Laurentiu Ginghină förevisar regissören Corneliu Porumboiu i dennes senaste film «Futbal infinit» (MK2)

Fotboll för all evighet

Den rumänske regissören Corneliu Porumboius senaste film «Fotbal infinit» är en helt absurd och ändå mänsklig berättelse om hur fotbollens väsen tagits som gisslan mot bakgrund av ett liv av små och stora oförrätter i en auktoritär miljö. 



Att Corneliu Porumboiu är ett märkesnamn inom den rumänska nya vågen, känner många till, mannen bakom storverk som 12:08 öster om Bukarest och Polis, adjektiv. Att Porumboiu också är en hejare på fotbollsfilmer, och det lilla och stora som omger fotbollen, är kanske inte lika känt. 2014 gjorde han Al doilea joc («Det andra spelet»), där regissören tillsammans med sin pappa ser en tv-utsändning från ett derby som ägde rum mellan Steaua Bukarest och Dinamo Bukarest i huvudstaden 1988. Matchen, i vilt snöfall, återges i realtid, två halvlekar, drygt 90 minuter. Porumboius pappa var också matchens domare, ett kvartssekel senare ger han en fängslande fond till händelserna, polisens lag ställt mot militärens lag, som också var Ceaușescus.

thesecondgame.jpg

I sin senaste fotbollsfilm, Fotbal infinit («Oändlig fotboll») – som hade världspremiär på Berlin filmfestival tidigare i år – är upplägget än mer statiskt: 70 minuter konversation där regissören framför allt lyssnar till en vanlig ovanlig man – den hyfsat belästa byråkraten Laurentiu Ginghină – som vill revolutionera fotbollens regelsystem. Alternativt, då han inte tror Fifa kommer möta hans förslag, skapa en parallell sport.

Det hela går i korthet ut på att göra planen oktagonal i stället för kvadratisk, med åtta hörn i stället för fyra, för att uppnå högre flexibilitet genom en mer «rundad» yta. Därtill ska varje lag strikt delas in i hälften försvarare och hälften anfallare, där varje lagdel endast får röra sig på sin respektive planhalva. Anledningen: medan spelarna behöver röra sig mindre ska bollen förflyttas desto fortare, eftersom det ändå är bollen som är sportens stjärna, den som kameran följer. Det gör också att sporten kan bli mindre fysisk och praktiseras högre upp i åldrarna.

För sin totalfotboll har Ginghină inspirerats försiktigt av såväl orientalisk filosofi som antiken och uppenbarelseboken. Till vardags verkar han blott som en enkel kommuntjänsteman i en rumänsk småstad.

Den som sett yngre barn spela fotboll tillsammans, med alla runt bollen samtidigt, i en enda stor klunga, kunde kanske tro att förslaget riktade sig till nämnda små. Men också i det specifika fallet är det svårt att se några fördelar med idén. Å andra sidan är det inte förslaget i sig som gör filmen intressant, utan var det härstammar ifrån: en händelse när Ginghină som tonårig fotbollsspelare, omringad av en hop spelare försökte täcka bollen, ådrog sig en vadbensskada som först verkade ringa men visade sig vara en smärre fraktur som dessutom inte läkte rätt. Skadan hindrade honom inte bara till fortsatt spel utan avhöll honom också från att klara de fysiska tester som vid tiden krävdes för att komma in på en särskild universitetsutbildning.

Med no shit-torr och gravallvarlig inlevelse minns han sitt öde som om det var igår. Till exempel nyårsafton 1987, när han efter förrättat dagsverke på fabriken missade bussen på grund av sin skada (som han då nyligen slagit upp), varpå han tvingades promenera de sex kilometerna hem, «ingen hjälpte mig». Där någonstans, längs landsvägen, kulminerade sannolikt stigmat för en man som känt sig förorättad och fråntagen möjligheter allt sedan olyckan (och kanske före det), och som i all undertext förebrår det underutvecklade Rumänien som han så länge föraktat. Ginghină är övertygad om att hans brutna ben och karriär vilar vare sig på honom eller medspelarna utan på spelets regler, «dåligt gjorda», ett faktum han aldrig upphör att upprepa inför Porumboius kamera.

fotbal-infinit-893292l.jpg

Här finns ingenting uppseendeväckande, förutom detta Ginghinăs «exceptionella» förslag. En helt avgörande bedrift är att regissören tar huvudpersonen, brodern till en barndomsvän, på fullt allvar, inte för ett ögonblick förlöjligar honom. Så kommer han Ginghină in på livet, på djupet, händelserna ställs på sin spets (retrospektivt), och därmed framstår allt i sitt fulla allvar och löje.

