progressiva som trodde att våldet var socialt och kulturellt betingat, men han hade också mer naiva idéer om att olikheter per automatik skulle skapa spänning och oro, medan man i dag är överens om att människor av olika bakgrund, som förenas med en gemensam uppgift att lösa, hellre samarbetar än hamnar i konflikt.»

Han fortsätter:

«Och det var just det som hände på flotten, tror jag, vilket snarare bevisar människans mer solidariska instinkt, att människan i grunden är en mer samarbetsorienterad än konfliktsökande varelse. På ett sätt är det en ganska revolutionerande insikt, och som Fé [en av filmens mest tongivande] menar att besättningen kanske också gjorde på slutet, även om expeditionen inte skulle kunna användas som ett vetenskapligt bevis.»

TheRaft_20.jpg

Marcus Lindeen påpekar emellertid att Santiago Genovés var mer än bara en vetenskapsman. «Han var också konstnär och poet, han var mer syfteslös och mer avantgardistisk än en vetenskapsman. Han ville kasta sig ut i något nytt, ge sig ut på havet för att förstå mänsklighetens inre och skapa en egen mytologisk berättelse. Men på ett vetenskapligt plan blev det ett misslyckat experiment.» 

Trots att Genovés, i stigande grad och i takt med att hans förväntningar kom på skam, försökte skapa konflikter ombord, slöt besättningen upp i enad front mot «den galne vetenskapsmannen», som till sist fick lida för sina storartade visioner – sitt storhetsvansinne – i det att han inte insåg sina begränsningar, vare sig vetenskapligt eller på ett mer personligt plan, intellektuellt men även fysiskt.

«Han försökte omfatta för många teman på samma gång: våld och aggressioner, relationer mellan kvinnor och män, sexualitet, religion och andlighet. Jag tror han tog sig vatten över huvudet och när han väl förstod det så fick han panik och började manipulera experimentet, vilket blev farligt på riktigt, inte minst för honom själv.»

Den stora utmaningen för Marcus Lindeen var att hitta inte bara berättelsens kärna utan också berättarformen för detta misslyckande. «Det var Santiago som drömde och ville nånting, därför var det han som var tvungen att bli filmens drivande karaktär. Men hur skulle jag berätta denna berättelse, som saknar ett riktigt vetenskapligt resultat och inte heller har något starkt dramatiskt resultat. Det är ingen som dör där ute, även om det var farligt så gick allting ganska bra.»

«Många av de inblandade var kritiska mot Santiago, därför kände jag ett behov att på något sätt försvara honom. Hur kunde jag ge honom en röst i filmen, som en intressant människa och karaktär, ge honom ett djup, så vi inte bara skrattar bort honom? Det tog ganska lång tid att förstå honom. Sent under klippningen skrev jag ett fyra sidor långt brev till Santiago, vilket kändes patetiskt men ändå väldigt bra och viktigt, just för att kunna hitta honom och känna ett slags ömhet för honom. Efter att jag började ge mig ut i hans mer poetiska texter, skrivna efter hans bok från expeditionen, kände jag helt plötsligt en stark identifikation med honom. Först då kunde jag ge honom ett annat djup, göra honom smartare. Därför att i boken visar han sig aldrig riktigt svag.»

Efter att Santiago avsatt Maria som kapten och själv tagit över rodret, uppstod expeditionens mest dramatiska händelser, bland annat en där flotten var nära att rammas av en förbipasserande färja. Efter det begick besättningen myteri, tog tillbaka kommandot och installerade åter Maria som kapten.

«Santiago ville vara modern, testa kvinnor i ledande roller och adressera rådande jämställdhet och feminism. Samtidigt stod han inte ut med att kvinnorna hade viktigare funktioner än han själv. Det är nästan översymboliskt att det är han själv som tar över kaptensrollen», säger Marcus Lindeen.

«Och ändå vinner kvinnorna till slut medan han tvingas inse sitt misslyckande. Han kanske inte lärde sig så mycket om mänskligheten, men desto mer om sig själv, vilket kanske är väl så viktigt i den patriarkala miljö han befann sig i, den självupptagna och maktfullkomliga, det som kanske faktiskt var roten till problemen han sökte svar på.»

På många sätt är Flotten en film om systerskap. Det är inte bara kvinnorna som försetts med de viktigaste rollerna, det är också de som ännu är i livet, något som blir av betydande symbolvärde i filmen. Det är kvinnorna som sitter där i den rekonstruerade flotten och reflekterar över det förgångna, vissa påtagligt märkta av händelsen, men samtliga som klarat sig till synes väl, trots att de nog fick utstå de värsta kränkningarna, ifrågasatta inte bara i sina yrkesroller utan också på mer personliga grunder. Sent omsider är det ändå kvinnorna som gör anspråk på den officiella versionen, tar kommandot om berättelsen. «Visst känns det bra att kunna ge dem ordet, att ställt mot det manliga vetenskapsgeniet från förr låta de kvinnliga passagerarna göra analyserna i dag», säger Marcus Lindeen.

