Filmdagbok: Händelser i Ydre

Folkets Bio

Filmdagbok: Händelser i Ydre

«Med 'Händelser i Ydre' har vi försökt fånga och visuellt rama in de scener som pågår dagligen, de oväntade mötena mellan stad och land, svenskar och nysvenskar i en uppdaterad Sverigeskildring som vandrar genom myter och verklighet med de små ögonblicken i fokus...»

Regissörerna Alexander Rynéus, Malla Grapengiesser och Per Bifrost om långfilmsdebuten, som hade världspremiär på CPH:DOX i Köpenhamn i mars.



Malla Grapengiesser:

Som uppvuxen i Ydre och med en idé som jag burit på så länge, att då äntligen den stora premiärdagen i Ydre infann sig, kändes rätt overkligt. Jag hade inte gjort mig några föreställningar egentligen om hur Ydre-publiken skulle reagera eller hur filmen skulle mottas, mycket därför jag helt enkelt inte haft tid att ägna mig åt den sortens funderingar. Det blev därför så överraskande och fantastiskt med den positiva responsen på filmen vi fick och den glädje den verkade generera. Att komma till Ydres kulturcentrum andra och tredje dagen och se hela parkeringsplatsen överfylld nästan överrumplade mig – var det här verkligen möjligt?! Frågestunderna vi hade efteråt gav en del svar, många kände att det äntligen kom en film som inte gjorde landsbygdsbon till något udda, något väsensskilt från storstadsbon, som många känner att tidigare filmer gett uttryck för och vilket vi känt av under inspelningen, att den oron funnits där. För oss som team har det varit väldigt viktigt att just ge motbilden så det var en glädje att höra den sortens reaktioner. De urgamla historierna från trakten som filmen väver in i berättelsen höjer sig från det dagliga och vardagliga och ger ett skimmer av mystik och en klang av det för länge sedan förgångna men som ändå finns där och ger djup åt berättelsen.

publiken

Per Bifrost:

Händelser i Ydre är en film som kommer mycket ur de samtal och diskussioner som vi haft under produktionen om hur blicken på landsbygden är. Malla Grapengiesser är uppväxt i Ydre och för henne har idén funnits länge att göra en film där. För Alexander Rynéus och mig, vi som inte kommer från Ydre, var valet inte lika självklart, då vi inte hade någon koppling dit. Men eftersom vi båda kommer från en liten by i Dalarna (som jag sedan några år tillbaka valt att återvända till) blev vårt första möte med Ydre familjär samtidigt som platsen för oss var främmande. Det finns något igenkännbart som kan vara svårt att beskriva, en atmosfär man känner bland människorna som speglar den plats de bor på. En blandning av att om man vill få något gjort så måste man ta tag i det själv, där alla känner alla i en gemenskap som både kan vara på gott och ont. Under två intensiva dagar i bil i mitten av juli 2013 blev vi övertygade att detta var en film vi skulle göra. Malla hade en idé att göra en film om Ydre, vad platsen genererar, vad som försiggår och hur det uttrycker sig. Vår ingång blev därför att försöka fånga scener som pågår i människornas liv och vardag där kameran var iakttagande men ändå nära. Vi ville fånga situationer som annars skulle gå förbi. Därför har vi haft en tanke att ge detta projekt mycket tid. Tid som kan beskrivas med hur mycket vi varit på plats, år efter år, men också hur vi närmade oss platsen och dess människor där kameran ofta får rulla och observera. Självklart präglas den blick vi har av var vi växer upp, men trots att Malla vuxit upp i Ydre och vi i byn Svärdsjö i Dalarna fanns en tydlig samklang i hur vi ville närma oss denna plats. Befolkningsmässigt påminde Ydre kommun om vår hemort, men skillnaden här var just att de kämpat och kämpar för att behålla Ydre som egen kommun trots urbanisering och förslag på storregioner och centralisering. Vi kunde helt enkelt besöka kommunkontoret och kommunalrådet Sven-Inge Karlsson och få en tydlig bild av det Ydre han styrde över. I kontrast till det kunde vi läsa alla åttondeklassare som skrivit uppsats om sitt Ydre, något som gav oss en inblick i vad ungdomarna tyckte om sin uppväxt och hur de såg på framtiden. Och någonstans mellan ungdomarnas funderingar om man ska stanna eller inte och kommunalrådets vakande öga över statistiken växte grunden till filmen fram. 

