Elitskola i marginalen

Foto: Björn Nilsson

Elitskola i marginalen

Jon Asp har sett nya avgångsfilmer från Stockholms dramatiska högskola och konstaterar att landets dyraste konstutbildning fortsätter verka utan avkastning.



Sommarnumret av filmtidskriften FLM handlar om framtidens filmare, ett temanummer med fokus på nya filmare, utbildning då och nu, auteurer förr ställt mot filmens flockdjur i dag, Sverige mot Danmark, Stockholm mot Göteborg. Ruben Östlund refereras flera gånger. Senast sågs han i Margarethe von Trottas Cannes-visade Searching for Ingmar Bergman. Bland annat spelade Östlund favoritklipp från Youtube innan han tog upp mobilen för att själv filma händelserna – som ett tvångsmässigt syndrom för en hel generation, ständigt uppkopplad, alltid redo att låta kameran gå.

Östlund är 2000-talets svenska filmare, den mest framgångsrika och den mest inflytelserika. Förutom studierna vid Filmhögskolan i Göteborg (som 2012 upptogs av Akademin Valand) har han odlat en stil genom att närstudera grupp- och maktförhållanden viralt och i verkligheten, hellre än att fixera sig vid filmhistoriens mästare. Det är dock inte hela sanningen. Till detta kommer att Östlund tidigt besatt en förmåga att också inspireras av film. För mer än ett decennium sedan, något efter debuten Gitarrmongot 2004, kunde Östlund sitta i ett ganska glest seminarietält på Göteborg filmfestival och inkännande analysera sekvenser ur Hanekes Kod okänd, inte främst för att konfirmera den österrikiske regissörens status eller sin egen förträfflighet, utan för att han tyckt sig se något väsentligt i Hanekes film, något som kanske också haft betydelse för Östlunds egna verk.

haneke.jpg

Med andra ord: Youtube och gruppmekanismer i all ära, också den faktiska filmen har satt vissa spår hos Östlund. På samma festival, året senare, hade jag ett längre samtal med Joachim Trier i samband dennes debutfilm Reprise. Som få andra i sin generation bottnade Trier i vida filmhistoriska kunskaper, från franska nya vågen till Bergman, något som också synts i hans filmer, från Reprise till Thelma senast.

En institution som under lång tid gjort stor sak av att inte bry sig om filmhistorien, ja till och med koketterat därom, är Dramatiska institutet, sedan 2011 Stockholms dramatiska högskola (StDH) och sedan 2014 del av Stockholms konstnärliga högskola. Vi läser inte om film, vi gör film, löd ungefär en officiell slogan tidigare. En mindre formell devis, omtalad av flera studenter, har varit att regissörer inte är konstnärer utan samarbetspartners. Det fåtal framgångsrika filmare som elitutbildningen fostrat efter Lukas Moodysson och Josef Fares runt millennieskiftet, såsom Jens Jonsson (film) och Lisa Langseth (teater), har också tillhört de mest kritiska till skolan. Vilket på ett sätt följer mönstret; de mest fria är ofta de mest frispråkiga. Å andra sidan kan man fråga sig varför inte samma kritik träffat göteborgsskolan genom åren, från en Östlund, en Pichler eller en Metelius? Att det skulle handla om huvudstadsfenomen motsägs av den välrenommerade filmskolan i Köpenhamn, som länge haft en helt annan utväxling av regissörer, danska såväl som svenska, från Lisa Aschan till Amanda Kernell. Ryktet är inte bara populär myt; ta bara 2011 års avgångskull med Ali Abbasi, Milad Alami och Isabella Eklöf, regissörer som samtliga uppväxta i Sverige debuterat övertygande på filmvärldens främsta festivaler under det senaste året (liksom Gustav Möller som gick ut 2015). StDH saknar motsvarigheter i sammanhanget, bara ett fåtal filmregissör har ens kunnat göra sina långfilmsdebuter. Om inte från Köpenhamn eller Göteborg har svenska förstagångsfilmare i stället förövat sig på andra konstskolor eller mindre institutionaliserade «lärosäten», från Johan Kling (reklam och tv) till de i höst aktuella andragångsfilmarna Peter Grönlund (mer självlärd) och Anna Odell (Konstfack).

I nämnda FLM-nummer ger just Isabella Eklöf, utbildad i Göteborg före Köpenhamn, sin syn på missförhållanden i svensk film och varför så många regissörer emigrerar: förutom självcensur och brist på mod nämner hon «nepotism bland beslutsfattarna på SFI, marknadsstödet som äter upp för mycket pengar och att Stockholms dramatiska högskola är oinspirerad och tvingar sina regissörer att filma manusförfattarnas filmer, vilket fostrar en maskinell tv-mentalitet».

