Zvjagintsev – oumbärlig regissör för vår tid

Maryana Spivak ur «Saknaden» (TriArt Film)

Zvjagintsev – oumbärlig regissör för vår tid

«Rätt värderingar, i det här fallet den traditionella ortodoxa tron, har under Putin vuxit fram till en högre form av lyx, en viktig klassmarkör som skiljer de 'medvetna' storkapitalisterna från den vulgära konsumentklassen.»

George Ivanov ser Zvjagintsevs «Saknaden» och påminns om en värld och en filmvärld vilse i sina värderingar.



Efter att ha undersökt mekanismerna – korruption, klasskillnader, destruktiv manlighet – som plågar och håller det ryska folket nere, vänder Zvjagintsev nu blicken inåt. Saknaden har högre igenkänningsfaktor än hans tidigare filmer. Medelklassparet Zhenya och Boris ser ut och bor som medelklasspar gör över hela världen. Deras livsstil skulle inte te sig så värst annorlunda om handlingen utspelade sig i Hong Kong, Paris, New York, eller för den delen Stockholm.

sonen

Saknaden har också liknats vid såväl Scener ur ett äktenskap som Låt den rätte komma in, den senare troligtvis mer på grund av den kyligt suggestiva stämningen än något annat. Det får en ändå att fundera över det oförklarliga glappet i svensk film, liksom tv, där relationsskildringar för vuxna främst består av Felix Herngrens förhållandekris i olika format; för public service, reklam-tv samt bio. Varför finns det så få historier i rummet mellan The square och Solsidan/Bonusfamiljen? Berättelser om vanliga människor som ställs mot stora existentiella frågor i nuet har blivit raritet. Det positiva, om det finns något, är att biopubliken förhoppningsvis vill se fler internationella filmer för att fylla tomrummet.

Det är alltså andra länders filmkultur vi får vända oss till när vår vardag ska skildras på allvar. En förklaring till hur vi har hamnat här kan vara att filmer som Saknaden har relativt lite som står ut på papperet eller som kan kokas ner till en säljande pitch. Ett drama utan bästsäljande bok, serie eller musikhit – inte ens en sann historia i botten – har svårt att få till den budget som krävs för att leverera på den högsta nivån. Publiken sviker, marknadskrafterna styr, med följd att en historia som denna stöter på patrull. Saknaden tar avstamp i en toxisk skilsmässa, och parets unga son, Alyosha, som försvinner en dag på väg hem från skolan. 

Jaha, vad händer sen då? 

Det är typ allt. 

Men hittar de honom? Sonen?

Nja. 

sök

Ja, svårpitchat som sagt eftersom storheten inte ligger i storyn så mycket som i stilen. Manuset är rent av trist, den färdiga filmen magnetisk i varje bildruta. Hur är det möjligt? Zvjagintsev för samman element som tycks oförenliga, ett episkt bildspråk, melodram, thriller och politiska budskap som låter stora skeenden återspeglas i det intima samspelet mellan föräldraparet. Det är en volatil blandning, i händerna på de flesta regissörer ett säkert recept för pekoral. Därför är det en aning svårförklarligt hur Zvjagintsev ändå lyckas uppnå raka motsatsen, en film som inte bara slukar åskådaren utan dessutom framstår som återhållsam. Kan det vara så att de bästa filmskaparna sällan låter sig definieras fullt ut? Att magin äger rum i processen – manus, regi, klippning, musik – och först när alla bitar är på plats kan man se det som det var tänkt? 

En sak går att ta fasta på redan från början; storyns potential att låta regissören berätta på flera nivåer samtidigt. Ett äktenskap i sönderfall kan stå för mycket men får aldrig reduceras till enkel symbolik, att få till den emotionella laddningen är en färdighet som Zvjagintsev bemästrat sedan den hyllade debuten Återkomsten, här låter han känslorna växa successivt för att sedan aldrig släppa taget om en. Och han får det att se enkelt ut.

återkomsten.jpg

I utkanterna av ramberättelsen där vi normalt finner tomrum och ibland får nöja oss med fluffig utfyllnad finns här ett överflöd av tänkvärt innehåll som ibland överskuggar spänningen kring sökandet efter parets förlorade son. I periferin blottas samhället. Det är fascinerande att glimta det moderna Ryssland där luxuösa material och människor tycks inklistrade bland kommunismens ruiner. Det som i väst uppfattas som vulgärt faller på sin plats här och framstår som balanserat i en rysk kontext, en nödvändig motvikt till den dammiga och väderbitna betongbrutalismen som tornar upp likt ett arkitektoniskt memento mori. Den forna civilisationen skildras med dystopiska stråk. I en scen söker man genom ett skogsparti mitt i stan och finner ett gigantiskt komplex som står övergivet. Det visar sig ha fått ett nytt syfte som tillflyktsort för barn som vill slippa hänga hemma med sina föräldrar. Ett mystiskt vattendrag forsar genom kroppen på den sargade spillran och för tankarna till den jättelika fossilen i Leviatan. Det Moskva som speglas här är ingen stad man drömmer sig bort till men ändå en oändligt tacksam visuell kuliss. Särskilt när det sipprar ner fina snöflingor över den.

