Ur Hirokazu Kore-edas «Shoplifters» (Cannes Film Festival)

Höjdpunkter från vital Cannes

Flera mindre etablerade regissörer och ett par veteraner visade framfötterna på filmfestivalen i Cannes, en god årgång som präglades av viss förnyelse.

POV:s Jon Asp listar några höjdpunkter: från rysk rock till en italiensk parabel till en dåraktig dansk.



Just före premiären av sin film Kona fer í stríð (Woman at war) i Cannes-festivalens kritikervecka flaggade den isländske regissören Benedikt Erlingsson (vars Om hästar och män vann Nordiska filmpriset 2013) för att hans film innehåller varken sex, mord eller bottenlös misär utan hopp. Allt som en stillsam passning, för att inte säga skymf, till en festivalvärld – Cannes inte minst – som vanligen grottar ner sig i just misär.

Det är mycket sagt att påstå att årets Cannes innebar ovanligt litet av nödställda människor – hur skulle den kunna göra det?! – men kanske var 2018 års officiella program ändå något mindre nattsvart än föregående års. Som till exempel italienska Alice Rohrwacher, som lät sin i grunden mycket mörka metafor vila på humor och halsbrytande infall. Eller som japanen Kore-eda, som lät sina på ytan enkla karaktärer vara ovanligt rika på mänsklig komplexitet.

När många stora namn föll bort på förhand (flera av de största, från Reygadas till Claire Denis, enligt ryktet ratade), lyckades Cannes med en viss nödvändig förnyelse. Knappast ett paradigmskifte, men där många mindre etablerade regissörer väl axlade sin plats i finrummet, med tonvikt på filmskapare från Asien och Östeuropa och där sidosektionen Un certain regard, med bland annat svensk-danska Gräns, sannolikt stod för sin främsta upplaga på flera år.

Här om några av höjdpunkterna. 

leto.jpg

Leto (Kirill Serebrennikov)

En alldeles egen version av Iggy Pops «The passenger» utgjorde ett av Cannesfestivalens mest bejublade nummer, när några upproriska unga ryska – «all the young dudes» – och desto fler ordinära resenärer brister ut i spontansång på en buss, samtidigt som bilden spricker upp i färg och klotter. Leto tecknar Leningrads rockscen under 80-talet, till exempel vad som krävs för att kunna avguda västerländska idoler och inte minst framföra inhemska alster – utan att stöta på patrull från censuren. Skaran praktiserande är exklusiv, och konserterna sker på en särskild klubb, där punkrockarna verkar mer medel- än arbetarklass. Leto är inte bara en lyhörd skildring om musikalisk integritet i ett land av förtryck utan också en ovanligt vackert tecknad ménage à trois, med en fördragsamhet som nog skulle falla även Simone de Beauvoir i smaken. Här finns så mycket att imponeras av: berättarglädjen, relationsskildringarna och även musiken. Att just en rysk biopic i svartvitt, och med musik på ryska, skulle vara en årets höjdpunkter i Cannes var kanske otippat. Men det är just det projekt som Serebrennikov, alltjämt i husarrest anklagad för olaga förskansande av offentliga medel och för sin «homosexuella estetik», rott i hamn. Leto förtjänar pris i Cannes och svensk biorelease.

 

cold war

Cold war (Pawel Pawlikowski)

Monokroma musikfilmer från öst förgyllde croisetten något alldeles oerhört i år. Först ryska Leto i brett format, sedan polska Cold war i kvadratisk academy ratio. Även temat gick igen: hur praktiserar man sitt musikaliska uttryck utan att byråkratin lägger sig i? Här går efterkrigstidens tonala båge från särpräglad polsk folklore till Stalin-propaganda med Sound of music-estetik vidare till rökiga jazzbarer i Paris. Den kvinnliga huvudpersonen Zula stod för en av festivalens mest applåderade repliker. På frågan varför hon stuckit kniven i sin pappa, svarar hon: «Han misstog mig för mamma och jag ville visa honom skillnaden.» Det hela sker i samband med en provsjungning, som delvis för tankarna till Milos Formans Talangtävlingen, förutom att röstkvaliteten här är väsentligt högre. Zula kvalificerar sig mindre för sin skönsång än för sin energi och skönhet, som tar en av de två ansvariga musikledarna på sängen. Men deras kärlek sker med förhinder i Ida-regissören Pawel Pawlikowskis elliptiska, kalkylerat sorgliga och outsägligt vackra Cold war.

shoplifters-2.jpeg

Shoplifters (Hirokazu Kore-eda)