kommunalråd

Alexander Rynéus:

Vi tror att nästan alla har en relation till landsbygden. Antingen bor man där, kanske längtar bort, längtar att flytta dit, har fördomar eller romantiserar. Mitt i allt detta fanns hos oss en vilja att likt en julkalender öppna olika luckor till de scener som utspelar sig på den begränsade ytan och undersöka vad är det som urskiljer och särskiljer en av Sveriges minsta kommuner (3742 var invånarantalet i mars 2018). Per och jag gjorde tidigare filmen Malmberget som handlar om människor som hamnar i kläm i ett gruvsamhälle där gruvan är förutsättningen för att samhället ska finnas men samtidigt det som gör att samhället måste rivas. Där fanns någon form av urtyp av dokumentärfilm, det stora bolaget mot folket. I den här filmen möttes vi av andra utmaningar, det var inte längre en stor konflikt som fanns där. En dokumentärfilm utan stort drama kändes nästan svårbegripligt hur man skulle ta sig an. Men vi möttes i en stark vilja att få porträttera just en bit tid i en av Sveriges minsta kommuner, där dramat ligger i de små nyanserna men med en fond kring avfolkningen av landsbygden. Vi ville fånga känslan av närheten till varandra och lojaliteten till platsen. Vi alla tre har en nästan ohälsosam sida av smyglyssnande. Vi lyssnar, iakttar och funderar. Hur samtal spelas upp, hur mycket roligt som finns i de mest vardagliga scener.

amina-skogen

Per Bifrost:

Vi ville fånga vardagen och ge de människor som bodde där tid. Vi kände att rapporteringen från landsbygden mer och mer handlade om att journalister snabbt gjorde ett reportage och sedan lämnade platsen och efter sig artiklar om nedläggning och utflyttning. Men vilka var personerna som bodde där, hur var stämningen före och efter besluten att lägga ner eller våga fortsätta? Det här är en otroligt svår film att definiera eftersom den handlar om just de där små händelserna i det pågående livet. De små detaljerna som formar oss, det lilla eller stora vi gör, det som sägs och det man inte säger. Det handlar mycket om att vända en negativ trend där man försöker få folk att flytta till platsen, där man skapar fortsatt möjlighet för folk att arbeta samt att få ungdomarna att vara stolta över den plats de kommer ifrån. Filmen utspelar sig också under en tid där flyktingströmmarna gjorde att folk med annan nationalitet och bakgrund flyttade ut till Sveriges landsbygd. Under 2015 var detta även påtagligt i Ydre, som rent procentuellt tog emot flest flyktingar i hela Östergötland. För att visa upp Ydre för de som hade kommit anordnades en guidad busstur som skulle ta dem genom naturen och den historia som präglar platsen. På många sätt fick de samma rundtur som Alexander och jag fick av Malla första gången vi besökte Ydre sommaren 2013. Den varierade naturen, de slingriga vägarna genom skog och lantbrukslandskap där varje krön ruvar på en historia från förr. Några resta gravstenar på ett fält som utmärker längden på den jätte som en gång vandrade här före oss människor. Nysvenskarna satt där i bussen på samma sätt som vi gjort några år tidigare (i vårt fall i Mallas bil) med kommunens häfte om «Sagor och sägner i Ydre» i handen där guiden berättade övertygande om de sagoväsen som härjat här på platsen. Det var inte en rundtur som visade var närmsta affär eller vårdcentral låg, utan en rundtur som visade platsen som format de människor som bor här. Vi har diskuterat mycket kring om det är platsen som definierar människorna eller om det är människorna som definierar platsen. Kommunalrådet Sven-Inge Karlsson sa vid vårt första möte för snart fem år sedan att han styr över en kommun med 3500 original. Det skulle kunna tolkas i enighet med den bild som ofta målas upp av landsbygden, där man ofta driver med de som bor där. Men det Sven-Inge menar är inte att upprätthålla den bilden. För honom spelar varje person roll där varje person i kommunen är en egen individ, en nyckel i möjligheten att bevara Ydre som en självständig kommun. Kanske är det precis det här som vi saknat när vi vuxit upp i en by som tillhör en större kommun, just den direktdemokrati som är på individnivå, om man vill få något gjort måste man samarbeta och enas. Till skillnad från när bl a en riksdagsman kommer på besök till Ydre och säger, «Det är helt nödvändigt för mig att komma ut på landsbygden och träffa medborgare, väljare och företagare», inför tre mjölkproducenter som vill diskutera det enorma prisfallet på mjölk där en kvinna sakligt förklarar vad som är fel med systemet som omöjliggör det att gå med vinst och där riksdagsmannen lättvindigt skämtar bort situationen.

