Chris Marker-collage från majvåren 1968, del av den omfattande utställningen som pågår på Cinématheque française i Paris.

Marker och majvåren

«Denna magiska film om ett tredje världskrig som ödelagt världen går inte att tröttna på. Kanske för att ett så levande väsen enbart består av stillbilder som kokas till liv av berättarröst, viskningar, pulserande ljud och kärlek?»

På plats i Paris försjunker Hynek Pallas i filmhistoriens främste tidsresenär, Chris Marker, och flera av regissörens märkvärdiga skapelser, däribland «Terrassen».



Filmklipparen, förklarade Jean-Luc Godard en gång, är den som håller dåtid, samtid och framtid i sina händer. Ett citat som kunde ha myntats för att beskriva en annan fransk regissör som likt Godard själv var en mästerlig filmklippare – Chris Marker.

Fast när den första stora utställningen om Chris Markers liv och konst visas på Cinemateket i Paris våren 2018 är det inte lika mycket samtid och framtid som kastar långa skuggor, som det förflutna. Utställningen öppnar den 3 maj – exakt 50 år efter majrevolten 1968. Paris darrar så kraftigt under strejker och anti-Macron-demonstrationer när jag tar tunnelbanan till Cinémathèque française i Bercy, att alltsammans kunde vara uttänkt av ett PR-geni.

marker68

Men även om «Maj 1968» är utställningens krok och den centrala sektionen (av sex kronologiska) vore det en otjänst att enbart placera Markers bredd och betydelse i 68-kontext. Marker var – för att nämna bara några av hans roller – författare, journalist, fotograf, dokumentärfilmare, spelutvecklare, arkivist, aktivist, musiker, datorexpert och teknologisk äventyrare.Samt tidsresenär förstås. Vilket gör att den som känner Markers snille genom hans berömda essäfilmer Terrassen (La jetée, 1963) och Sans soleil (1983) först upplever ett stygn av besvikelse över en kronologisk utställning som följer de vanliga spåren efter Kända Män. Här finns, naturligtvis, den första skolessän och de biografiska stolparna. Materialet, införskaffat av Cinemateket efter Markers död 2012, har delats upp i tidslinjer. Så gott det går i alla fall. För Marker, som 1921 föddes som Christian Hippolyte François Georges Bouche-Villeneuve, skulle livet igenom ta sig en katalog av pseudonymer. Han förblev en ytterst skygg person som undvek fotografier. På sitt cinematekskort (självfallet inkluderat här) har han ersatt porträttbilden med den tecknade katt som blev hans signum.

Skyggheten var knappast koketterande, utan tycks som allt i Markers liv ha haft en viktig politisk dimension. I en sällsynt intervju från 2003 förklarar han sitt förakt för hur medier handskas med förtroendet de har fått att föra människors talan. Intervjun ger en ingång till Markers arbete som är avsevärt intressantare än spekulationer i hans födelseort. Där förstår man på några rader vad som faktiskt var en konkret tråd genom hela karriären: att ge andra röst. Man greppar bättre den unge filosofistudent som under kriget går igenom motståndsrörelsen och kommer ut på andra sidan som journalist och fotograf.

marker68-2

Det var som sådan han på 1950-talet blev resenären Chris Marker. Markers mer berömda resefilmer – Lettre de Sibérie (1958), ¡Cuba Sí! (1961) – får ta plats intill hans vykortssamling och den undersköna serie resehandböcker han var redaktör för (och som han ofta skrev på egen hand). Så ser man hur intresset för vissa platser växte fram: «places haunted by their lost futures», som kritikern J. Hoberman många år senare skulle skriva om filmerna från Israel, Kuba och Sibirien. Utopier, verkliga och overkliga, kom att spela en särskild roll för Marker. Men redan i fotografierna från boken om Nordkorea 1959 märks hans intresse för livet bortom utopin som pekpinne – bilderna domineras inte av slagord utan av människor i relation till varandra.

Av en slump (?) visas Chantal Akermans D´est (1993) på Cinemateket samma dag. Jag har aldrig tidigare tänkt på Akermans film, från Östeuropa strax efter murens fall, i relation till Marker. Nu framstår D'est närmast som en dialog: de långa tysta tagningarna från kommunismens hastigt förändrade landskap är rent filmiskt Markers antites. Men den brustna utopin är det inte.

Det är värt att påpeka att flera av Markers filmer dessa decennier blev förbjudna i hemlandet. Det gällde också ett av regissörens tidigaste kollektiva och politiska samarbeten. Hans och Alain Resnais Les statues meurent aussi från 1953 kritiserade kolonialismen och fick därmed premiär först 1963. Passande nog samtidigt med Le joli mai och Terrassen som gav Marker hans internationella genombrott.

critique-le-joli-mai-lhomme-marker2.jpeg

Le joli mai är en knutpunkt för mycket av det som vi i dag betraktar som Markers politiska filmer. Filmen gjordes tillsammans med mångårige samarbetspartnern Pierre Lhomme strax efter slutet på kriget i Algeriet. Marker, utanför bild, ställer frågor till Parisbor om deras åsikter kring politik och vardag. Hur känns det såhär om våren när det inte längre är krig?

