Regissören Milad Alami omgärdad av fotografen Sophia Olsson och skådespelarna Ardalan Esmaili och Soho Rezanejad (Foto: Jason Idris Alami)

Debutanten Alami om «Charmören»

«Jag inser att även jag själv nästan glömt min egen resa; att även min familj lämnat ett land och skapat ett liv på en annan plats, att vi varit en av familjerna i Van. Jag lovar mig själv att aldrig glömma.»

Under inspelningen av sin långfilmsdebut «Charmören» påminns Milad Alami om sitt eget förflutna.



Jag sitter på en enkelsäng i ett hotellrum i Van, Kurdistan, vid gränsen mot Iran. Snön faller mot fönstret, utifrån hörs myller från gatorna och jag vet inte varför jag är så känslosam.

vinter

Några månader tidigare blev vi färdiga med manuset till min första långfilm Charmören. Manuset skrev jag med Ingeborg Topsøe och tillsammans skapade vi en kreativ bubbla där vi lekte med vilken typ av historia vi ville berätta; en som är annorlunda och nyskapande, som leker med struktur och vad en huvudkaraktär kan vara.

Flera av mina tidigare kortfilmer utforskar teman som klass, makt- och maktlöshet och känslor av att vara splittrad, och även nu kom de frågorna organiskt till oss. Vi ville berätta en totalt fiktiv berättelse om en karaktär som är något av ett mysterium och som publiken långsamt lär känna, i takt med att pusselbitar faller på plats.

Eftersom jag gått Danska Filmskolan och många av de som jag ville jobba med är från Danmark så blev även min debut en dansk film, med stöd från Sverige. Jag får ofta frågan om var jag kommer ifrån. Förr svarade jag alltid defensivt «Sverige», som ett motstånd mot att inte blev sedd som svensk men på sistone har mitt svar blivit längre. «Jag är född i Iran, uppvuxen i Sverige och har bott i Danmark de senaste tio åren». Att bli sedd som svensk är inte längre lika viktigt. Jag är från alla de här platserna, och samtidigt ingen.

4.JPG

Finansieringen gick rätt smidigt och vi fick stöd för att påbörja förproduktionen. Jag arbetade med mitt kärnteam: Stinna Lassen som är producent, Ingeborg Topsøe som är manusförfattare, Sophia Olsson som är fotograf, Olivia Neergaard-Holm som är klippare, Sabine Hviid som är scenograf, Bo Asdal som är ljuddesigner och Martin Dirkov som är kompositör. Tillsammans dök vi ner i fiktionen och hittade filmens uttryck. Snart hittade jag skådespelarna och vi kunde börja repetera manuset. Ardalan Esmaili som bär filmen gick allt djupare in i sin karaktär och väl på inspelning behövde jag inte säga så mycket. Det mesta av arbetet var faktiskt redan gjort. Ardalan är fantastisk i rollen.

Inspelningen ska ske på två platser; Danmark och Iran. Men när vi börjar planera inspelningen i Iran stöter vi på hinder. Det visar sig vara svårare än vi trott. Det är svårt att få tillstånd, och efter diskussioner med en iransk producent fattar jag beslutet att inte filma där. Vi börjar leta efter ny location. Tidsplanen är helt förstörd och det är bråttom.

Vi får kontakt med ett turkiskt produktionsbolag. Vid gränsen mellan Turkiet och Iran, i de kurdiska delarna, finns en mindre stad som påminner om Iran. Staden heter Van och är en ingång till Europa för många som flyr Iran.

Plötsligt går det väldigt fort. Jag tar en taxi direkt från klipprummet till flygplatsen och efter några timmar är jag i Istanbul för att möta mitt turkiska team. Efter några dagar åker jag till Van. Jag har 10 dagar på mig att rollsätta ett par karaktärer och hitta inspelningsplatser. Många i staden är iranier och det visar sig inte särskilt svårt att hitta begåvade personer som talar farsi, här finns till och med iranska butiker och restauranger.

milad-ciceron

Vi kör omkring i Van och jag får plötsligt en känsla av att ha varit här förut. Kanske bara för att det påminner om Iran, tänker jag. Några dagar senare pratar jag i telefon med mina föräldrar. «Är du i Van?» frågar min pappa överraskat och skrattar till. Jag förstår inte vad som är så lustigt. «Det var genom Van som vi kom in i Europa», säger han. «Men mycket har säkert förändrats sedan 1987».

Jag har alltså varit här förut. Även om jag bara var sex år gammal då så känner jag igen dofter och smaker, vissa ljud som jag inte hört någon annanstans.

Jag provfilmade över hundra skådespelare till många av rollerna i Danmark. Här går det betydligt fortare. Alla jag träffar har en direkt förståelse för filmens tema. På bara ett par dagar hittar jag alla skådespelare, de är alla amatörer som aldrig stått framför kameran förut. Många av dem är illegalt i Van, på genomresa innan de söker sig vidare till andra länder i hopp om ett värdigare liv.

Ardalan och resten av teamet anländer och vi kan äntligen börja filma. Allt flyter på, det går smidigt och det turkiska teamet är fantastiskt att jobba med. Jag har aldrig känt mig så kreativ i mitt liv.

Efter inspelningen åker jag till Istanbul. Det känns som en annan värld. Jag äter en lyxig hotellfrukost och ser mig omkring på de andra hotellgästerna som precis som jag är privilegierade nog att kunna resa fritt. Jag tänker på de som är rädda för det främmande och vill bygga murar runt Europa och jag känner mig äcklad. De kan inte ha sett desperationen som jag just sett i Van.

Jag inser att även jag själv nästan glömt min egen resa; att även min familj lämnat ett land och skapat ett liv på en annan plats, att vi varit en av familjerna i Van. Jag lovar mig själv att aldrig glömma.

15.JPG

Väl hemma i Danmark går det fort att göra klart filmen. Klipparen Olivia Neergaard-Holm säger att det vi filmat i Van är det starkaste i filmen. Hon klipper klart på några veckor. Vi blir antagna till en av världens största filmfestivaler, San Sebastian i Spanien, och blir dessutom öppningsfilm. Jag håller kontakt med de jag lärt känna i Van. Några är kvar, andra har flytt vidare till Tyskland medan en skickats tillbaka till Iran. Jag önskar att de kunde uppleva premiären med oss, men jag vet att det är omöjligt.

Det är dags för premiär. Det är en fullsatt sal och över trettio personer från teamet är på plats. Förtexterna rullar men jag kan inte titta på duken utan håller blicken fäst på golvet samtidigt som jag hårt kramar om min flickväns arm. Jag svettas av nervositet.

Men efter ett tag märker jag att folk verkar tycka om filmen. De skrattar, rycker till och blir berörda vid rätt tillfällen. Jag torkar bort handsvetten på mina kostymbyxor, andas ut. Filmen slutar och vi får stående ovationer. Alla visningar blir utsålda och på bara två dagar går filmen från att enbart ha setts av mig och ett par andra, till att ses av nästan 3000 personer. När kön slingrar sig utanför biografen står jag tvärs över gatan med en flaska öl. Står alla de i kö för att se vår film? Det känns overkligt.

Sista dagen på festivalen bestämmer jag mig för att se filmen igen. Jag sitter i mörkret och stirrar på duken. En bild genererar ett minne. Van, min familj, vår resa, Charmören. Allt flätas samman, fiktionen och verkligheten. Jag ser en scen och jag ser mig själv. Det finns inte längre några gränser.

Av Milad Alami 18 maj 2018