Gilliam och väderkvarnarna

Terry Gilliam och i bakgrunden Jonathan Pryce som Don Quijote (Cannes Film Festival)

Gilliam och väderkvarnarna

«Alla kriser, knäckar och tumult till trots har Gilliam alltid bara varit Gilliam. Det är nog väldigt bra att ingen någonsin ber honom sluta.»

Efter över 25 år «in the making» och många bedrövelser har Terry Gilliams «The Man who killed Don Quixote» äntligen nått omvärlden. Jan Lumholdt har sett filmen som efter flera turer fick avsluta årets Cannesfestival.



«And now… after more than 25 years in the making… and unmaking… Finally, a Terry Gilliam film.»

Hjärtligt fniss och varm applådvåg breder sig över ett fullsatt Salle Bazin i Cannes festivalpalats. Och så kommer titeln.

Det är 2018, den 18 maj. På duken står det The Man who killed Don Quixote. Jepp. Två timmar och 13 minuter senare vet vi alla att den finns, hela vägen från början till slutet.

Fast det ju egentligen började nästan tre decennier tidigare. 1989 läser Terry Gilliam Cervantes legendariska roman och ser säkert paralleller mellan huvudpersonen och sig själv; lite galen, mitt i ett etablissemang som inte fattar bättre. Som att just han är den bästa regissören på denna planet att filmatisera Don Quijote – på sitt eget vis. Ihop med manusförfattaren Tony Grisoni skapar han figuren Toby Grisoni (!), en reklamkille som sugs tillbaka i tiden och träffar Quijote, som tror att Toby är hans trogne väpnare Sancho Panza.

gilliam-vive.jpg

Gilliam är vid det här laget alltmer fri från Monty Python-stämpeln och framstår som en av årtiondets coolare filmauteurer – Luc Besson, Peter Greenaway, David Lynch, Ridley Scott och Lars von Trier är andra favoriter bland tidens hipsters – med finess på det visuella, det excentriska och det överdådiga, allt, tycks det, enligt devisen «You gotta say yes to another excess».

Terry är därvidlag både golden boy och problembarn. Hans 80-talssvit är Time bandits (1981), Brazil (1985) och Baron Münchhausens äventyr (1989). Sistnämnda har i omklippt skick (mot Gilliams önskan) spelat in en dryg sjättedel av budgeten, även Brazil har varit i fejd om slutresultatets utseende. Vi ska inte glömma The Crimson Permanent Assurance-avsnittet i Monty Pythons Meningen med livet (1983), beställd som sex animerade minuter, levererad som en episk halvtimma live action med en miljon dollar över budget. «Nobody told me to stop» var Gilliams troskyldiga förklaring, och även hans stigma; killen måste hållas i koppel. Men han har som sagt beundrare, inte minst bland tongivande kritiker, prestigefyllda festivaler och prisakademier; Meningen med livet får Grand Prix i Cannes 1983, Münchhausen nomineras till fyra Oscars, Brazil ligger sedan länge på olika bästa-filmerna-någonsin-listor. Kenneth Turan, Richard Schickel, Richard Corliss och Vincent Canby är emellanåt riktigt entusiastiska och Pauline Kaels stränga invändningar överskuggas i alla fall delvis av ett vittnesmål om ett fantastiskt «painter's eye», lika otvivelaktigt som att han tenderar att vara rätt så «hippety-hoppety all over the place». Hur rätt hon hade, och har.

gilliam-filmen.jpg

Vid 80-talets slut sitter alltså Terry Gilliam där i all troskyldighet och planerar sin Quijote-film. Det går sådär. Olika versioner skrivs ihop och förkastas, olika skådespelare vidtalas och avskrivs, olika kontrakt ingås och rivs. Gilliam gör The Fisher King (1991, en hit), De 12 apornas armé (1996, ännu en hit) och Fear and loathing in Las Vegas (1998, nja, en kultfilm). J.K. Rowling vill gärna att han gör Harry Potter. Studion säger nej. Gilliam, besviken på ännu ett fallerat projekt – han har haft en rejäl handfull genom åren – vill i alla fall ta nya tag med ett av dem. 1999 går han igång. Äntligen, efter så lång tid… nu kommer Quijote.

Johnny Depp ska spela reklammannen och som Quijote har Gilliam valt Jean Rochefort, en fransman som gjort underbara insatser för särskilt Patrice Leconte, bland annat Hårfrisörskans make (1990). Rochefort, 70, har satts att lära sig engelska, vilket tar sju månader.