Det var första gången Marker arbetade med handhållen kamera och Le joli mai bär tydlig inspiration från cinéma vérité-fadern Jean Rouchs och sociologen Edgar Morins Chronique d'un été från 1961. Men där Rouch och Morin undersöker människors möjlighet att uppträda ärligt på film, och själva filmens som realistiskt medium, visade Marker att hans filmskapande redan tillhör en annan skola. De 55 timmarna Marker och Lhomme filmade för Le joli mai klipptes på det typiskt kontrasterande och förstärkande vis som han lärt av de ryska montagemästarna. Berättarrösten tillhör sångaren Yves Montand, nära vän till Marker (och 1974 föremål för filmen The loneliness of a long-distance singer). Filmen förebådar så den myriad röster som skulle slå mot varandra på Parisgatorna några år senare. Och Le joli mais inflytande, vet den som har sett Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – gul, skulle ju de kommande åren leta sig ända till Sverige. Men det är intressant att se Le joli mai inte enbart från horisonten av det som skulle ske 1968, utan från slutet på ett krig. Erfarenheten av andra världskriget och slutet på de europeiska kolonialimperierna kom att forma sjuttio års kamp för rättigheter. Marker var en spjutspets för denna. Så det är knappast en slump att flera av hans filmer kom att ta spjärn mot krigsslut, förödelse och vad det gör med människans minne. Det gäller förstås i allra högsta grad Terrassen. Denna magiska film om ett tredje världskrig som ödelagt världen går inte att tröttna på. Kanske för att ett så levande väsen enbart består av stillbilder som kokas till liv av berättarröst, viskningar, pulserande ljud och kärlek? 

3- Chris Marker, La JetÇe, 1962.jpg

Så visst är det korrekt att tidernas mest inflytelserika science fiction-film bryts ner i beståndsdelar på en egen avdelning. Samtidigt är här inget nytt – tvärtom är kurerandet nästan lamt. Under en affisch för Terry Gilliams De 12 apornas armé står det «Det här är en remake». Och den starka kopplingen till Hitchcocks En studie i brott och film som minne (som skulle gå igen i Sans soleil) avhandlas med några jämförande fotografier. Det är lätt att förstå resignationen – få kortfilmer har genererat lika många och långa texter. Och kanske behöver man inte lyfta på huven till just den här filmen? Knapphändiga franska utställningstexter kan ändå inte fånga komplexiteten. Fast de oanvända fotografierna från arbetet är snygga.

Vad som däremot hade behövts för besökare ur nya generationer är kontexten. Den halvtimmeslånga filmen skapades enligt Marker som «ett slags automatskrift» parallellt med inspelningen av Le joli mai. Ser man Terrassen ur sådant perspektiv är det som om känslorna för det som inte ryms i orden har gjort avtryck här. För ur de ödesmättade körerna och berättelsen om tidsresor i spillrorna av de som har överlevt ett tredje världskrig träder en annan samhällsstämning fram: den genomborrande rädslan i skuggan av Kubakrisen.

Att Terrassen visas på duk är, inser jag, mindre på grund av att filmen kan göras rättvisa på en stökig utställning och mer för att den tjänar som andningspaus. Den påföljande – och största – avdelningen «Maj 68, före och efter (1967-1980)» är nämligen så omfattande, spretig och spännande att den kräver två varv. På skärmarna rullar klipp från gatorna i maj 68. Väggarna har täckts med affischer för filmerna och de olika politiska initiativen. Också för filmer som Marker producerade genom sitt engagemang för Latinamerika, som Patricio Guzmáns La batalla de Chile (1975).

vietnam.jpg

Marker initierade och skapade kollektiva filmer som 1967 års Loin du Vietnam (med bland andra William Klein, Agnès Varda och Godard). Han dokumenterade krigsprotester och Svarta pantrarna. När fabriksarbetare protesterade mot hur de skildrades grundade Marker – med inspiration från den ryske regissören Aleksander Medvedkins filmtåg – filmproduktionsgrupper för arbetarna. Tillsammans med produktions- och distributionskollektivet SLON blev Medvedkin-gruppen central för så kallade «militant cinéma». Återigen blev det viktiga i Markers filmarbete att «ge röst» åt dem som ingen har.

Men 68-avdelningen är också en återblick på vad som hände med vänstern. Filmen Le fond de l'air est rouge (1977) tjänar som bokstöd till perioden och är en mästerlig uppvisning i montageteknik. Marker klipper från sovjetiska stridsvagnar som befriar Prag 1945 till pansarvagnarna som ockuperade staden 23 år senare. För att sedan gå från ansiktet på en rysk soldat till en sjöman ur Pansarkryssaren Potemkin och ordet «Bröder!» ur mellantexterna. Från befriare och hopp till stormakten som förtrycker slaviska bröder på några sekunder. Så sammanfattar klipparen och arkivmannen Marker decennier av europeisk historia och politik. Tillsammans med en provokativ text om varför 1968 kom att betyda mindre än vad alla hade hoppats blir Le fond de l'air est rouge en kommentar om brustna förhoppningar.

