Gloria Grahame – flickan som inte kunde säga nej

Bogart och Grahame i «In a lonely place» (1950)

Gloria Grahame – flickan som inte kunde säga nej

Stig Björkman utnämner den suveräna Gloria Grahame till Humphrey Bogarts mest jämbördiga partner efter Lauren Bacall.

Och ser Annette Bening briljera i «Film stars don't die in Liverpool», aktuell i cinematekets pågående Gloria Grahame-serie.



Gloria Grahame var min stora pubertetskärlek. Hon kom in i mitt liv när jag var femton år gammal. Då var Gloria tjugoåtta. Men tretton års åldersskillnad var inget problem för Gloria. Det skulle jag senare få erfara, dock inte personligen.

big-heat-the-1953-001-gloria-grahame-couch-telephone-00n-1l6_0.jpg
Gloria var betydligt mer spännande än mina första båda filmfästmöer: Jane Powell, en skönsjungande sopran som steppade sig igenom ett antal färgglada musicals; och Piper Laurie, som oftast fick agera krigarens vila i en rad vilda östern-melodramer. För en tonåring med hormonella förändringar var Gloria Grahame ett betydligt intressantare alternativ. Det fanns något löftesrikt i hennes både raka och insinuanta blick, en avväpnande och lätt ironisk attityd. «Jag kan nog läsa dina tankar», lät hennes oblyga och stumma förtroende.

Då, på det glada femtiotalet, tycktes det alltid finnas en film med Gloria Grahame på repertoaren. Hon var flitig i filmateljéerna, inte minst sedan hon belönats med en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin insats i Vincente Minnellis Illusionernas stad (The bad and the beautiful). Gloria har bara 9 1/2 minuters speltid i filmen, men det räckte för att avväpna och förföra såväl motspelarna som Oscar-juryn. I ett Youtube-klipp kan man se henne – med samma beslutsamhet och frenesi som sin rollfigur – greppa sin Oscar och med ett snabbt «Thanks!» lämna scenen. Antagligen var hon redan på väg mot nästa inspelning.

bad-and-the-beautiful-the-1952-002-gloria-grahame-dick-powell-bfi-00n-1l1.jpg 
Nu är Gloria Grahame aktuell i en serie filmer på Cinemateket, med fyra av hennes mest intressanta rollinsatser och en film om hennes sista tid i livet, Film stars don't die in Liverpool. Det är en både gripande och sorglig historia om en skådespelerska som till varje pris vill bevara och försvara sin egen mytbild.

Gloria Grahame spelar teater i England, hon är en av Shakespeares muntra fruar i Windsor. Men livet är allt annat än muntert. Hon har visserligen förälskat sig i en ung skådespelare in spe, Peter Turner, men också fått besked om att hon lider av cancer. Men hennes fåfänga ställer sig i vägen för en strålbehandling. Om hon skulle tappa håret, hur skall det då gå med framtida roller?

Så den forna Hollywood-stjärnan installerar sig i Turners föräldrahem efter att ha kollapsat på scen under ett repetitionsarbete, och vistelsen blir inte utan förvecklingar och inslag av svart komik. Där är Turners föräldrar som skall iväg på sin första flygresa för att besöka barn och barnbarn i Australien. Där är den döende stjärnan som vägrar all form av medicinsk behandling. Men dessa dagar beskrivs med en klarsynthet och ömsinthet som utesluter all patetik. Gloria Grahame dör inte heller i Liverpool. En av hennes söner kommer och hämtar hem henne till New York. Någon dag efter hemkomsten avlider hon, bara 58 år gammal.

I filmen, som är baserad på Peter Turners minnesbok med samma titel, ikläder sig Annette Bening inte bara skådespelarkollegans gamla scendräkter. På ett märkligt sätt lyckas hon också fånga mycket av Gloria Grahames särart. Impulsiviteten och ett flirtande tilltal, som mer signalerar omedelbarhet än invit. I vissa ögonblick lyckas Annette Bening fånga något av en spegelreflektion av denna högst originella aktris från en annan epok. 

