Alla talar om Bergman

Alfabeta förlag

Alla talar om Bergman

Andreas Focks nya intervjubok avlyssnar kända och mindre kända medarbetare i Ingmar Bergmans närmiljö, med arbetsplatsen Dramaten i fokus.



Alla talar knappast om Bergman, men med bara en vecka till regissörens 100-årsdag verkar det åtminstone finnas flera goda skäl att faktiskt dryfta Bergman (och kanske också något om hans verk). SVT visar filmer och dokumentärer i tät följd, radion ger sin Bergmanpodd, tidningarna publicerar ovanligt många artiklar om regissören – bara för att nämna några få kända exempel. Nyss avslutades den femtonde upplagan av den mer exklusiva Bergmanveckan på Fårö. Genom åren har festivalen, förutom filmvisningar och föredrag, kännetecknats av medarbetare som olika planenligt bjudit på anekdoter om Bergman och sitt arbete med regissören.

På samma spår verkar intervjuboken Alla talar om Bergman, med medarbetare och andra insyltade som pratar om sitt förhållande och sin syn på årets jubilar. De flesta är medskyldiga, på ett eller annat sätt del av verket, och därför – får man anta – också övervägande positiva till Bergman, medan endast ett fåtal, de mindre berörda, har mer att invända än lovorda.

Författaren Andreas Fock, tidigare kortfilmskonsulent och i dag konstnärligt ansvarig för nystartade Film Fest Sundsvall, är uppenbart filminitierad och journalistiskt följsam. Han använder en mall med standardfrågor som sällan tillåter de intervjuade att gå på djupet. Ändå får han många av dem att säga intressantare saker än vanligt. Inte minst riktar han välbehövligt ljus på flera mångåriga medarbetare som tidigare hörts sparsamt. Särskilt intressant är det att höra vittnesmål från ett par «tekniska» medarbetare, däribland den erfarne ljudmixaren Owe Svensson; men också att få mer pragmatisk insyn från själva arbetsplatsen, till exempel från den mångårige Dramaten-producenten Sofi Lerström. 

Nästan alla talar om Bergmans dubbla sidor, den mörka och den ljusa, om noggrannheten, om lekfullheten, om musikaliteten i hans arbete, och så vidare, men också om aggressionerna och det (ständiga) behovet att ta ut sitt dåliga humör på medarbetare lägre i hierarkin, syndabockar som utses i stunden medan de högra skattade tittar på med varierat dåligt samvete. Mer eller mindre alla tycks ha trippat och krupit för Bergman, av rädsla och inte minst av hänsyn till sin egen överlevnad på teatern och i branschen i stort. Många talar också om hur rolig Bergman var, lite som ett tecken i tiden; mot bakgrund av det ofta framhållna existentiella grubbleriet i regissörens oeuvre, och den förmoade beröringsskräcken inför detsamma, verkar det åtminstone bli allt mer känt och vederlagt att Bergman faktiskt stod sig med betydande element av humor, både som medmänniska och yrkesperson.

Som sträckläsning betraktat är intevjuboken monoton, men i sina delar är det mer berikande än förväntat. Här finns anekdoter och små analyser både för de invigda och de mindre informerade. Det är knappast oundgänglig läsning, men boken tangerar några skärvor i det universum som utgör monumentet Ingmar Bergman och dennes närmiljö.

Här några utvalda citat ur boken:

Marie Richardson om att arbeta med Bergman:

Jag är glad för erfarenheten, men kan känna viss smärta också. Det är kluvet, väldigt kluvet, och han är en person som man inte kan förhålla sig annat än kluvet till. För det finns också så storartade, magiska ögonblick. Sen var det också det att jag upplevde honom som så stark på den här teatern, att jag inte vågade göra mig ovän med honom. Jag kunde känna ett självförakt ibland när han var otrevlig mot till exempel en tekniker eller vem det nu var, och jag tänkte, vem är jag, jag är ändå vuxen, jag borde säga: »Jag går ut ur det här rummet om du är så här otrevlig.« Men om jag skulle ha gått ut ur Bergmans repetitionssal med förklaringen att »du är inte snäll, du gör folk illa«, då kändes det som att man lika gärna kunde gå förbi logen, packa ihop och säga tack och adjö. Man tänkte att han styrde över allt. Och han hade makt, men kanske inbillade vi oss att han hade ännu större makt än vad han hade? Det blev på ett sätt som att vara i en dysfunktionell familj; man ville bara bli älskad av honom och trodde att man hamnade i kylan om man inte inrättade sig.

larmar

Marie Richardson jämför Bergman på filminspelning och teaterrepetition:

Då märkte jag också att jag tyckte att hans regimetod passade bättre på en filminspelning än på en åtta veckor lång teaterrepetition. Just det att han hade tänkt ut ett sceneri och ett par effektiva grejer som direkt mötte texten. Under inspelningen märkte jag hur fort det kunde gå att få till – och få liv i – en scen. Grundarbetet var så bra, vilket tillät snabba puckar, och han hade en förmåga att skapa en stämning som han fångade upp. En teaterrepetition fungerar annorlunda. Med de flesta regissörer prövar vi inte samma sak i åtta veckor, utan vi prövar nytt. Men med Ingmar skulle man hålla sig till den fastslagna idén under hela repetitionstiden, vilket ledde till att stämningen kunde dö lite efter hand. Jag tycker att hans regimetod var lite för fyrkantig för att han skulle vara en riktigt bra teaterregissör. Jag tycker att filmen passade bättre för hans metod, och att det blev ett intressantare möte mellan hans kontrollsida och en filminspelning där man behöver anpassa sig mer än på teatern. Solen går i moln, hur gör man då? Jag tror att det hade varit roligare att jobba med honom på sju filmproduktioner än på sju teaterproduktioner, om jag nu ska summera det.

