Revolutionerande relationsdrama

Liv Ullmann och Erland Josephson i «Scener ur ett äktenskap» (AB Svensk Filmindustri)

Revolutionerande relationsdrama

«Denna historia ska berättas objektivt utan några krusiduller rakt framifrån med en sorts kärv opoetisk ton som befriar oss från alla kinematografiska utsvävningar.»

Jannike Åhlund söker i Ingmar Bergmans nyligen utgivna arbetsböcker och finner en regissör i harmoni och – trots de låga anspråken – i färd med att både renodla och revolutionera relationsdramat världen över.



I maj 1972 tillkännagavs att Ingmar Bergman för första gången skulle skriva och regissera en tv-serie – med arbetsnamnet Scener ur ett äktenskap. Den skulle behandla «vissheten om hur den borgerliga trygghets­ideologin korrumperar människors känsloliv, urholkar dem, skrämmer dem». Tv-serien spelades in på rekordkort tid i den upprustade lada på Fårö som senare blev Bergmans bio. 

«Det här ska vi väl ändå göra för nöjes skull. Det ska inte kosta något, det ska inte innebära några ekonomiska risker, det ska vara en lek med ett stort material, hur stort som helst, hoppas det blir väldigt stort. Det blir mycket att stå i att dona med. Tunga spännande dialoger. Inte ett dugg märkvärdigt nånting.» (Ur Arbetsboken, del 1, mars 1972)

scener-2.jpg

Scener ur ett äktenskap kom på många sätt att bli en epokgörande tv-serie. Denna dödsdans kring äktenskapets tyranni, med de «känslomässiga analfabeterna» Johan och Marianne, resulterade i ett massivt gensvar från tv-tittarna – 48 procent av befolkningen (3,5 milj. tittare) bänkade sig 1973 framför det femte avsnittet, i vilket Johan och Marianne älskar och slåss med samma frenesi. Här såg miljoner sina egna konflikter såsom i en spegel och skilsmässorna och köerna till familjerådgivningen lär ha mångdubblats. Det blev dessutom en av en handfull av Bergmans tv-produktioner som sattes upp som pjäs under hans livstid. Det var den tyska scenversionen (från 1981), signerad Bergman, som regissören Stefan Larsson «förädlade» på Dramaten 2009, redan då en i raden av scenadaptioner av Scener ur ett äktenskap – som nu hunnit bli 98, enligt ingmarbergman.se – och därmed i särklass Ingmar Bergmans mest iscensatta icke-pjäs. 

När Bergman bänkar sig i sitt asketiska arbetsrum på Fårö vårvintern 1972 mår han helt enkelt skitbra – eller med hans egna ord: «Jag upplever fullständighetens obeskrivliga glädje». Han har också ett gudabenådat kreativt flow, texten flödar i de gula anteckningsblocken. Och han har Ingrid, med henne lever han i kärlek och sanning. «Jag ska gå ut och titta på henne och se om hon är verklig», skriver han förundrad. I denna nära nog perfekta äktenskapliga harmoni skriver Ingmar Bergman alltså sitt vitglödgade svartsjuke- och skilsmässodrama.

En av de första dagarna skriver han fram fem grundscener, tv-seriens skelett – Uppbrott – Anspråkslös lycka – Hos advokaten – Hemligt möte – Telefonsamtalet. I manuset har scenerna blivit sex, och i den färdiga serien heter de: Oskuld och panik – Konsten att sopa under mattan – Paula – Tåredalen –  Analfa­beterna – Mitt i natten i ett mörkt hus någonstans i världen.