Film_stars_dont_die_in_live.jpgGloria Grahame kom till Hollywood under senare delen av 40-talet lockad av Metro-Goldwyn-Mayers sjuårskontrakt. Med viss tvekan antog hon anbudet. Kanske anade hon vilka magra erbjudanden och begränsade villkor som gällde för skådespelerskor på långtidskontrakt i filmstaden. Filmen var en männens värld. Kvinnorna fick i de flesta fall vara dekorativa bisittare vid de arenor där männen utkämpade sina duster. Unga kvinnliga begåvningar fick snällt anpassa sig, klä sig i de typiserade rollernas gamla välkända scenkläder och bida sin tid i kulisserna. Titeln på Gloria Grahames debutfilm var också olycksbådande – Blonde fever – även om hon lär ha gjort bra ifrån sig.

Det finns en sorts överseende ironi i Gloria Grahames första rolltolkningar som visar att hon tidigt genomskådat det klassiska rollspelet. Hon tycks ha intagit samma attityd till filmstaden som den hennes rollfigur i Hämnden är rättvis (Crossfire, 1947) försvarar. När barflickan Ginny provoceras angående det moraliskt tvivelaktiga i att arbeta som hyrd danspartner vet hon att ge svar på tal: «I only work here for my living» - «And what do you do, when you don’t work for your living?» - «I live».

crossfire-1947-001-gloria-grahame-george-cooper-bar-bfi-00n-1kz.jpg
Under första halvan av 50-talet gör Gloria Grahame dussintalet roller. Ett flertal av dem är högst personliga varianter av den good-bad girl som amerikansk film odlat sedan 40-talet. Men hennes dåliga flickor är inga oberäkneliga manslukerskor eller golddiggers. De har mer kortsiktiga mål i sikte. Och hennes hustrugestalter är alltför nöjeslystna för att nöja sig med sin lott. De vägrar att veta sin plats och bara vänta på den hemvändande hjälten med steken på bordet och tofflorna i tamburen – eller tvärtom. På 50-talet kallades den attityden neurotisk. Nu, ett antal decennier senare, vet de flesta på vita duken och i biosalongen bättre.

Men en roll värdig hennes talang och vassa replikkonst fick hon i Nakna nerver (In a lonely place, 1950) i regi av Nicholas Ray, hennes andra och dåvarande make. Filmen har karaktäriserats som film noir, och gärna det även om den inte är svartare än att den kunde karakteriseras som det psykologiska drama den är. I centrum för filmen står en manusförfattare med inneboende våldstendenser (Humphrey Bogart). Han blir misstänkt för ett mord på en ung kvinna, men Gloria Grahames rollfigur ger honom alibi på något lösa grunder. De är grannar i ett huskomplex, och kvinnan uppger att hon sett mannen vid den tidpunkt då mordet har skett. En fråga om varför hon har iakttagit honom får det raka svaret: «Han verkade intressant».

in-a-lonely-place-1950-003-gloria-grahame-humphrey-bogart-bfi-00m-ekq.jpg
En ömsesidig attraktion uppstår mellan de båda, men mannens upprepade obehärskade utbrott och oresonliga svartsjuka får kvinnan att tveka. In a lonely place har en sällsynt välskriven dialog, och både Bogart och Gloria Grahame behandlar replikskiftena som gåvor, munhuggs i allt bittrare tonarter fram till filmens befriande och för omständigheterna ovanliga «unhappy end». Och Gloria Grahame visar sig som Bogarts mest jämbördiga partner efter Lauren Bacall.

Äktenskapet med Nicholas Ray börjar krackelera under inspelningen. Inte minst sedan Ray en dag kommit hem och funnit hustrun i armarna på sin fjortonårige son Tony, på tillfälligt besök hos fadern. Inspelningen fortsätter trots det under ordnade former. Paret Ray-Grahame väntar med skilsmässan tills filmen är klar. Men nio år senare gifter sig Gloria Grahame med Tony Ray, och släktbanden inom släkten Ray blir tämligen tilltrasslade. Den son hon har med Nicholas Ray blir plötsligt både halvbror och farbror till de båda barn hon får med Tony Ray.

«The girl who can’t say no», som hon sjunger i filmmusikalen Oklahoma! (1955) skulle kunnat vara något av en signaturmelodi för Gloria Grahame. Rollen som Ado Annie var ett överraskande erbjudande för den tondöva och totalt omusikaliska skådespelerskan – men hon sa inte nej till den rollen heller. «Filmen tog två år och nio månader att göra», brukade Gloria Grahame raljera, «två år för själva filmen och nio månader för mitt sånginslag.»

Men, den som sig i leken ger…  

Av Stig Björkman 19 apr. 2018