Tv-producenten Måns Reuterswärd minns när förste violinisten och förste konsertmästaren Arve Tellefsen kom för sent till Trollflöjten:

Det var första inspelningsdagen och alla var på plats; orkestern, Ingmar och orkesterledaren Eric Ericson. Men där var ingen Arve Tellefsen, planet från Oslo var försenat. Eric Ericson blev alldeles förtvivlad. Ingmar tittade sig omkring och sa: »Jaja, vi får köra utan så länge.« Ingmar satt längst bak vid läktaren på Cirkus och Arve Tellefsens stol, konsertmästarens stol, stod tom. Efter en stund märker jag att Ingmar har flyttat sin stol lite närmare. Vi repeterade och repeterade och till slut flyttar sig Ingmar och sätter sig på konsertmästarens stol! Det tror jag var en av hans lyckligaste stunder. Han älskade musiken, han ville ju egentligen vara i orkestern. Och det vet jag också själv, att sitta inne i orkestern är en fantastisk upplevelse. Där satt han och bara njöt. Så kom Arve till slut, och jag tänkte, nu får han sig nog en omgång. Men Ingmar sa bara glatt: »Hej Arve, välkommen, sitt ned, varsågod!« Han sa inte ett ljud. Ingmar älskade musiker!

151202_trollflojten_webb.jpg

Pernilla August om att arbeta med Bergman:

För mig var det som att man fick samma blodomlopp som han. Han jobbade på att komma in, att komma dig nära. Sen var hans regi väldigt privat, vilket var skönt. En del andra regisserar mer offentligt och kan säga högt: »Kan du flytta på dig?« och så. Medan hans regi alltid var riktad direkt till dig, i örat, vilket var underbart. Det gjorde också att de andra skådespelarna inte riktigt visste vad jag hade fått för regi, vilket skapade liv på ett annat sätt än om alla hade vetat om spelförutsättningarna. Den privata regin är någonting som jag högaktar och som jag har lärt mig av honom. Sedan när man var i en process på väg någonstans, så kunde han putta en lite, man fick små nycklar av honom som hjälpte en.

När man kom dit på morgonen frågade han alltid: »Hur mår du?« Man kanske svarade: »Tack, det är bra.« »Inget larv, säg nu, hur mår du sa jag?« insisterade han. Det gick inte att stå emot, han såg direkt om man hade det lite jobbigt med någonting. »Fram med det nu då.« Det var också ett sätt att komma nära, han var otroligt intresserad av människor och människans psyke.

fanny_och_alexander_37.jpg

Scenografen Göran Wassberg om att arbeta med Bergman:

Apropå filosofiska resonemang så har jag en benägenhet att tycka att det är kul att stoppa in symboler i dekoren, men nästan varje gång blev reaktionen från Ingmar: »Hörrudu, vi ska se upp, ingen tiefer Bedeutung nu.« Han ville inte att folk skulle få en bruksanvisning i hur man skulle tolka saker och ting.

Allt skulle ligga i spelet och pjäsen själv och inte i något jävla scenograf-påfund. Motsägelsefullt kan tyckas, i och med att både hans filmer och teaterföreställningar dräller av symboler. Men samtidigt tycker jag att han hade rätt i det han menade när han sa att man inte bara skulle presentera en bruksanvisning. När han kom till vårt första möte inför en uppsättning hade han gärna med sig 20 idéer i bakfickan, och någon gång sa han: »Jag gör ju inget annat än läser, förstår du, läser och läser, grundläser och djupläser, och då säger texten själv hur det ska gå till.« Fördelen med att vara så förberedd som han var, med sina 20 handfasta idéer som läsningen hade lett till, var att han utan prestigeförlust kunde lyssna på min 21:a idé och ibland tycka att den var bra och använda sig av den. Sen hände det faktiskt att han kom med dåliga idéer, och man förhöll sig lite diplomatiskt, varpå han kunde säga: »Hörrudu, jag hör nog vilken jävla succé den idén gjorde!« Det var avspänt helt enkelt, konstnärlighet mår bra av att det inte blir för krampaktigt.

wassberg.jpg

Stina Ekblad om vilken pjäs Bergman gärna hade fått sätta upp efter Gengångare 2002 (som blev hans sista):

Påsk av August Strindberg. Han talade ofta om den pjäsen, och det är den av Strindbergs pjäser jag själv håller mest av. Jag vet att han gärna ville göra den på scenen. Hans radioversion från 1952 är något av det vackraste jag vet.