Hirokazu Kore-eda är en av filmvärldens mest pålitliga och produktiva regissörer. När hans filmer placeras i Un certain regard, som med Efter stormen 2016, då vet man att tävlingen är ovanligt stark. Med Shoplifters är japanen, bioaktuell med Tredje mordet från Venedig senast, tillbaka i Cannes och tillbaka i tävlingen. Och frågan är om han någonsin har varit bättre. Det går aldrig en Kore-eda utan storartade enskilda scener eller en stark tematisk helhet. Shoplifters har båda: ett otal starkt minnesvärda scener – en förevisad gest i spegeln, en knubbig flickfot, en oväntad kyss, några torkade tårar – samt en förädlad helhet, efter en ganska sen vändning i filmen, där en döende kvinnas varaktiga blick på familjeutflykten dukar upp för en mer plotdriven avslutning. Tydligt och subtilt om vartannat, här går Kore-eda i land med ett litet mästerverk där kärlek och moral inte är synonyma, vilket filmens tjuvar är bevis för. Flera enastående rollprestationer och så regissörens förmåga att, här på ovanligt få kvadratmeter och upplärd efter många tidigare familjeövningar, skildra en vardag som lever i varje bildruta, i varje gest, i varje andetag.

 

honore.jpeg

Plaire, aimer et courir vite (Christophe Honoré)

Fransk film rosade inte marknaden på årets festival, med ett par undantag dock: däribland Christophes Honorés 90-talsfilm Plaire, aimer et courir vite – behaga, älska och spring fort – som placerar sig någonstans mellan 120 slag i minuten och Call me by your name, mindre plotdriven än de två men i mina ögon mer levande och personlig. För filmen har Honoré, sedan länge också författare, inspirerats av sitt eget liv, här översatt i Bretagne-sonen som på allvar upptäcker litteraturen genom en äldre älskare i Paris, en dramatiker som är döende i aids och våndas över hur han ska leva sina sista dagar: genom att fortsätta bejaka livet eller genom att skydda sin ensamhet. Två rätt okända franska ansikten får sina internationella genombrott här – Pierre Deladonchamps som författaren och Vincent Lacoste som den unge älskaren – medan sedvanligt briljanta Denis Podalydès utgör en fungerande tredje enhet från våningen ovanför.

 

girl.jpeg

Girl (Lukas Dhont)

Festivalens kanske främsta debut kom i flamländske Lukas Dhonts Girl, om en 16-årig kvinna och ballerina som vuxit upp i (och alltjämt besitter) en mans kropp. I väntan på mer kvinnliga attribut, genom upptrappad hormonbehandling och operation, får hon kämpa hårt för att vara kvar i dansakademien. Hemmavid stöttar pappan och i någon mån lillebror. Flera filmer har försökt skildra vad det innebär att vara fången i en «annans» kropp. Sällan har det verkat så övertygande som här. Tillsammans med skådespelaren Victor Polster lyckas regissören i alla fall ge en stark känsla, och det utan att spela på de sedvanligt stora uttrycken: som oåterkallelig åtrå och omgivningens nedsättande tal och blickar. Här finns nästan inga stigman, ingen bestämd sexualitet, inga onödiga närbilder eller högdramatiska uttryck. Kort och gott, Dhonts film är ett skolexempel på hur man gör film i tiden utan att använda alla de uppenbara instrumenten.

 

godard.jpeg

Le livre d’image (Jean-Luc Godard)

«Vi är aldrig tillräckligt ledsna för att göra världen bättre.» Medan Cannesfestivalen och hela filmvärlden fortsätter att kämpa med sin integritet, från stjärnkultur till allt högre krav på plotdrivet berättande, är det förstås vackert att Godards avvikelser fortfarande bereds plats på croisetten. Och att hans verk fortfarande vibrerar av nyfikenhet och upptäckarlust, med blicken riktad både mot dåtiden, samtiden och framtiden. Som vanligt leker han ymnigt med formatet, det är en ynnest att befinna sig i hans senaste collage, «Bilderboken», med utsnitt som bryts upp och manipuleras, och får ytterligare konnotationer i Godards händer (just händer är ledordet här, grunden för allt skapande och passande för en förstklassig klippare). Första halvan påminner framför allt om regissörens filmhistoriska svit Histoire(s) du cinéma (1988-98), andra halvan om regissörens (om)tagningar på den arabiska världen. Godard må gömma sig till omvärldens förtret vid Genèvesjön, men ännu har inte den 87-årige 68-ikonen resignerat till tystnad.