Regissören följer huvudpersonen till kommunkontoret, där han rutinmässigt utför sitt arbete med inkommande ärenden. Vid ett tillfälle släpar sig en åldrad kvinna in på rummet, i sällskap av en äldre man (kanske hennes son), för att ta sitt fall vidare: marken som var hennes fram till revolutionen har hon ännu inte fått tillbaka – 27 år senare – och nu börjar det brinna i knutarna. Ginghină möter dem knappast med blicken men ringer några samtal för att undersöka ärendets status. I stället är Porumboiu den som faktiskt lyssnar på besökarnas berättelse. Medan regissören tillfälligt övertar byråkratens förväntade roll, oroar sig Ginghină mer för att tiden framför kameran håller på att ta slut, och därmed hans möjlighet att förklara sig.

fotbal-infinit-747894l.png

Efter besökarna lämnat fortsätter han lägga ut texten kring sin bakgrund. Det var i samband med att han arbetade på en bondgård i Sierra Nevada i USA (ingen koppling till den rumänska filmen Sieranevada - en gravallvarlig komedi, mer än känslan av avlägsenhet och manlig självförhävelse), då förslaget slog rot. I sviterna av 11 september hindrades han dessvärre förlängt visum och uppehället i detta möjligheternas land upphörde. Men som så ofta vid motgång födde det också energi att förändra och skapa nytt, berättar Ginghină. Han återvände till hemlandet och utvecklade sin fotbollsidé, försökte vinna gehör hos olika instanser och personer runtom i Europa, närde också idén om att landets EU-inträde 2007 fortare skulle revolutionera Rumänien som land.

Efter hand i filmen tillåter han sig att bli mer uppsluppen, men knappast mindre anspråksfull. Han beskriver sin tillvaro som ett slags dubbelliv, från tjänstemannen som arkiverar dokument till en man som med en superhjältes krafter står beredd att förändra fotbollen. Han tillåter sig till och med att skratta med regissören, vilket inte hindrar att hans tankar är lika uppriktiga som ofta tänkta.

fotbal-infinit-931078l.jpg

När Ginghină laborerar vidare med sitt föreslag och kommer fram till att det vore ännu bättre att dela in planen i inte mindre än sex zoner (mellan vilka spelarna inte får röra sig), får Porumboiu nog. «Det är för mycket för mig», säger han, och börjar intressera sig mer för bokhyllan i huvudpersonens barndomshem, dit filmen förflyttat sig, och varifrån en annan övertygad man, nämligen Ginghinăs far, gör entré med färdiga tolkningar på livets olika faser och motiv (här är det lite som att befinna sig i en Ulrich Seidl-film, med dess många självuppfyllda varelser).

Men Fotbal infinit är framför allt märkvärdig för insikten om vad en auktoritär stat kan göra med «upplysta» medborgare, människor som förädlat sitt stigma i kombination med samhällets mer strukturellt verkande oförrätter till en personlighet präglad av absurd övertro. Huvudpersonen vill bryta sig loss från fotbollens inrättade regler och normer, för att ersätta dem med några andra, som paradoxalt nog framstår som mycket mer tvingande. Där regissören bara ser en huvudlös utopi ser huvudpersonen optimerad frihet, trots att han alltså tagit fotbollen och dess regelverk som gisslan för sina egna misslyckanden och desillusioner. Ändå framstår han, i all sin förbittrade besatthet, som djupt mänsklig.

Av Jon Asp 14 juni 2018