Eero Milonoff och Eva Melander i Ali Abbasis Cannes-hyllade «Gräns» © Meta Spark and Kärnfilm

Klientelism större hot än kvotering i filmsverige

Filmsverige har redan tagit till sig av Filminstitutets hot, menar Jon Asp, apropå Anna Serners senaste utspel i Cannes. «Följden är en sörja av beställningsuppdrag där fallna stjärnor och kvinnliga talanger blir gun for hire, lika gångbara som (förmodat) formbara. De större spelarna kan så fortsätta likriktningen av ett filmland som redan producerar så mycket mellanmjölk.» 



Svensk-danska produktionen Gräns är en av de filmer som mötts varmast av kritiker och bransch i årets Cannes. Vid filmens premiär förra veckan talade festivalgeneralen Thierry Frémaux, känd för att vara kort och ofta rätt avmätt i sina presentationer, högtidligt om en film som vidgar uttrycket och bidrar till mångfalden i filmvärlden. Gräns är regisserad av Ali Abbasi efter John Ajvide Lindqvists novell från 2006, en film som med mediets sensoriska möjligheter snabbt bidrar till att förstärka förlagans premisser, med huvudpersonens sjätte (lukt)sinne i direkt centrum; en film som litar på sitt uttryck och odlar sitt universum mellan tullvardag och trollformel. Isabella Eklöf, som nyligen debuterade med urstarka Holiday, har hjälpt till med manus, liksom Ajvide Lindqvist själv. Historien har förlängts och broderats ut, kanske med mer än vad som är nödvändigt. Ändå är det en ovanlig film, dels för att den bryter lite med realism-barriären i svensk film, triggar fantasin, dels för att den är konsekvent genomförd.

Det är förstås glädjande att svensk film, efter guldpalmen till The square förra året, fortsätter överprestera i festivalvärlden. Samtidigt är detta bara en liten del av svensk film. I den övriga, mycket större delen råder business as usual. Men frågan är om det är några bra affärer.

Under Cannes presenterades ett par nya filmsatsningar som förstärker några tendenser. I ena änden ska Rojda Sekersöz, som förra året debuterade med klass- och förortsfilmen Dröm vidare, regissera en filmatisering av Jonas Gardells 70-talsskildring En komikers uppväxt. Författaren står själv för bearbetningen. Tidigare i år blev det känt att Tuva Novotny, rätt oprövad som regissör men under lång tid drivande kraft inom skandinavisk film, ska regissera Fredrik Backmans roman Britt-Marie var här. Visst är det bra att lovande regissörer, kvinnliga eller inte, får förtroende också av de stora bolagen (här SF Studios i båda fallen), men hade det inte varit att föredra om Sekersöz och Novotny fått odla sin talang i något mer personligt.

I andra änden offentliggjordes nyss att den allt anonymare Hollywood-regissören Mikael Håfström (som en gång gjorde Ondskan) kallas hem för att regissera filmen om Thomas Quick, löst inspirerad av Hannes Råstams bok. Så klarnar bilden av filmsverige, en sörja av beställningsuppdrag där fallna stjärnor och kvinnliga talanger blir gun for hire, lika gångbara som (förmodat) formbara. De större spelarna kan så fortsätta likriktningen av ett filmland som redan producerar så mycket mellanmjölk.

Producenter med självrespekt säger sig vanligen söka efter intressanta filmare att jobba med, inte intressanta ämnen, eftersom de bästa idéerna och den friaste fantasin närs av individer eller små kreativa arbetsgrupper. I praktiken fungerar svensk film tvärtom. I stället för att ta vara på olika talanger och temperament, uppmuntra en mångfald av röster att utforska det de förefaller bäst på, handlar svensk film mer om att beta av en kollektiv centralbank bestående av kända personer och förlagor, en rätt färglös katalog som sedan inte bara skådespelare utan också manusförfattare och regissörer uppdras att förvalta. Innehållet först, sedan konstnären.