 

stropers.jpeg

Die stropers (Etienne Kallos)

«Ensamhet är sjukdom», uttalar patriarken med eftertryck i denna sydafrikanska debut, när saker börjar gå överstyr hos en vit flerbarnsfamilj med stark religiös övertygelse, en afrikaansk jordbruksminoritet som kämpar mot omvärldens väderkvarnar. När en tonårig afrikaan blir del av familjen – det gäller att ta hand om de kvarvarande, särskilt den som hotas av stadens synder – ställs saker på sin ända, inte minst för familjens tonårige son, som med den nya pojkens närvaro upplever såväl svartsjuka (gentemot mot modern) som stark åtrå. Förföriskt vidvinkelfoto ramar in denna förstklassiga debut, som i karaktär och miljö påminner lite om Reygadas Stellet licht och vars undersköna skördebilder faktiskt överträffar jordbruksporren från Jens Assurs .

 

lazzaro.jpeg

Lazzaro felice (Alice Rohrwacher)

En av festivalens vackraste scener ägde rum i Alice Rohrwachers tids- och gränsöverskridande film, närmare bestämt i (och utanför) stadens katedral, där filmens vinddrivna gör ovanligt besök till tonerna av ett förföriskt orgelspel, för att lika snabbt motas ut av de upptagna nunnorna. En förhöjd bild av samhällets allt obarmhärtigare exkludering, men också toner, som av ett mirakel – kanske genom den gode Lazzaros försorg – försvinner ut ur kyrkan, trots att nunnorna stänger porten, och slår följe med det udda patrasket, lett av Sergi López småhandlare Ultimo och Adriano Tardiolos översinnlige Lazzaro. Rohrwachers moderna saga, om en isolerad och hjärntvättad gemenskap i landsbygdens Inviolata, är en både tänkvärd och underhållande skröna, och en kvalitetsstegring från italienskans föregående drama, den besläktade Le meraviglie.

 

panahi.jpeg

3 faces (Jafar Panahi)

Medan Asghar Farhadi underpresterade i sin spanska öppningsfilm Todos lo saben (färgstark och blek på samma gång), gjorde tävlingens andra iranska regissör, Jafar Panahi – alltjämt under husarrest – ett starkare intryck. Skådespelare under utredning, konversation i bil, avgrundsdjupa kulturkrockar mellan stad och landsbygd, och med regissören själv i bild, fokuserar regissören här på det motsatta könets agens, kvinnor som ställs inför många svåra och märkliga situationer, långsamt puttrande scener som också blir underhållande. I 3 faces inspireras Panahi mer än tidigare av Abbas Kiarostami – från Close-up till Smak av körsbär – utan att nå upp till lärofaderns nivå.

 

blackk.jpeg

BlacKkKlansman (Spike Lee)

En av festivalens mest efterlängtade comebacker stod Spike Lee för, amerikanen som inte varit i Cannes huvudtävling sedan Jungle fever (1991) och före dess med Do the right thing (1989). När amerikanska producenter allt mer verka vända Cannes ryggen – med ekonomiska hänsyn tagna till oscarsäsong och en senare festivalpremiär – intog Spike Lee croisetten med en lika viktig som underhållande film, där svarte John David Washington och vite Adam Driver spelar två olika slipade infiltratörer i Colorado, hos Black Panther-rörelsen respektive Ku Klux Klan. Utan att låta den politiska poängen gå om intet, arkivbilder i finalen förklarar med önskvärd tydlighet vad regissören står, har BlacKkKlansman förstånd och förmåga att låta dramat tala och leva på egen hand.

 

trier.jpeg 
The house that Jack built (Lars von Trier)

Att placera von Triers senaste film – på samma gång blodigt seriemördardrama och torr filmessä om olika ikoner och «storverk» – utanför tävlan handlar inte så mycket om kvalitet som om att utmärka tidigare synder, och kanske ännu mer om att hålla rubrikerna nere under årets festival. För dansken själv gör ingenting för att behaga eller verka älskvärd. The house that Jack built påminner i strukturen om Nymphomaniac, här är det seriemördaren Jack (Matt Dillon) som återberättar sin gärning inför en ifrågasättande Verge (Bruno Ganz). Precis som Nyphomaniac är filmen ojämn, men också rik på både intelligenta och underhållande scener, som när titelpersonen alltjämt är «hög» på sina tvångsmässiga syndrom och motvilligt tvingar sig tillbaka till brottsplatsen. Men ju fler mord han utför desto större risker tar han. Kraften i uttrycket mattas också något, innan den kitschiga finalen, där von Trier med inspiration från både Tarkovskij och Bergman, inte sparar på något.

Av Jon Asp 18 maj 2018