TheRaft_11.jpg

I Maria Björnstam ser Marcus Lindeen en särskilt intressant utveckling, där filmens tillkomst fått en tydligt terapeutisk verkan. «Det är lite rörande på ett sätt, att se hur hon deltar i filmen, leker kring sin identitet, bolmar på en cigarett i den återskapade flotten, särskilt eftersom hon alltid varit rädd för att skadas av sin medverkan, och eftersom hon fortfarande oroar sig för hur filmen ska tas emot när filmen kommer på svenska biografer i höst.»

Innan dess lär flera festivalvisningar vara att vänta för filmen, inte minst efter utmärkelsen i Köpenhamn.  Flotten har redan säkrat biodistribution i Danmark, Frankrike och SchweizFör Marcus Lindeen själv stundar, förutom vidare lansering av filmen, arbete på teatern, regissörens så kallade «urscen». Samtidigt som han hittar ämnet för tredje delen i trilogin ska han, på beställning, skriva och regissera två pjäser, varav en för Dramaten och en för Comédie de Caen i Normandie, en av Frankrikes många ansedda «nationalteatrar».

«För mig har det alltid känts naturligt att samarbeta med scenograf, kostymör och ljussättare, vilket jag ju också gör på teatern. Det är den typ av process som jag uppskattar, med samarbete och samtal med andra medskapande, som man kanske inte skulle få om man jobbade i mindre dokumentärteam. Då får jag möjlighet att verkligen diskutera. Med Simone Grau Roney eller Måns Månsson så diskuterar jag inte bara hur vi ska bygga eller filma en flotte, utan vi pratar om hela projektet: innehåll, utseende och struktur, hur vi ska göra med karaktärerna – det är som en ständig dramaturgisk hjälp från medarbetarna, som berikar ens arbete.»

Samtidigt pekar han på behovet av en uppluckring av synen på filmens uttryck, och att finansieringsmodellerna anpassar sig därefter. Fler och fler dokumentärfilmer (på svensk mark) riskerar att slå i taket, eftersom Filminstitutet för närvarande inte kan ge mer än två miljoner till en dokumentärfilm. «Många dokumentärer görs med andra anspråk i dag. Det handlar om var man vill lägga ribban. Jag tycker inte nödvändigtvis att man bör tillsätta en hybridkonsulent. Flotten är en dokumentärfilm, men den gör anspråk på resurser som traditionellt tillhör spelfilmen.»

TheRaft_2.jpg

Marcus Lindeen är också en av flera filmdoktorander på Stockholm konstnärliga skola, inom ramen för ett forskningsprojekt som är av avgörande betydelse. «Det är en ganska ny plattform där experimentellt verkande konstnärer kan jobba fördjupande med praktiska projekt. I mitt fall är det iscensatta dokumentärer i studiomiljö, tanken är att den här tjänsten ska mynna ut i färdigställandet av trilogin.» Bland övriga doktorander finns Ester Martin Bergsmark, Mia Engberg, Marius Dybwad Brandrud och Kersti Grunditz-Brennan, «Tjänsten ger oss en möjlighet att överleva även med våra smalare projekt. På nästan fem år med Flotten har jag inte kunnat ta ut mer än några få månadslöner, trots att det är en högst professionell produktion. Den akademiska men praktiskt inriktade doktorandtjänsten blir ett sätt att understödja mer experimentell film.»

Och Marcus Lindeen vill fortsätta på den inslagna vägen. «Jag vill få möjlighet att expandera mitt uttryck och få större kontroll. I takt med att hybridfilmen blir allt populärare kanske det också ges resurser att genomföra den typ av projekt som var otänkbara för femton år sedan. Men det handlar också om att våga, att spela med de här instrumenten och vidga uttrycket, vilket kanske är svårt för de som inte gått en spelfilmsutbildning. Att hantera ett stort team med trettio personer, det är skrämmande för vem som helst.»

Dokumentärfilmaren och teaterregissören Marcus Lindeen är heller inte främmande för spelfilm men understryker att hans verk måste ha sin grund i ett verkligt fall, även om han gärna fortsätter ta sig stora konstnärliga friheter med text och medverkande.

«Min metod måste börja i verkligheten, i researchen. Jag är journalist i märgen, det är min impuls. Sedan efter hand blir jag för mycket konstnär i uttrycket – jag vill kontrollera och styra om materialet för mycket, lägga ord i folks mun, leka med formen för mycket – för att inte känna mig begränsad, vilket jag lätt gör i det journalistiska.»

Av Jon Asp 29 mars 2018