Den som sett den fascinerande och även dråpliga dokumentären Lost in La Mancha (2002) vet hur det – inte – gick. Dånande flygplansmuller stör ljudupptagningen, ruskigt oväder förstör utrustningen, och så är det Rocheforts gräsliga diskbråck, nästan lika smärtsamt som insikten att det aldrig blev någon film. I stället kom Bröderna Grimm (2005, ett plågsamt «samarbete» med bröderna Weinstein men en hit), Tideland (2005, en obskyr icke-hit) och The imaginarium of Doctor Parnassus (2009, hårt drabbad av huvudrollsinnehavaren Heath Ledgers plötsliga död). The Zero Theorem (2013) är sedan dess den enda Gillam-film som nått vita duken eller, som ibland annat Sverige, dvd-spelaren. Samtliga, säger han, är tillkomna inte så mycket av lust som för att han skulle ha något att göra i väntan på Quijote.

Under dessa senaste 15 år har han stretat och tjatat; Quijote kommer! Depp och Rochefort har bytts ut mot, i olika turer, Robert Duvall, Michael Palin och John Hurt som Quijote och Ewan McGregor, Jack O'Connell och Adam Driver som Toby. Producenter har kommit och gått. 2016 ser det ut att bli av. Michael Palin och Adam Driver, ännu en omskrivning, Amazon som distributör. Ny producent är portugisiske Paulo Branco, som bland annat försett sin berömde landsmannaregissör Manoel de Oliveira med medel under ett knappt halvsekel. Men som krockar med Gilliam på nolltid.

lost-in-la-mancha.jpeg

Ingen dokumentär à la Lost in La Mancha finns ännu tillgänglig om de här incidenterna, frågan är om vi orkar ta del av en. Branco dumpar gager, byter ut teammedlemmar, kräver tilltagande kontroll på i stort sett allt. Palin vill han slänga ut, han är för gammal (säger en som jobbat med Manoel de Oliveira?); denne går självmant. Gilliam själv får en hjärtattack. Men jobbar vidare, nu utan Branco. Cannes hör av sig, vill ha filmen som officiell avslutningsgalafilm. Detta försöker Branco stoppa på juridisk väg. Amazon hoppar av. Gilliam får en stroke. Men jobbar vidare. «Nobody told me to stop»…

The Man who killed Don Quixote är gjord på nerbantad budget, för kort inspelningstid, ännu några nya omskrivningar och med stort och klappande om än hårt ansatt hjärta. Tidsresan är borttagen, Toby har blivit en en gång filmälskande regissör som gått över till den cyniska reklamvärlden. Under ett jobb i Spanien påminns han om en studentfilm han en gång gjorde här, just om Quijote, där han anlitade en lokal skomakare för titelrollen, som numera tror han är den riktige Quijote. Tumult vidtar när de två återförenas och skomakaren tror att Toby är Sancho. Vi får slapstick, romantik, väderkvarnar, jättar, får, lite samtidskommentar om såväl girig profithunger som jihadism, allt «hippety-hoppety all over the place». Bara en enda och ingen annan kunde ha gjort den här filmen.

driver-pryce.jpg

Adam Driver är fortfarande Toby, som Quijote blev det till slut gamle Brazil-stjärnan Jonathan Pryce (varför tänkte ingen på det tidigare, är en omedelbar tanke). I andra roller ses Olga Kurylenko, Sergi López, Rossy de Palma och Stellan Skarsgård. Fransk domstol har avfärdat Brancos krav (i alla fall för stunden) och filmen har i dagsläget distribution i Frankrike och Kina.

gilliam-driver-olga.jpg

Att den värme som kändes i Salle Bazin i Cannes fredagen den 18 maj 2018 kanske var riktad mot den sympatiske Terry och hans smärtsamma resa snarare än själva filmen är högst troligt. Samma värme märks också på den efterföljande presskonferensen, där en glatt kluckande, synbarligen kry («The medical problem has been solved!») och lättad och även kanske lite inombordstom Gilliam kärleksbombas av alla i rummet. «We all wanted to save his ass and he's got an ass worth saving», omvittnade Skarsgård som inte riktigt tyckte att han hade jobbat, snarare lekt lite i en sandlåda.

Vilket väl också syns lite på filmen. Den är rörig, stundtals hafsig och skådespelarna borde fått mera repetitionstid. Tankarna går till ett annat olycksdrabbat problembarn med en egen förbannad Quijote-film – Orson Welles. The Man who killed Don Quixote kan faktiskt jämföras lite med Welles Herr Satan själv (Mr Arkadin, 1956), ett ojämnt lapptäcke en del av oss tycker mycket om i sin felbarhet. Terry har velat ge oss – och sig själv – det bästa han förmår efter omständigheterna och hans vänner är där för honom. Sådant är värt något, kanske mest. Vilket syns på filmen, mycket och utan tvekan. Alla kriser, knäckar och tumult till trots har Gilliam alltid bara varit Gilliam. Det är nog väldigt bra att ingen någonsin ber honom sluta.

Av Jan Lumholdt 21 maj 2018