Sommarens bästa filmer

Laia Artegas som Frida i det katalanska dramat «Summer 1993».

Sommarens bästa filmer

Sommartider innebär sällan filmhögtider, i alla fall inte i Sverige. Undantag finns dock alltid. Här tipsar POV om sommarens bästa premiärer: från spanskt stämningsdrama till visuellt storartad skräckis vidare till ett par ovanliga guldpalmsvinnare.



Summer 1993 (Carla Simón)

Efter debutpriset på Berlin filmfestival förra året har Summer 1993 vunnit en drös festivalpriser världen över. Det är lätt att förstå varför. Carla Simóns atmosfäriska förstafilm bottnar helt i sitt tempo och i rollkaraktärernas särskilda känslighet, oavsett om den sker ordlöst eller mer uppsluppet. När modern dör tvingas sexåriga Frida lämna Barcelona för att bo med farbrorns familj i en äventyrlig katalansk terräng norrut. Förutom att hantera mammans definitiva försvinnande ställs Frida inför utmaningen att möta den nya kärnfamiljens mer idylliska lunk, bland annat med en yngre kusin som blir hennes syskon. Regissören behärskar till fullo sina miljöer och sina skådespelare. Laia Artegas som Frida är förbluffande bra. Aldrig en gång att hon gör åskådaren uppmärksam på kamerans närvaro, trots det dröjande bildspråket, men desto oftare slås man av hennes, från planlöst strövande i skogen till rena ångestattacker. Svensk premiär på stremingtjänsten Draken Film 8 juni.

mcqueen.png

McQueen (Ian Bonhôte, Peter Ettedgui)

Poesi och kommers i ovanlig förening, som Tom Ford sade om filmens titelperson, detta ovanliga mörker från Londons utkanter. Modeskaparen Alexander McQueen var en allkonstnär som revolutionerade catwalk-konsten i serie efter serie, säsong efter säsong, av sensationella skapelser och scenerier. McQueen berättar historien om detta kantiga geni, arbetarsonen av enkel börd som upptäckte sig själv och arbetade stenhårt. Han som flirtade med idén om kärlek men endast älskade sitt arbete – och möjligen sina hundar och sin mamma; en vecka efter hennes död hängde han sig, 2010. Kopplingar finns förstås till Whitney (dokumentären om Whitney Houston, med premiär 6 juli): deras tuffa uppväxter med övergrepp, deras talanger som tog respektive industri med storm, deras sköra själar som demoraliserade av droger. Av dessa två «paranoia will destroy ya»-filmer är McQueen den mer originella. Premiär 8 juni.

När pappa var borta (Emir Kusturica)

Kusturicas stora genombrottsfilm är en vindlande rik familjekrönika som gjorde sensation i Cannes när den oväntat rodde hem guldpalmen 1985. Genom den unga sonen Maliks berättarröst får vi följa med till efterkrigstidens Jugoslavien, där Tito ligger i skilsmässa med Stalin. Fadern Mesa begår olika försyndelser, politiska och amorösa, och skickas i arbetsläger av svågern – «När pappa var borta i affärer» är originalets titel. Medan brodern spelar dragspel och förlorar sig i filmens värld tänker Mesa på fotboll och flickor, om han inte gör halsbrytande resor i sömnen. Kusturicas melankoliska fresk förenar en vacker stramhet i formen med en lätthet i tonen. Ett måste för alla som gillar Kusturicas 80- och 90-tal. På dvd och vod 13 juni.

yol.jpg

Yol (Yilmaz Güney och Şerif Gören)

Ytterligare en oväntad guldpalmsvinnare siktades 1981, då i det turkiska ensembledramat Yol, om några fängelsekunder som på permission i olika delar av landet upplever diktaturens förtrycks och mer privata oegentligheter i dess följd. Filmens upphovsman Yilmaz Güney satt i fängelse under inspelningen men via detaljerade instruktioner till Şerif Gören kunde de två tillsammans ta åt sig äran för regin. Klippningen gjordes efter att Yilmaz lyckats rymma och ta sig till Frankrike. I Turkiet blev filmen totalförbjuden. För att vara en Cannes-vinnare är Yol ovanligt lös i kanterna, ovanligt mycket folklore, men den har också en vinnande, gränsöverskridande energi. På dvd och vod 13 juni.

