Jane Fondas fem ansikten

«Ibland kan jag önska att jag haft samma mod som Vanessa (Redgrave), att ha hennes lived-in-face och låta åldern ta ut sin rätt. Men som kvinna i Hollywood är det hela en fråga om överlevnad, professionellt sett.»

Stig Björkman låter sig fascineras av skådespelaraktivisten Jane Fonda.



Lördagen den 12 maj, kl 20.00. Föreställningen av Jane Fonda in five acts har just slutat, och publiken i Salle Buñuel högst upp i festivalpalatset strömmar ut mot trapporna och hissarna mot utgången. Jag tar rulltrappan, och plötsligt upptäcker jag – fem trappsteg nedanför  – där står hon! Jane Fonda, i en ljusblommig baraxlad aftonklänning, en hollywoodsk frihetsgudinna. Alldeles nyss har hon tagit emot de långa varma applåderna efter filmen och talat om det systerskap som varit grunden för en sammankomst om metoo-rörelsen tidigare samma dag. När vi landar vid nästa våningsplan hinner jag precis tacka henne för filmen och för hennes mod, innan hon i sällskap med en festivalfunktionär skyndar vidare.

Och det är just mod, som är den kvarvarande känslan efter filmen. Såväl vardagsmod som politiskt mod. Där finns en märklig transparens mellan den perfekta filmstjärnefiguren och en engagerad samhällsmedborgare som både filmen och Jane Fonda visar under sin korta ordväxling med publiken. En grundärlighet, som när hon mot slutet av filmen utan minsta koketteri säger: «Vem som helst som ser mig, inser ju att jag har gjort ett par ansiktslyftningar.» Och tillägger, efter ett klipp från filmen Julia: «Ibland kan jag önska att jag haft samma mod som Vanessa (Redgrave), att ha hennes lived-in-face och låta åldern ta ut sin rätt. Men som kvinna i Hollywood är det hela en fråga om överlevnad, professionellt sett.»

Jane Fonda in five acts inleds med skådespelerskan i närbild framför ett sminkbord. En sminkör hjälper henne på med falska ögonfransar inför ett framträdande på årets  Golden Globe-gala, och med den öppningen kan vi förstå, att filmens huvudperson inte kommer att rygga för att lämna ut sig till det mest privata.

De fyra första kapitlen ägnas männen i Jane Fondas liv, där det första, «Henry», är ett porträtt med sorgkant. Henry Fonda – som i filmer som Abraham Lincoln, Vredens druvor eller 12 edsvurna män framstått som ett sorts äreminne över dygder som medmänsklighet, förståelse och medkänsla – visar sig ha varit en frånvarande far och utan intresse för familjära sammanhang. Ja, inte annat än då idolpress och annan typ av public relation har krävt det. Då kan han ha funnits där med omfamnande leenden och armar för att strax därpå kliva in i den hollywoodska kokong som säger «allt ljus på mig».

I kapitlet om fadern är Jane den fula ankungen som ständigt söker bekräftelse. Vi ser henne i gamla familjefilmer, så gott som alltid ensam intill swimmingpoolen vid den luxuösa hollywoodvillan. Där är också modern, Frances, den rika arvtagerskan och lika försummade hustrun till filmidolen. Modern som regelbundet läggs in på olika vårdande anstalter och som – när hon inser att maken har hittat en ny förälskelse – skär halsen av sig i desperat protest. Minnet av moderns självmord vilar tungt över dottern Jane, som under åren som följer ser fadern försvinna bort i förhållande efter förhållande.