Härommånaden blev det känt att Tomas Ledins musik blir film. En del av mitt hjärta ska regisseras av Edvard af Sillén som enligt SVT «bland annat har regisserat Melodifestivalen». Filmsverige i ett nötskal; i vilket annat land kan public service-media – utan ironi – ange det som en filmmerit (dessutom när af Sillén har flera andra relevanta)? Att skådespelaren Malin Åkerman, med bas i Hollywood, anlitas för att ge liv åt sensuella Isabella utan att knappt ha hört talas om folkhemsartisten Ledin spelar förstås mindre roll. Men det säger nog något om bristen på utblick i det svenska filmklimatet.

I Cannes i helgen hölls seminariet «Take two», om vad som händer efter metoo och tystnadtagning, på initiativ av kulturminister Alice Bah Kuhnke. I samband med det hotade SFI-vd:n Anna Serner att diskvalificera manliga filmare från marknadsstödet, om branschen inte bättrar sig före 2020 och når 50/50-målet bakom kameran även på de stora budgetarna. «En stor del av våra pengar kommer att öronmärkas för kvinnliga filmskapare om vi inte ser att den kommersiella marknaden svarar upp så som art house-världen har gjort (...). Produktionsbolagen måste förstå att de inte kan räkna med att få våra pengar», sade Anna Serner, enligt Svenska Dagbladet (13/5).

Förslaget har mött kritik från många olika håll. «Även om man kanske ska tolka Serners hot mer som signalpolitik än en realitet, är det knappast den bästa vägen att gå», skrev till exempel Helena Lindblad i Dagens Nyheter (15/5) om förslaget att «könsmärka» produktionsmedel. Man kan undra om Anna Serner gör den här typen av uttalanden enbart för uppmärksamheten, en avledningsmanöver i linje med tidsandan, där allsköns populister avfärdar sina kritiker som elitister och liberaler, Serner sina som bakåtsträvare och antifeminister – ett funktionellt sätt att definiera konfliktytan såväl som att ta udden ur kritiken, men knappast ett arbetssätt som gynnar jämställdhet och kvalitet över tid. Föreställ motsvarande scenario inom svensk litteratur, där förhållandet snarare är det omvända. I slutet av förra året noterade Svensk Bokhandel (nr 20/2017) att två tredjedelar av 2018 första halvårs svenska debutanter är kvinnor (100 procent av barn- och ungdomsförfattarna). Tänk om Kulturrådet, som svarar för litteraturstödet, skulle säga att om inte det blir fler män som upphovsmän och översättare snart så kommer inga böcker skrivna av kvinnor att erhålla stöd. Visst, branscherna ser olika ut, men grundförutsättningarna måste vara desamma: att inte göra skillnad på människor och människor, lika litet som på konstnärer och konstnärer.

Saken är dessutom att de stora aktörerna inom filmbranschen redan har börjat «bättra sig», inte bara de mindre bolagen som Serner benämner som «art house-världen», utan också de kommersiella, som i fallen ovan, för att inte riskera att stå utan stöd i sin kreativa vardag. Så vad är då problemet: borde inte båda parter – myndighet och näringsliv – vara nöjda? Jo, det är de nog, i alla fall delvis. Men allmänheten – filmpubliken – kan knappast vara det, eftersom instrumentaliseringen av svensk film håller på att nå nya höjder. Med som snart sagt enda mål att minimera risktagandet på en svikande marknad och förbättra representationen med blint numerära åtgärder, tvingas svenska filmare dansa vidare efter Filminstitutets gälla pipa (eller om det är kulturdepartementets?).

Visst är det bra att svensk film går i bräschen för samtal om hälsosammare arbetsförhållanden i filmvärlden också på internationell nivå, och sett till representation mellan könen gäller som ett föredöme. Men under denna höga svansföring – med vilken inte så få samtidigt passar på att odla sina egna varumärken – döljs det faktum att Filminstitutet både toppstyr och detaljstyr svensk film i något som mer och mer liknar klientelism, baserad på tjänster och gentjänster, hot och honnör. Det som utifrån sett kanske verkar progressivt riskerar att leda till en rejäl baksmälla på hemmaplan, där olika röster och talanger blir samma typ av hantlangare i filmens temperamentslösa mittfåra.

Av Jon Asp 18 maj 2018