8- Le fond de l'air est rouge.jpg

När de stora ideologierna och utopierna hade klarats av fortsatte Marker som politiskt ögonvittne. Han drog runt i världen och på vägen visade han Pansarkryssaren Potemkin i Guinea-Bissau där han lärde ut Eisensteins montageteknik till lokala filmare. I den trilogi han kom att göra under Balkankrigen fick Kosovoalbaner egen röst i en tid då världsledare talade å deras vägnar. Han lärde bosniska flyktingar att sköta tv-kameror.

Ställd inför just denna sektion på utställningen är det omöjligt att inte placera Marker, som nästan alltid arbetade med minimal budget, mot samtida filmare. I dag är den direkthet och de produktionssätt Marker sökte norm. Men få av dagens uttalat politiska regissörer är så långt gående i omsorg och engagemang som Marker lyckades vara i en tekniskt svårare tid. Dessutom utan att polera kändisskapets varumärke.

Slutet inleds med den andra centrala noden i Markers karriär. Liksom Terrassen visas Sans soleil i sin helhet i ett separat rum. I avdelningen «Rymd-tid» presenteras sedan historikern, ögonvittnet, tidsutforskaren och den teknologiske äventyraren – Marker skulle snart bli besatt av datorer och digital multimedia.

7- Chris Marker, Sans Soleil, 1982.jpg

All rollerna syns redan i Sans soleil. Denna svårbeskrivliga essä-rese-framtidsfantasi rör sig löst mellan Japan och Guinea-Bissau via Paris, Kap Verde och de kvarvarande inspelningsplatserna för En studie i brott i San Fransisco. En kvinna läser brev hon har fått från den fiktive filmfotografen Sandor Krasna över bilder som blandar japansk tv, arkivmaterial, Pac man, Hollywoodfilmer och mycket mer. Det är en filmresa till en värld som börjar översvämmas av bilder, och den blir en reflektion över det mänskliga minnet och dess (o)möjligheter. Men framförallt är det ren filmpoesi. Sans soleils första minut rör sig från en filmsnutt på tre barn på Island till ett amerikanskt stridsflygplan på ett hangarfartyg. Det är lika mästerligt som pansarvagnsklippet i Le fond de l'air est rouge.

Fast tankarna går plötsligt inte lika mycket till Sergei Eisenstein och Lev Kuleshov som till de surrealistiska bildkollage Marker satte samman som ung. Pärmar man kunde bläddra i några rum tidigare. Återigen förbannar jag kronologins biografiska diktat över konsten.

Just när jag på detta trots allt rätt njutbara vis går vilse i Markers värld kommer så hans «arkiv» som utställningsfinal. Immemory, en CD-ROM skapad mellan 1990 och 1997, var enligt upphovsmannen själv en «mest fantiserad» självbiografi med inspiration från Proust. CD-ROM-skivorna innehåller en stor del av Markers personliga arkiv och målet var att skildra ett inre landskap. Det är i alla fall roligt att klicka sig fram mellan de vilt associativa fotografierna och filmerna från hela världen och försöka fånga strukturen Marker skapade. Snart börjar man reflektera över hur det egna minnets trådar löper.

immemory.jpg

På samma sätt tjänar utställningen tveklöst sitt syfte. Den presenterar och fördjupar bilden av en skicklig mångsysslande intellektuell under andra halvan av 1900-talet. Och stimulerar förstås lusten att dyka ner i de många filmerna. Cinemateket visar allt ner till minsta kortfilm tillsammans med samtal man gärna skulle följa – här deltar till exempel Costa-Gavras.

Mindre roligt är att utställningen är ett exempel på när den franska kulturscenen är som drygast. Marker var en uttalat internationell regissör. Ändå är inte filmerna på utställningen textade. Den som inte kan eller är klen på franska får nöja sig med knapphändiga och få engelska översättningar kring föremålen.

Det är synd. En intellektuell som Marker behöver göras mer, inte mindre, tillgänglig i dag. För hans generation var minnet av världskrigens fasor en avgörande anledning till politisk kamp. Folkmorden gjorde att rättighetskrav utgick från det universella. Erfarenheterna formade både arbetet och filmspråket. När dessa erfarenheter bleknar är det värt att understryka att det var dessa som gjorde att minnet hos Marker aldrig var passivt. Det var och förblev en motståndshandling. «Det är inte det förflutna som styr oss, det är bilden av det förflutna», tyckte Marker om att säga (med ett citat snott från kritikern George Steiner).

I en värld där det blir svårare att värja sig mot överflödet av bilder – där dåtid, samtid och framtid allt hastigare snurrar på allt fler skärmar – är konstnärskapen som hjälper oss att reflektera över detta oumbärliga.

Av Hynek Pallas 18 maj 2018