När yta går före innehåll i Cannes

Hur inviger man Cannes filmfestival? POV synar tre öppningsfilmer med helt olika karaktär och uppdrag: en iranier i Alomdóvars Spanien, en ukrainare om krisen hemmavid och en amerikansk aktör som vill bli regissör. 



Nog finns det ett symbolvärde i att Cate Blanchett presiderar över juryn i Cannes just i år. Inte för att den australiensiska skådespelaren inte kunde kvalificera sig på rena filmmeriter, vilket år som helst, utan för att denna mångsidiga aktris – ledig som få mellan auteur, indie och blockbuster – under lång tid verkat som en av filmvärldens mer inflytelserika feministiska aktivister, återkommande fört kvinnors talan utan att verka dogmatisk. I en intervju med franska Libération (9 maj) kringgår hon rutinerat frågor om Weinstein för att i stället framhålla arbete över sikt. «Det är klart att jag hade velat se fler kvinnliga filmare i huvudtävlingen [tre till antalet i år, något över medel, reds anm], men varaktiga förändringar tar tid, saker förändras inte över en natt», sade Blanchett, som talade hon nästan med festivalgeneralen Thierry Frémaux tunga.

scorsese-blanchett.jpg

På tisdagskvällen invigde Blanchett festivalen tillsammans med Martin Scorsese, med sedvanlig auktoritet och huvudet längre än sin regissör från Aviator. Filmäran att inviga årets Cannes gick till Asghar Farhadis spanska drama Everybody knows (Todos lo saben), den iranske regissörens andra film på utländsk mark (efter franska Det förflutna häromåret), något så ovanligt som en whodunit och melodram i underlig förening. Farhadi har lånat både skådespelare och fotograf från Almodóvar, vilket borgar för en välbekant spansk flavour, som länge verkar som ensamt element. Inspirerad av ett besök i landet för över tio år sedan förlägger Farhadi förevarande familjekrönika och kidnappardrama till den spanska landsbygden. Till en liten by, pittoresk men synbart illa härjad av stolthet och fördom, återvänder Penélope Cruz förlorade dotter Laura tillfälligt från Argentina för att fira systerns bröllop. Med sig har hon en ung son och en vild tonårig dotter, medan maken är kvar i Argentina.

mor-dotter

Sent på bröllopsfesten kidnappas dottern under oklara omständigheter, med följd att många misstänka avslöjar sig under märkliga förhållanden; de gästarbetande druvplockarna men ännu mer personer i den allra närmaste kretsen. Kidnapparnas begärda lösensumma är hög, och Farhadi sparar inte heller på insatsen i denna starkt konstruerade berättelse. Om regissören genomgående i sina filmer låtit dunkla skeenden från det förflutna avslöja sig efter hand, vilket ofta förlänat filmerna ett slags förhöjd thrillerkaraktär, är de dolda motiven inte färre här, men knappast med samma emotionella och intellektuella resonans.

Vad som ändå borgar för ett visst underhållningsvärde, att man delvis rycks med i filmen, är skådespelarensemblen: huvudroller och flera kompetenta biroller. Personregin är det inget fel på, och någon språkförbistring kan inte framhållas till försvar för filmens brister. Likafullt, utan Farhadis tidigare meriter, två gånger vinnare av utlands-Oscarn, för Nader och Simin - en separation och förra året The salesman (som också vann två tunga priser i Cannes), och utan dessa färgstarka aktörer, hade filmen knappast öppnat festivalen, än mindre varit den första invigningsfilmen som också tävlar om guldpalmen sedan 2005.