svartvit-stad

Alexander Rynéus:

Med Händelser i Ydre har vi försökt fånga och visuellt rama in de scener som pågår dagligen, de oväntade mötena mellan stad och land, svenskar och nysvenskar i en uppdaterad Sverigeskildring som vandrar genom myter och verklighet med de små ögonblicken i fokus i en av Sveriges minsta kommuner som ständigt hotas av nedläggning. Vi har hela tiden tyckt det varit spännande med hur vi väljer att berätta om platser, något som ledde oss in på att kombinera gamla sagor från Ydre med nutida små nedslag från samma plats, de olika lagren som en plats har, och hur även vår berättelse om Ydre genom den här filmen blir någon form av dokumentär sägen. Det här är filmarnas tankar projicerade genom filmen men också en process av medskapande mellan oss och platsen och dess människor. Att vår berättelse om Ydre skulle bli så här var inte helt klart från början. Vi har verkligen filmat oss fram i den här processen och försökt vara så öppna som det går för saker som händer framför oss. Självklart har vi stött på invånarnas rädsla över vilken bild vi målar upp, ett slags rädsla att porträttera deras plats på ett sätt de inte känner igen sig i, en nidbild som är svår att tvätta bort eftersom man ofta driver med de som bor på landsbygden, där ordet «original» kan misstolkas och symbolisera något annat. Kanske kan man inte vara för tydlig i kommunikationen att vi vill berätta en annan bild än den man är van att se, bort från det mörka med nedläggning i fokus men också den där man gör humor på andras bekostnad.

Tre-regissörer.jpeg

Malla Grapengiesser:

Den 13 april var filmen redo att möta Ydre-publiken. För oss har det alltid varit självklart att den svenska premiären ska vara i Ydre. Vi alla var nervösa inför visningen, hur reaktionerna skulle bli. Att kliva in i Ydres kulturcentrum (där också scener i filmen utspelar sig) och möta många förväntansfulla Ydrebors blickar var fantastiskt och omtumlande. Det är en märklig upplevelse att visa filmen för 700 personer, som alla har sin egen idé om vad filmen skulle kunna vara. Man färdas genom alla känslor till platsen, åren som gått, allt kaffe vi bälgat i oss på Asby Lanthandel där vi suttit och lyssnat på samtal, alla människor man träffat som alla på olika sätt påverkat oss och den berättelse vi nu färdigställt samt alla årstider som passerat och skapat magiska skiften men också försvårat klippningen. När vi sedan kommit tillbaka till vandrarhemmet och googlade «Händelser i Ydre» fann vi denna kommentar (av Carin Sandberg Hamar):

Skog

«Varje nyfött barn hälsas av kommunen med en välkomstgåva, en mjuk filt som det står Ydrebo på! Så kommer vändningen i samband med flyktingarna som fyller upp bostäder, deltar i undervisning och får uppleva den fantastiska svenska naturen. Parallellt med historien om människorna löper de gamla myterna om jätten Bule och Ur-kon som vandrar ut och in i berättelsen. Ofta ackompanjeras de mytiska figurerna av den fantastiska naturen, åskmuller, klangen från kyrkklockor (som retade jättarna mer än något annat). Guldskatter, nycklar och Bulestenar kittlar fantasin men hur det går får ni själva ta reda på när ni ser filmen! På hemvägen, en timmas körning på skogsvägar där djuren dök fram, en vit bak på ett rådjur, en vitgrå hare och fåglar som flög upp från sina bon, kändes det som om jag var i de båda världarna och jag spanade efter Ur-kon och jätten Bule. För att ge en tredje dimension åt tillvaron, spelades smäktande tango på musikradion. Vilken kväll, så många dimensioner som fick plats i det undersköna landskapet!»

Av Alexander Rynéus, Malla Grapengiesser, Per Bifrost 27 apr. 2018