Medan Valand håller på att slutföra sina examensfilmer, redo att visas på Göteborg filmfestival nästa år, bjöd StDH nyligen in bransch och – med inspiration från den danska filmskolan – även journalister, för att visa sina senaste examensfilmer. Men en betydande «maskinell tv-mentalitet» tycks bestå. Man behöver knappast komma dragandes med visionen i svensk film för att konstatera att den saknas på StDH. Här är det visserligen alltjämt mer horisontellt än vertikalt tänk som gäller, men bortom sådana widerbergska termer framför allt en brist på perspektiv. Små och större oförätter, som oftast bara bottnar i ploten, redovisas utan originalitet. I bästa fall kanske något frö till tv-material, men knappast syns här några filmare redo att inta en bredare nationell scen, än mindre den konstnärliga festivalvärlden. Visst bör filmerna ses för vad de är, övningar gjorda av filmare under utveckling, men det är ändå påfallande hur här saknas dramaturgisk förfining såväl som upplysta infall och modiga experiment.

Mobiltelefon, minoritet och maktspel gäller som gemensamma ledord. I en av de mer fungerande filmerna, Get ready with me, ställs en mobbad youtuber mot en filmpedagog som känner igen sig i elevens självdestruktiva sida men inte i apparaten hon använder. Är de suicidala filmerna hon postar bara ett sätt att få följare eller ett verkligt rop på hjälp? Mest talande blir det när mamman kastar dotterns mobil i golvet och ropar att hon hatar «den här jävla telefonjäveln», som vore den ensamt ansvarig för skärsåren på låren (och för så många filmer och bilder vi ser i dag?!).

Get ready.jpg

I Flockdjur får vi följa en marginaliserad soffsurfare som en natt i ett neonstint Stockholm får napp hos en medelålders medelklasskvinna med oklart uppsåt. Filmen får med sig några vackra utsnitt och ett planlöst driv som vittnar om en viss gruppdynamik, men samtidigt blir det väl riktningslöst, runt identitet och integritet som bara skissas.

flockdjur.jpg

I Miss Inga Issues exponeras huvudpersonens stigma genom mobiltelefonen i olika former och format. En kärleks- och arbetslös dragqueen rings in till ett gig på en svensexa, där i alla fall en medverkande man vågar ta avstånd från den väntade förnedringen.

Missinga.jpg

Lost in Kyiv är mer klassisk till utseendet, men förmår inte förvalta Karin Boyes novell Äventyr i Kandia, som filmen är baserad på. Huvudpersonen är en krigsfotograf som valt världssamvete före kärlek och familj. Om än med några vackra bilder från den ukrainska huvudstaden blir filmen en pretentiös och ganska stel uppvisning i olika livsval.

Kyiv.png

I Banana pancake trail slits en exilsvensk mellan missbruk i Thailand och en älskad mormor på dödsbädden hemmavid. Med förtroendet förbrukat hos såväl gamla som nya bekanta visar det sig svårt att få ihop till returbiljetten. Desperat stöldbeteende samsas med flashbacks från barndomen i en film där det känns som om valet av inspelningsplats varit utslagsgivande: först beslutet att filma i tropisk miljö, sedan berättelsen. En films tillkomst kan inte och ska inte receptbeläggas. Olika projekt mår bra av olika många kockar, från asocial auteur till kreativt kollektiv. Men varför kunde ingen av skolans många självutnämnda lagspelare, studenter eller lärare, säga ifrån, påpeka att detta manus inte håller måttet på en elitutbildning.

Banana.png

Det går att förhålla sig kritiskt till hur det svenska filmstödet fungerar och fördelas. Men trots alla brister är det ändå rätt många filmer som når ut på utländska festivaler, hjälpta av SFI-pengar före eller efter produktion. Sverige har ett undermåligt bioklimat och ett på många sätt osunt produktionsklimat, men sedan över decenniet tillbaka har vi en ganska strid ström av regissörer som debuterat med mersmak, varav flera borde ha goda förutsättningar att fortsätta odla sin personliga röst.

En filmexamen från StDH kan förstås inte innebära en fribiljett till produktionsstöd och svensk filmbransch, men nog skulle man önska att det fanns en tydligare linje mellan skola och verklighet, särskilt som StDH gör så stor sak av att vara branschvänlig; utbilda yrkesverksamma regissörer, med lagarbetet framhävt i så gott som varje mening om motiv och målbild. Om denna elitskola ska fortsätta vara en av Sveriges allra dyraste utbildningar (den till stridspilot framhålls regelmässigt i branschen som ännu dyrare) så måste man kunna kräva mer än hantverkskunnande och platt organisationstänk – företeelser som i dag går att lära på många mindre exklusiva platser. Det är nog hög tid att se över arbetet på många konstnärliga utbildningar i landet, från urvalsprocess till faktiskt lärande, men sett till resultatet från snart två decennier gäller det allra mest på StDH.

Av Jon Asp 8 juni 2018