Bergman – ett år, ett liv (Jane Magnusson)

Att förevarande fanns med på Varietys lista över den gångna Cannes-festivalens tolv främsta filmer vittnar inte bara om sprängkraften som omger en av filmhistoriens största, utan också om att Jane Magnussons påkostade psykologiska porträtt lyckats fånga något av essensen hos filmskaparen Bergman. Kanske inte i direkt mening om själva konstnärskapet men i alla fall om den miljö som födde konstnären, vilket tycks nog så viktigt. Premiär 13 juli, dagen före Bergmans 100-årsdag. Läs mer om filmen i POV:s anmälan från Cannes, här.

Hereditary_Collette.0.png

Hereditary (Ari Aster)

Denna cocktail av schizofreni, mytologi och spiritualism, tematiskt sett inte olik Get out, är kanske årets mest hyllade skräckdrama, sedan filmen hade premiär på Sundance. Men Ari Asters debut och familjedrama imponerar inte så mycket för sitt innehåll som för de iögonfallande scenerierna, som lånar från såväl klassisk arthouse-skräckis som, kanske mer oväntat, Wes Anderson. Toni Collette är utmärkt i huvudrollen, liksom Molly Shapiro som hennes unga udda dotter, två konstnärligt sinnade som ställs inför bryderier när deras hemlighetsfulla mamma/mormor dör. Asters andra långfilm, med planerad inspelning senare i år, är en midsommarfilm av det svenska produktionsbolaget B-reel. Premiär 27 juli.

thatsummer.jpg

Den sommaren (Göran Hugo Olsson)

1975 gjorde de banbrytande dokumentärfilmarna Albert och David Maysels Grey Gardens, standardverk inom direct cinema om Edith Beale senior och junior som lever i ett fallfärdigt mansion utanför New York. Senare har dokumentären blivit musikal både av- och på Broadway, och 2009 kom Hollywoodfilmen med Drew Barrymore och Jessica Lange. Häromåret lät Sara Stridsberg dramatisera berättelsen för Teater Galeasen, där välbekant, världsfrånvänd konservburksdekadens gavs nya ansikten i Konsten att falla. Oavsett om man sett alla eller inget av dessa verk bör man inte missa Göran Hugo Olssons dokumentär om nämnda mor och dotter, Big Edie och Little Edie, som från hög utpost faller stadigt nedåt på stegen, men aldrig utan att bevara en viss air av storhetstid. Visst ligger det en avsevärd bedrift i att faktiskt förskansa sig om detta rara smalfilmsmaterial, såsom Olsson lyckats göra genom att bygga förtroende med de inblandade, fotografen Peter Beard inte minst. Ändå ligger förstås regissörens största förtjänst i hur han lyhört, utan att förhäva sig, förstår vikten av att låta de korniga bilderna tala. Premiär 31 augusti.

Gräns (Ali Abbasi)

«När paret gör glädjesprång i skogen och omfamnar varandra i sjön ställer Abbasi en särskild kliché i skandinavisk film på ända, eftersom publiken aldrig har sett ett kärlekspar som detta.” Varietys recensent tog fasta på att Ali Abbasis John Ajvide-Lindqvist-filmatisering Gräns, ett av årets samtalsämnen i Cannes och vinnare av Un certain regard-priset, sätter den svenska filmsynden i helt nytt ljus – bort från idylliska björkar och oskuldsfulla blondiner till barrskog och betydligt mer råbarkade hybrider. Premiär 31 augusti.

Av Jon Asp 8 juni 2018