Femtio år efter majrevolten

Jean-Luc Godard är tillbaka i Cannes ett halvsekel efter majrevoltens bojkott. Vem ställer sig på barrikaden i dag? Och blir «manfallet» på croisetten Venedigs och Torontos stora lycka eller snarare en väg mot nödvändig förnyelse i Cannes?



Den allra första upplagan av Cannes sköts upp flera gånger på grund av kriget och hölls först efter krigsslutet, 1946. Endast en gång under festivalens sju decennier har en upplaga ställts in. Det skedde i maj 1968, mitt under festivalen, när regissörer Godard och Lelouch efter en visning intog scenen för att meddela att festivalen måste blåsas av i sympati för arbetare och studenter som strejkade och protesterade över hela landet (och i andra länder).

cannes-1968.jpg

Femtio år senare är Jean-Luc Godard åter aktuell i Cannes, med sin senaste essäfilm, Le livre d’image, efter det briljant textuella och visuella avkodningsdramat Adieu à langage 2014. Även om det råder omfattande strejker i Frankrike sedan en längre tid, och även om det finns mycket i världen att protestera över, lär inte Godard stå på barrikaden denna gång. Den 87-årige ikonen lär inte ens närvara på festivalen, utan bli kvar i hemmet utanför Genève, varifrån han länge gäckat omvärlden, senast i bioaktuella Faces, places, där Godard på välkänt manér uteblir från avtalat möte med sin livslånga vän Agnès Varda, filmens ena regissör.

Efter bojkottåret bildades i Cannes den inofficiella sidosektionen, Quinzaine des réalisateurs (Director’s fortnight), inspirerad av revolutionsårets händelser och alltsedan dess känd som det mest auteurvänliga, personliga och utmanande filmfönstret på croisetten. Inte minst gäller det under senare år, då många namnkunniga (av fri vilja eller i brist på bättre alternativ) visat sina filmer här. Miguel Gomes, Philippe Garrel, Bruno Dumont, Arnaud Desplechin, Claire Denis – listan kan göras lång – och det handlar sällan om parenteser i regissörernas cv. De senaste svenska långfilmsbidragen här var Ruben Östlunds Play (2011) och Magnus von Horns Efterskalv (2015).

play.png

Cannes handlar sedan länge mycket om format och förpackning. Det handlar om produktionsvärde, omsusade skådespelare, olika mäktiga marknadsaktörer, tillresta journalister mer sinnade och uppmuntrade att rapportera hem om bred än smal film, samt en massa andra nyckfulla variabler. Det finns inga fasta regler, men det finns regissörer och skådespelare och genrer som är olika gångbara här. Ibland är urvalet logiskt, andra gånger svårare att följa (läs mer om det i festivalgeneralen Thierry Frémauxs dagböcker anmälda i POV #13). Har du till exempel Vincent Lindon i huvudrollen är det stor chans att du hamnar i tävlingen. Förra året tävlade den beskedliga biopicen Rodin (med Lindon i titelrollen) liksom François Ozons välpolerade popcornfilm Dubbelt begär (L’amant double), på bekostnad av flera förstklassiga franska dramer – landets filmare har vanligen fyra slotar att dela på – däribland Laurent Cantets Gruppen (L’atelier) och Claire Denis Let the sunshine in (Un beau soleil intérieur). Så ser det ut, år efter år, med flera av de mer egensinniga filmerna placerade utanför huvudtävlan – just det franska urvalet är ofta signifikativt.