Hur har då denna 45-åring – det äktenskapliga enviget mellan superegot och cynikern Johan, i Erland Josephsons gestalt, och kontrollfreaket och trygghetsnarkomanen Marianne, spelad av Liv Ullmann – åldrats? Med behag, får man säga, texten lever och berör starkt. Denna tidiga tv-såpa om «två mänskor isolerade i en favoriserad socialgrupp» – Bergmans egen beskrivning – är helt enkelt en klassiker. Även i sina allvarligaste stunder och verk har Bergman odlat en förstucken humor och sett till att skapa utrymme för kvicka dialogskiften. I Scener ur ett äktenskap finns det många – och dessutom ett antal aforismer i stil med «Ensamheten är total. Det försåtliga är bara att man ibland drabbas av gemenskap.» Det var inget fel på Erland Josephson i den manliga huvudrollen, en typisk Josephson-hos-Bergman-karaktär. Med Jonas Karlssons kroppsspråkliga minimalism à la Buster Keaton i Dramaten-uppsättningen blev det faktiskt skojigare – han behärskar konsten att vara rolig med ytterst små åtbörder. Som i seriens intro i den monolog, där han med knastertorr saklighet förklarar för intervjuaren vad han egentligen sysslar med som docent i psykoteknik.

Scener_maxim.jpg

Det är alltså fortfarande texten som är fundamentet i den konstlösa tv-produktion i vilken Bergman resolut kastade alla filmförfiningar över bord.

«Denna historia ska berättas objektivt utan några krusiduller rakt framifrån med en sorts kärv opoetisk ton som befriar oss från alla kinematografiska utsvävningar.» (Ur Arbetsboken, del 1, mars 1972)

Men det var förstås inte den enkla dramaturgin som gjorde Scener ur ett äktenskap till en sådan framgång, utan, som Mikael Timm påpekar i sin Bergmanbiografi Lusten och dämonerna (Norstedts 2008)  detta att Bergman fann ett slags grundspråk för sitt ämne. Och ämnet var den mänskliga förvirring och det känslomässiga kaos som följer på svek och uppbrott från en lång och (alltför) självklar relation. Det var både kärlekens språk och skilsmässans mer motsägelsefulla tungomål.

«Den är väl förskräckligt passé?» koketterar Bergman i samma bok. Men att ambitionsnivån var hög och siktet klart fokuserat råder det inget tvivel om. Två intensiva vårmånader tog det att skriva scenerna, ett vuxenliv att erfara dem – och två sommarmånader att spela in dem i studion vid Dämba på Fårö. Ett år senare visades Scener ur ett äktenskap i SVT. På frågan varför Bergman valde tv, svarade han: «När man bor på Fårö blir man en passionerad tv-tittare, tv är helt enkelt det märkvärdigaste som finns. Hela världen står ju öppen för en.» 

«En vackrare vardagsvara för tv» skulle det alltså bli, inget kinematografiskt bjäfs – och fort skulle det gå. Femtio minuter film på tio dagar, sex avsnitt på två månader. Alla som vet något om filmproduktion inser att det är en arbetstakt som är hart när omöjlig. Men Bergman lyckades sporra Liv Ullmann och Erland Josephson till olympiska prestationer. Josephson har vittnat om hur de två huvudrollsinnehavarna gjorde det till en sport att lära sig texten på rekordtid genom att gå upp klockan fem på morgonen för att vara färdigrepeterade och klara för tagning när teamet hade ätit frukost.

scener-ur-ett-aktenskap_16.jpg

Men Scener var inte en given succé i alla läger. Även om Bergman med tv-serien i ett slag blev överraskande folkhemsk, var det trots allt brinnande 1970-tal.

Filmaren Maj Wechselmann ansåg att det var rent ut sorgligt att se denna skräp-tv med ett innehåll som hämtat från damtidningarnas värld och att de grundläggande konventionerna om äktenskapets rollspel aldrig ifrågasattes. Liknande tongångar kunde höras från Maria Bergom Larsson i Dagens Nyheter, som tyckte att regissören hade en föråldrad kvinnosyn och underminerade Mariannes frigörelse genom det ångestladdade slutet. «Var är barnen?» «Vad har Marianne för yrke?» (Skilsmässoadvokat!) «Varför märker man inte att hon är dubbelarbetande?» var några typiska reaktioner.