Om festivalens stora invigningsfilm vanligen bestäms som invigningsfilmer på festivaler generellt, med ett underhållningsvärde som kan möta en bred och brokig publik – Woody Allen har invigt tre gånger i Cannes – lämnar den officiella sidosektionen, Un certain regard, desto mer utrymme för politiskt eftertryck och allmänt lägre krav på tillgänglighet. Vanligt är också att sloten går till filmare som inte sällan får sina opus visade i huvudsektionen, såsom Sofia Coppola med The bling ring (2013). Samtliga dessa kriterier gäller i år, när den produktive ukrainske regissören Sergei Loznitsa inleder med sin brutalt våldsamma civilisationskritik, Donbass, från Donetsk i östra Ukraina, miljonstaden som räknar ungefär lika många etniska ryssar som etniska ukrainare (i invånarnas egna ögon). Så sent som förra året tävlade Loznitsa med A gentle creature, en stiliserad allegori över nedmonterade institutioner, drabbade av total korruption i det krigshärjade landet. Stilistiskt är Donbass yvigare, mindre iögonfallande, även om regissören alltjämt arbetar med långa tagningar som av olika skäl tar andan ur åskådaren. Temat går igen, med all mänsklighet satt ur spel. Mellan fosterländska ukrainare och Putin-vänliga separatister riskerar så gott som alla att stöta på patrull, om inte av explosioner så av institutioner samt av små och stora mobbar som fort bildas bland befolkningen.

donbass

Loznitsa iscensätter filmen som ett skådespel i dryga tiotalet tablåer, där personerna som agerar med störst trovärdighet visar sig vara inhyrda, avlönade för att mobilisera massans arbetsmoral, allt i en värld där mobbarna, vare sig det är militären eller bara majoriteten, skapar sina egna regler och verkligheter, och lika skönsmässigt syndabokarna. Tv-teamet, ständigt i kulisserna, söker aldrig sanningen, utan paketerar bara inslag utifrån rådande ordning och formkrav. Men som Loznitsa trappar upp det brutala våldet och rör sig allt längre bort från en konventionell dramaturgi, riskerar också det akuta temat att försvinna lite. Donbass är en film väl värd att se, som arbetar i sin direkta samtid (och framtid), men kanske skulle den ukrainske regissören vinna på att sänka produktionstakten något, koncentrera uttrycket en smula.

I kritikerveckan (Semaine de la critique), en mindre sektion tillägnad första- och andragångsfilmare, står man sig i år med en betydligt säkrare öppningsfilm: skådespelaren Paul Danos regidebut Wildlife, baserad på Richard Fords roman med samma namn, en film som redan fått ett varmt mottagande efter världspremiären i Sundance. Med huvudrollsinnehavarna Carey Mulligan och Jake Gyllenhaal förser sig den annars anonyma kritikerveckan med given stjärnglans. För en aspirerande regissör som Dano, som länge och noga förberett sin film tillsammans med partnern Zoe Kazan, finns det sämre material att luta sig mot än högoktanig Ford. Wildlife handlar om enbarnsfamilj i Montana som genomgår stora förändringar till följd av faderns oförmåga att finna försörjning, en oförmåga som grundar sig mer i stolthet än brist på kompetens.

wildlife-sundance.jpg

Och regissören hanterar materialet väl – en stram men skicklig bearbetning med klassiskt inramade tablåer och inte minst med flera förstklassiga skådespelarprestationer, som också verka rymma väsentligt av Danos temperament som skådespelare, från det serena till det explosiva. Inte minst Carey Mulligan, hennes Jeanette som frigör sig när maken Jerry väljer att mönstra på ett slitsamt och illa betalt brandsläckningskneg i öde trakter, vilket får den äktenskapliga skärselden att flamma upp. Samt, lika mycket, Ed Oxenbould, som spelar den 14-årige sonen Joe, som utgör filmens blick och indirekt får den otacksamma uppgiften att hålla sina föräldrar någorlunda flytande. Wildlife är en ovanligt stark skildring av ensambarnets outsägliga vånda och utanförskap.

Paul Dano må leva på goda namn i förlaga och ensemble, inte desto mindre är amerikanen förtjänt av uppmärksamheten på den azurblå franska kusten.

Av Jon Asp 10 maj 2018