I slutet av faderns liv är Jane en av initiativtagarna till den film som kommer att bli Henry Fondas sista, Sista sommaren (On Golden Pond). Det är en berättelse som bland annat innehåller ett komplicerat far-dotterförhållande, och det är inte svårt att inse vad som lockat henne att övertala fadern att medverka. En sorts försoning, om än bara som en scen i en film. Jane Fonda berättar om faderns mer traditionellt gammaldags syn på filmarbete. Manuskriptet var heligt, improvisation av ondo. Men i några av filmens slutscener ser hon en möjlighet till en sorts öppning. Hon griper chansen och lägger till ett par repliker i sin dialog med fadern. Han upptäcker naturligtvis brottet – men väljer att spela med. Och Jane får ett par förtroenden av mer privat natur. Det fadern aldrig lyckats säga i verkliga livet, blir trots allt personliga bekännelser för alltid infrusna i celluloiden.

fonda-män

Kapitel 2-4 – Vadim, Tom och Ted – fokuserar på de tre männen i Jane Fondas liv, alla på sitt sätt en Svengali som fått huvudpersonen att betrakta livet och tillvaron utifrån nya perspektiv. Filmregissören Roger Vadim – Bardots och Deneuves upptäckare och kärleksguru – var förföraren som inte bara (för)ledde Fonda in i nya filmiska sammanhang, bortom Hollywoods mer strikta mönster, utan också in mot mer frigörande känslolandskap. Kärlekskarusellen (La ronde) var passande nog titeln på deras första gemensamma film, även om den mer utflippade trippen Barbarella är den film som för alltid placerat deras samarbete på filmkartan.

Tom Hayden var den politiske aktivisten som fungerade som en annan ögonöppnare för den på alla sätt engagerade skådespelerskan, som även i detta förhållande beslöt sig för att gå all in. Ett mer parfymerat lyxliv förvandlades till ett liv i koffert och kollektiv, och de höga filmgagen gick till en gemensam kassa och till donationer i de goda intentionernas tjänst. Det var också under tiden med Hayden som Jane Fonda gjorde en uppmärksammad resa till Vietnam mitt under brinnande krig. Hennes möten med Nordkoreas Ho Chi Minh betraktades som en akt av landsförräderi, och USA-patrioter uppmanade till bojkott av «Hanoi-Janes» filmer. Men hon förde högrest sin pacifistiska agenda vidare och blev en av de ledande rösterna för fred och mot president Nixons aggressiva politik.

Tiden med och livet med Tom Hayden framstår som Jane Fondas kanske lyckligaste. Men även en politiskt medveten man trogen sina ideal är inte alltid trogen de som står honom närmast. Haydens alltmer frekventa otrohetshistorier får skådespelerskan att så småningom bryta upp även från detta förhållande, och hon ser framför sig ett evigt singelliv. Tills mediemogulen Ted Turner inleder sin uppvaktning. Och Jane förleds, långsamt, försiktigt och går from rags to riches. Hon har då också ett eget entreprenörskap sedan länge: Jane Fondas work out-program för kvinnor i alla åldrar. Skådespelerskans engagemang på alla plan syns outtröttliga.

Det sista kapitlet har rubriken «Jane», och det har varken karaktären av en sammanfattning eller av ett credo. Livet går vidare. Det finns ett liv - även efter 80! Jane Fonda arbetar på, i film och i tv-serier. I Grace and Frankie, där hon får munhuggas med Lily Tomlin och ha Sam Waterston och Martin Sheen som sidekicks. Och en av hennes senaste filmer har den (själv)ironiska titeln Youth.

Detta avslutande kapitel ger rum åt reflektion och återkomster. Jane konfronterar sitt förflutna i nya möten med Tom Hayden och Ted Turner, där de gemensamt konstaterar att livet har varit givmilt och gott. Och där finns varken plats för eller anledning till ånger av något slag. Ännu är det inte dags för några slutackord, men när det en dag blir aktuellt kommer de att gå i dur.

«Om någon vill göra en dokumentär om mig, vad skulle det vara för mening med det, om jag inte försöker att vara fullständigt ärlig», avslutar Jane Fonda efter visningen av Jane Fonda in five acts i Cannes. «Jag betraktar mig fortfarande som a work in progress», tillägger hon, innan hon lämnar salen. En levande legend. Med tonvikt på levande.

Av Stig Björkman 18 maj 2018