Bergman, för sin del, förstod aldrig kritiken eller ansåg att den sköt bredvid målet. Hans ämne och uppsåt var inte bara att kliniskt redovisa olika skilsmässofrakturer utan han såg sina Scener… som ett drama om kvinnoemancipation. Han ville berätta om «kvinnors inre sabotage, deras drift att behaga genom att hålla käften». Marianne accepterar först alla konventioner och spelregler, men bjuder sedan motstånd och vill skapa sina egna regler.

I hög grad modellerade Bergman rollerna efter sina skådespelare, Erland Josephson och Liv Ullmann – han ironisk och slagfärdig, hon känslig och tillitsfull. Att Bergman lät sina bägge aktörer ha inflytande över dialogen var lika ovanligt som att Scener ur ett äktenskap inte (bara) var baserad på regissörens egna upplevelser och erfarenheter. Visserligen refererar Bergman till tredje avsnittet för de närmare omständigheterna kring när han själv övergav hustru nummer två till förmån för trean. Johans rått brutala besked att han följande morgon ska åka till Paris på ett halvår med sin nya kärlek hämtade Bergman ur egen fatabur – en händelse som har satt tydliga spår i flera av hans verk.

I övrigt fabulerade han fritt, så fritt att han i dagboksanteckningarna noterar att Johan och Marianne börjat leva sitt eget liv: «Skrivandet pågår av bara fan. Det enda felet är att de inte bär sig åt som jag vill att de ska bära sig åt. De gör alldeles egna saker och säger förvånande ting. Jag undrar verkligen vad detta blir för en jäkla soppa.»

Den jäkla soppan gjorde bestående intryck på tv- och filmskapare också utanför Sverige. En av världens bästa nu levande filmregissörer, Andrej Zvjagintsev, ville länge göra en rysk filmversion av Scener ur ett äktenskap. Men SF sa nej, någon «remake» av Bergman ville man inte tillåta. Även om Zvjagintsev på sistone värjt sig mot jämförelser mellan hans senaste film, Saknaden, och just Scener ur ett äktenskap ligger det förstås nära till hands att dra paralleller. Men Zvjagintsev ger skilsmässans offer – barnet – huvudrollen i sin nattsvarta film – som ju på engelska heter Loveless, kärlekslös.

Legendarisk är förstås också historien, sann eller ej, om David Jacobs, tv-serien Dallas skapare som uppgav att det egentligen var en amerikansk version av den svenska tv-serien han ville åstadkomma – det var producenterna som placerade paret i oljebranschen. Bergman tackade för kaffet genom att framhålla Dallas som sin favoritserie. Den israeliska manusförfattaren till den globala tv-succén In treatment, Hagai Levi, har också framhållit Bergmans Scener… som en stark inspirationskälla till sin relationsserie – Woody Allens Fruar och äkta män och Jonathan Demmes Rachel getting married är några andra som inspirerats av Scener ur ett äktenskap.

husbands-and-wives (1).jpg

Dammet har alltså inte lagt sig över Johans och Mariannes inom- och utomäktenskapliga uppgörelser. Det är fortfarande en närgånget drabbande skildring av glappet mellan yta och kärna, mellan det vi så förtvivlat gärna vill tro oss vara medan vi kämpar för att undertrycka det vi egentligen är.

Uppenbarligen ett budskap som kan förstås också av unga i dag. En student som bevistade en Bergmanvecka i samband med en högskolekurs om Bergman, sammanfattar sina känslor efter att ha sett Scener ur ett äktenskap: «Det var första gången jag såg in i ett äktenskap. Jag hade aldrig hört mina föräldrar föra en djupare dialog med varandra. Jag hade inte tänkt i banor om de trivdes i sitt äktenskap eller inte. Nu vet jag att alla förhållanden rymmer ångest och tvivel. Teveserien förstörde min illusion om det permanenta, lyckliga äktenskapet, vilket var nödvändigt.»

I detta vardagsdrama, kanske en av Ingmar Bergmans bästa människoskildringar, är äktenskapet fortfarande förhandling och helvete – aldrig en fråga om att «få ihop livspusslet».

Av Jannike Åhlund 25 apr. 2018