Ahoj, Miloš Forman!

På 13 filmer hann perfektionisten Miloš Forman med 13 Oscar och 30 nomineringar. Men det var med sina fyra första filmer, föremål för «bara» två av dessa nomineringar och betydligt friare i formen, som Forman lämnade sitt största bidrag till filmhistorien.



Samma dag som beskedet om Miloš Formans död nådde världen befann jag mig som jurymedlem i Moskva, för konferens och ceremoni för ett nyinstiftat filmpris – Golden Arc – ett ryskt initiativ tillkommet för att sprida ytterligare ljus på filmer från Eurasien och i förlängningen för att bygga broar mellan filmens öst och väst. Bland pristagarna återfanns Andrej Zvjagintsevs Saknaden, som vann i de tyngsta kategorier, men även filmer som tyska Western, ungerska guldbjörnsvinnaren Om själ och kropp, ryska debuten Closeness, Kaurismäkis Ljus i natten, israeliska Foxtrot och estniska praktverket November, en varierande uppsättning filmer med skilda förtjänster.

Händelsen tycktes väl timad, och många av prisutdelarna och pristagarna tog tillfället i akt att framföra vördnadsfulla ord om Miloš Forman och dennes gärning som filmskapare från öst till väst, född i Tjeckoslovakien 1932 men under större delen av sitt liv amerikansk medborgare och verksam i USA. Nästan lika många påtalade behovet av förevarande pris mot bakgrund av de allt frostigare relationerna mellan öst och väst.

du-brinner.jpg

Gökboet (1975) och Amadeus (1984) förblir Formans mest kända filmer – tillsammans tretton Oscar-statyetter varav Gökboet i samtliga de fem tyngsta kategorierna – men det är Miloš Formans vidunderliga 60-tal som utgör det verkligt storartade i regissörens karriär, fyra «små» filmer som nådde långt utanför sin omedelbara horisont och sedan dess fortsatt att fascinera. Filmvärlden hade på många sätt varit mycket fattigare utan dessa filmer – tongivande för den tjeckiska vågen – som än i dag inspirerar många regissörer, direkt eller indirekt genom Formans arvtagare, från öst men också från väst. Det är till exempel omöjligt att föreställa sig Roy Anderssons filmer, från tidiga kortfilmen Besöka sin son till långfilmsdebuten En kärlekshistoria, utan Formans filmer.

Mot bakgrund av samhällets auktoritära, puritanska och intoleranta strömningar genomsyras Miloš Formans verk av ett återkommande försvar för individens frihet, lika mycket som av en specifik humor som möjligen var sarkastisk stundtals men aldrig cynisk. Kraften i uttrycket tycktes hämtad ur en närmast dokumentär dimension som ägnade särskild uppmärksamhet åt ansikten och gester, oftast av icke-professionella skådespelare, som etablerade sig i takt med att regissören återkom till dem, vilket ofta var fallet. Med enkla historier, en folkligt upphöjd energi och en försiktig fysisk intimitet gjorde han filmer som aldrig skådats i hemlandet tidigare, än mindre utomlands. Filmerna var i sann mening originella, om än i ett avseende kompromissade, i det att Forman och andra regissörer inom landets unga filmvåg (Jiri Menzel, Věra Chytilová, m fl) särskilt hade att förhålla sig till censuren, före eller efter inspelning, eller bara som en del av det undermedvetna.

Detta 60-tal byggde också betydande broar mellan öst och väst, inte minst för regissören personligen – han som själv förlorat sina föräldrar i koncentrationslägren. I samband med Sovjetunionens intåg i Tjeckoslovakien 1968 lämnade Forman landet. Han gjorde stopp runtom i Europa, bland annat i Sverige, bodde en period i Frankrike innan han bosatte sig i USA. Den internationella debuten Taking off, alltjämt inspirerad av 60-talsregissörens friare struktur, vann jurypriset i Cannes 1971, medan Gökboet tog världen med häpnad fyra år senare, avgjort mer demonstrativ i berättandet och med stora teatraliska gester om individens förtryck på en mentalklinik.

gökboet.jpg

Därefter blev det musikal i Hair (1979) och musikfilmer i Ragtime (1981) och Amadeus. Komedin, ofta med svarta undertoner, låg honom varmast om hjärtat, till exempel Larry Flint – en skandalernas man (1996) och Man on the moon (1999), utförligt modellerade efter excentriska amerikaner. På Göteborg filmfestival närvarade han med sin sista film, Goya’s ghosts från 2006 med Stellan Skarsgård i konstnärsrollen, men det var en av regissörens minst upphetsande filmer.

Det är i stället till begynnelsen man vill återvända. Debuten Provsjungning (1964) var egentligen två filmer, men som blev en, i första delen med två hårt prövade orkestrar (varav en med brandmän), den andra en talangjakt med olika talanglösa sångerskor. Sammantaget en yngre generation som inte lever upp till den äldre generationens förväntningar, här och andra gånger symboliserad av en förmanande dirigent. I mycket var det en film som föregick vad som komma skulle: filmer om den ensamma människans tristess, drömmar och tillkortakommanden, om hennes litenhet, handfallenhet och eländighet, men också hur olika gemenskaper gör det omöjligt att uthärda tillvaron.