Handlingen är förlagd några år bakåt i tiden, den politiska fonden surrar i tv och radio, som ett eko från en annan era då USA fortfarande kunde brösta upp sig som den fria världens ledare samtidigt som den ryska annekteringen av Krim inleddes. Det är inte svårt att läsa in samtiden i Zvjagintsevs senaste tre filmer. Leviatan, Elena, och nu Saknaden kan ses som en outtalad trilogi med det moderna Ryssland som tema. Filmerna förenas inte bara i tematiken utan även i formen. Ett magiskt bildspråk, knivskarp dialog, skådespelare som levererar med absolut gehör. Det är den kvinnliga huvudrollen som lyser starkast med sin mångsidighet, sin ovilja att vara till lags eller låta sig reduceras till en traditionell modersfigur. Att Maryana Spivak som spelar Zhenya inte vann pris för bästa kvinnliga huvudroll i Cannes huvudtävling där Saknaden hade sin världspremiär är en gåta, filmen fick trösta sig med juryns pris. I Frankrike vann den sedan pris för bästa utländska film (i konkurrens med bland andra The square och The Nile Hilton incident).

Det som framför allt utmärker Saknaden från regissörens föregående titlar är att filmen inte sluter sig i sitt eget mörker utan vågar antyda ljuspunkter. Främst i form av volontärerna som engagerar sig i sökandet efter sonen när polis och andra samhällsinstitutioner sviker. Den frivilliga sökgruppen arbetar professionellt, metodiskt och kammar genom vartenda grässtrå. De rör sig från periferin in mot berättelsens kärna och det är lätt, kanske till och med meningen, att dra paralleller till den ryske aktivisten Alexej Navalnyj och hans Kreml-kritiska anhängare som oförtröttligt gräver efter sanningen bland regimens byk.

pappan

Det typiskt ryska till trots är det ändå påfallande mycket som är sig likt över gränserna. Den djupare problematiken bakom sonens försvinnande handlar om en förlorad generation; vad är det för värld som våra barn får ärva? Tvivelsutan en fråga med universell bäring. Yttre fiender som korrupta politiker, ett genomruttet rättsväsende och det totalitära arvet räcker inte fullt ut som förklaringsmodell till den tragedi som utspelar sig här och nu. Zvjagintsev lägger ansvaret på individen. Eller snarare konsumenten, en som nöjer sig med att vara just det och inget däröver innan tragedin är ett faktum och sorgen knäcker en. 

Zhenya och Boris klarar knappt av att upprätthålla en civiliserad fasad, båda är förbittrade och självupptagna, men för Boris del är det viktigt att försöka, inte på grund av kärleken till sonen utan för att hans arbetsgivare kräver en stabil familjerelation av sina anställda. Zvjagintsev målar fram ett Ryssland som liksom de flesta moderna stater blivit till en enda stor galleria med nationens flagga svajande över huvudingången. Rätt värderingar, i det här fallet den traditionella ortodoxa tron, har under Putin vuxit fram till en högre form av lyx, en viktig klassmarkör som skiljer de «medvetna» storkapitalisterna från den vulgära konsumentklassen. De moderna oligarkernas roll påbjuder en religiös mask för det andliga fördärvet. Samhällets stöttepelare måste agera moraliska förebilder, det inbegriper ett visst intresse för «svår konst» som låter påskina humanism, en tjusig täckmantel för den korruption som genomsyrar hela toppskiktet. Ironiskt nog har Zvjagintsev, enligt egen utsago, fått förlita sig på miljardärer med filmintresse för att få ihop finansieringen. 

Andrej Zvjagintsev_copyright_Anna Matveeva.jpg

Vill man ursäkta svenskt drama så kan man konstatera att bristen på film av samma snitt, alltså verk som inte bara dissekerar utan även engagerar oss känslomässigt, inte är något unikt, snarare en trend som följer en global marknadsanpassning där de konstnärliga uttrycken idiotsäkras. Mot den bakgrunden är Zvjagintsev en oumbärlig regissör, en som utan att moralisera framvisar vår tids avsaknad av väsentliga värden. 

Rysslands moderna historia kan sorteras under beteckningen: Ur askan i elden; tsartiden till kommunismen, från Jeltsins kaos till putinism. I slutscenen spurtar Zhenya på löpbandet iförd landets officiella träningskit med blicken fäst mot horisonten. Frågan vad kommer härnäst bränner till, men hoppet lever. 

Av George Ivanov 6 apr. 2018