enguerre.jpg

Således förekommer i år Vincent Lindon i Stéphane Brizés nya arbetsmarknadsdrama En guerre – årets «Ken Loach-film» – efter att Lindon vann skådespelarpriset för sin insats i Brizés Marknadens lag 2015. Lindon är en lysande skådespelare, men det är talande att Claire Denis Svinen, en av 2013 års främsta Cannes-filmer och med Lindon i huvudrollen, fick nöja sig med plats i Un certain regard. I år har Denis, enligt flera källor, inte hunnit klart i tid med sin senaste film High life. Å andra sida spelar filmen, regissörens första internationella, kanske lika väl i Venedig och/eller Toronto. Så sägs i alla fall Jacques Audiard, eller finansiärerna bakom hans senaste film, resonera. Fransmannens första film sedan guldpalmsvinnaren Dheepan är också hans första utländska, The sisters brothers, en western med idel amerikanska stjärnor som tar sikte på höstfestivalerna och en bra position inför Oscar-säsongen. Bland andra som inte hunnit klart (alternativt, men mindre troligt, ratats) är Carlos Reygadas, László Nemes och Giorgos Lanthimos (Paulo Sorrentinos Berlusconi-biopic Loro, med italiensk premiär nyss, verkar dock vara just ratad). Med andra ord kan Cannes oflyt bli Torontos och Venedigs stora lycka, vilket kanske är sunt i en festivalvärld där den franska elefanten varit särskilt överlägsen de senaste åren. Och kanske är «manfallet» också Cannes lycka, en tänkbar väg till förnyelse. I årets sidosektion Un certain regard förekommer flera (för många) nya bekantskaper, och även huvudtävlingen rymmer ett par relativt okända regissörer.

Utanför tävlan visas Lars von Triers The house that Jack built (förmodligen priset för danskens «icke-diegetiska» filmkaraktär) och Terry Gilliams äntligen färdigställda The man who killed Don Quijote, medan HBO-produktionen Fahrenheit 451 (nyadaption av Ramin Bahrani efter att Truffaut varit först ut att filmatisera Ray Bradburys roman 1966) visas i Midnight screenings. Bland övriga specialvisningar återfinns Wang Bings Dead souls. Hade inte kinesens film varit drygt åtta timmar lång – 495 minuter – hade den möjligen haft större chans att ingå i tävlingen.

manwhokilleddonquixote-600x400.jpg

Med i sista stund, enligt uppgifter från turkiska journalister efter att ha ombetts av festivalen att korta filmen, kom Nuri Bilge Ceylans Ahlat Agaci – en film som alltjämt räknar 188 minuter, lika lång som Matteo Garrones Dogman. Den andra italienska regissören i tävlan är Alice Rohrwacher. Hennes vackra men lite väl mallade drama Le meraviglie vann Grand prix i Cannes 2014, i år är hon aktuell med Lazzaro felice. 

Två iranska filmer tävlar: Jafar Panahis Three faces och Asghar Farhadis spanskdoftande öppningsfilm Todos los saben, med Penélope Cruz och Javier Bardem i äktenskapliga slitningar. Över huvud taget ser 2018 ut att bli ett starkt asiatiskt år. Hirokazu Kore-eda är tillbaka i tävlingen med Shoplifters (efter att nu bioaktuella Tredje mordet visats i Venedig förra året), Jia Zhang-kees Ash is the purest white och Burning av Lee Chang-dong, regissören som – glädjande nog – är tillbaka efter det drabbande moraldramat Poesi (manuspriset i Cannes 2010).

Burning-Lee-Chang-dong.jpg

En av de regissörer som kanske har mest att bevisa är Pawel Pawlikowski. Efter de välförtjänta framgångarna med den neo-klassicistiska Ida för fem år sedan är den polske filmskaparen tillbaka med Zimna wojna, ett kärleksdrama som mot kalla krigets fond utspelar sig på olika platser i 1950-talets Europa.

I «Quinzainen», alltså den sektion som uppstod efter 68-revolutionen, visas bland annat nya filmer av Gaspar Noé, Winter’s bone-regissören Debra Granik och Mohamed Ben Attia, som debuterade tonsäkert med Berlin-prisade relationsdramat Hedi häromåret, och Philippe Faucon, vars förra film, det förstklassiga klassdramat Fatima aldrig fick svensk distribution.

Av Jon Asp 27 apr. 2018