Talangjakt och brandmän står också i absolut centrum i Formans Det brinner, min sköna! (1967), en parabel över landets kommunistiska tillstånd som gjorde skandal, förbjöds och föranledde Formans flykt ut ur landet (väl med en kopia av filmen, vars rättigheter redan övertagits av François Truffaut och Claude Berri i Paris). På en upphaussad brandkårsbal spelar blåsorkestern bland annat Beatles innan många förväntansfulla eldsläckare iscensätter den planerade skönhetstävlingen, först med ivrigt dividerande om vilka som bör kvala in: är det skönhet eller tillhörighet som ska avgöra? Vid tar en avklädning av flera slumpmässigt uppställda unga kvinnor – varför sa inget åt dem att bära bikini i stället för klänning? undrar den ansvarige – men ännu mer blir filmen en striptease av ett patriarkat och ett styre fast i konventioner och maktutövning.

Ändå är Formans två föregående filmer de mest minnesvärda, Det svarta fåret (1964) och En blondins kärleksaffärer (1965). Med ett bedrägligt lättsamt tilltal utmärks filmerna av ett planlöst sökande, i bilden av unga förvirrade huvudpersoner, hungriga på något mer än vad vardagen erbjuder, men oupphörligt hämmade av en äldre generation – föräldrar och byråkrater. Det svarta fåret utgör en träffande skildring av ett samhälle som enligt god sed inte vill misstänka någon, men ändå ständigt letar syndabockar. I filmens början engageras den unga manliga huvudpersonen för att övervaka kunder i en matbutik – stöld är ett återkommande tema hos Forman. Först tenderar han, av plikt, att överläsa händelserna, tvångsmässigt tvivla på besökarna bland varuhyllorna, för att senare låta den tydligt roffande kvinnan slippa undan, som i solidaritet med den förmodat utsatta, ett stilla uppror mot chefen, om än mest osäker på sin egen plats i tillvaron.

svarta fåret.jpeg

Handfallenheten når nya höjder på en dans där samma unga man med kvinnligt sällskap förföljs av två andra ungdomar, varav en lärling som påstruken ropar «Ahoj!» i desperat jakt på kontakt. Det sociala spelet lämnar mycket att önska, och den rådville kan alltid trösta sig i att det finns andra ännu sämre socialt skickade. Särskilt Vladimír Pucholt är oförglömlig i rollen som lärlingen, hans blick på en gång så bortkommen och så förväntansfull – ögon som i jakten på något utöver det vanliga tvingar bäraren till återkommande schavott, även när denne nyktrat till och repar mod inför ett besök hos huvudpersonens uppläxande föräldrar. «Idiot», säger fadern (spelad av Jan Vostrcil, återkommande auktoritet hos Forman) till slut, när besökaren ogenerat dröjer sig kvar för att överhöra föräldrarnas kritik mot sonen.

I En blondins kärleksaffärer ställs regementets pilska militärer mot flickinternatets fabriksanställda, påstått understimulerade av olika skäl. «Sluta vara så påträngande. Låt dem ta första steget», säger männen med blicken riktade mot kvinnorna. Sakernas omständigheter – med många soldater inkallade går det väldigt många kvinnor på varje man – ruckar i alla fall delvis på spelreglerna. I Formans filmer är det yttre omständigheter som dikterar villkoren, känslorna och den fria viljan kommer först i andra hand – men när så väl händer blir det särskilt vackert. Inga ringar eller regler i världen kan i slutändan få dessa varelser att helt binda sig och avsäga sig sina känslor, sina drömmar om något annat.

blondins-paret.jpg

Blondinen undkommer de gifta militärerna till förmån för en ung pianist från Prag (Pucholt igen). De tillbringar en natt tillsammans, hon upplever oväntad trygghet och beger sig senare till huvudstaden för att söka upp honom. Väl i hans föräldrars kök – modern misstänksam och katastroftänkande, pappan mer fördragsam – tvingas hon vänta länge på sin nattarbetande kärlek.

Innanför hemmets dörrar, dit Forman drog sig delvis för att undkomma censuren (offentliga platser och spörsmål var svårare att få igenom), utspelar sig kanske regissörens allra mest potenta scener.

svarta fåret-slutet.jpg

En sak som förenar Formans samlade verk är musiken, det musikaliska temat, helt konkret men också mer underliggande, något nästan operamässigt som går igen i filmerna. Under den amerikanska tiden genom uppenbara musik-teman, under 60-talet med musiken ständigt närvarande, från blåsorkestrar till gitarrer. Folk som dansar, som sjunger, som dricker, som drömmer, men som mest av allt sitter tysta vid ett bord medan orkestern spelar och kanske någon som orerar om förutsättningarna. Det viktigaste, verkar vara, att hålla inne på känslorna, absolut inte tappa ansiktet – tänk den äldre mannen som lämnar tillbaka den stulna skinkan under nedsläckningen på brandkårsbalen i Det brinner, min sköna!, bara för att ändå hinna bli upptäckt, och tuppa av på kuppen. Vilken fruktansvärd förnedring! Men vem i församlingen kan faktiskt ståta med en bättre moral?

På 13 filmer hann perfektionisten Miloš Forman med 13 Oscar och 30 nomineringar. Men det var med sina fyra första filmer, föremål för «bara» två av dessa nomineringar och betydligt friare i formen, som Forman lämnade sitt största bidrag till filmhistorien.

Det är ett 60-tal värt att minnas, ett av de allra vackraste. Ahoj, Milos Forman!

Av Jon Asp 27 apr. 2018