Stina Ekblad om regissören Bergman:

Han kunde falla in i en total närvaro i det som hände på scenen, så att när man råkade titta på honom kunde man bli nästan bli förfärad! Det var en sådan tungt genomskådande blick som inte bara skådade igenom en som arbetande skådespelare utan också skådade igenom en som människa. Man blev totalt genomlyst av den blicken. Det var skrämmande, men det var också eggande, därför att det var underbart att bli så sedd. Det är sällsynt och märkvärdigt att bli så genomgripande sedd som man blev av honom. Sen hörde han sämre på ena örat, så ibland vände han det bättre örat mot oss vilket man kunde tolka som ointresse, men då var det för att han ville uppfatta vad vi sa; hur vi sa det, våra tonfall, våra klanger.

[…]

Efter samarbetet med Ingmar Bergman är musikaliteten den egenskap som jag sätter främst hos en regissör. De kan vara hur klumpiga som helst, men har de musikaliteten, då blir det ändå bra. Musiken för mig är själva livskärnan, livskraften och själva källan till allting. Jag upplever världen väldigt mycket som musik. Bergman sa också att han egentligen hade velat vara dirigent, och det var faktiskt det han var när han dirigerade och orkestrerade de här berättelserna. Han hade förmågan att se in i människor och avläsa och avlyssna dem.

fanny_och_alexander_20.jpg

Teaterproducenten Sofi Lerström om Bergman:

Detaljintresset gjorde att folk förstod, han ser verkligen att jag inte har sopat bakom bordet. Även om det kunde vara pressande med hårda krav och ibland hårda tonfall, så förstod alla varför.

Det var ett slags forskningsinställning och ett experimenterande. För även om han var sådär väl förberedd så fanns det alltid utrymme för det där lilla, och där kunde man grotta och greja. Samarbetena med scenograferna och kostymörerna var ofta rena experimentlådan. Jag kommer ihåg snöfallet i Vintersagan (1994). Herregud vad vi höll på. Hur ska det falla? Vilken hastighet? Vilket fönster? »Nej, det är för tunt nu!« Det fanns en precision, samtidigt som det var lekfullt, och när det sen föll på plats och håret reste sig på alla kände man verkligen att, nu är det helt magiskt.

Sofi Lerström om den tuffaste komplikationen under hennes 11 föreställningar med Bergman:

Vi hade som bekant en jättekris med Misantropen (1995) och ett inställt gästspel. Det var en tuff period. Vi skulle åka till New York och spela den på BAM men Ingmar var djupt miss- nöjd med Thorsten Flinck. Ingenting som var överenskommet i regin hölls.

anglar_och_damoner_thorsten_flinck.jpg

Regissören Linus Tunström om Bergmans teaterregi efter att ha varit drygt 20-årig figurant i Bergmans påkostade Vintersagan på Dramaten:

Jag tyckte inte att det jag såg i och med Vintersagan var jättebra. Det var skickligt gjort, det såg snyggt ut, delvis för att det var så påkostat i kostym, och det var väl avvägt på ett borgerligt, trevligt sätt. Men det var inte teater som intresserade mig ett smack, och det var ingenting i sceneriläggningen eller i rolltolkningarna som intresserade mig heller. Allt var väldigt förväntat. Jag tyckte att det var en ganska trist uppsättning. Tråkig att spela, tråkig att titta på, och det var tråkigt att se regin växa fram. Det som påverkade, bra eller dåligt, var hans oerhörda kontroll. Jag kände att jag aldrig skulle vara förmögen att ha den planen över minsta rörelse färdig innan arbetsstart. Det är säkert ångestbefriande att ha det så om man har den förmågan, men är det så bra? På den tiden fanns det nog en bild, särskilt på Dramaten, av att det är så man regisserar. Om man ska bli tagen på allvar ska man veta hur scenerierna ska ligga innan och sen genomföra det. Jag kände väl att jag troligen inte skulle kunna jobba så, och så rädslan: kommer jag att kunna bli regissör?

vintersagan-1994-005.jpg

Elin Klingas favoritreplik ur en Bergmanfilm:

»Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte.« (Persona, 1966).

Persona-450x300.jpg

Julia Dufvenius om Bergmans regimetod:

Först var det allt skvaller, man pratade om saker som gjorde det omöjligt att sitta och tänka på arbetet. Och sen var det superkoncentration. Han körde igenom sceneriet själv, spelade före. »Sen går du hit förstår du«, så tog han en i handen, »och sen stannar du här!« Han hade sceneriet i sin kropp. Det var organiskt. I Saraband hade vi en scen som var tolv minuter lång. Jag var väldigt nervös. Det var texter och det var skratt och det var gråt, »och så ska du bryta ihop där!« Jag tänkte herregud, jag kommer aldrig att klara av det här. Sen var det »tyst- nad och tagning« och allting blev exakt som han ville. Det var inte svårt. Det var som att han hade en känsla för frekvensen, var saker och ting händer.

[…]

Framförallt när vi gjorde Saraband, det var som att jag gav honom access till mitt system. Inte på ett kladdigt sätt, utan som att, mitt instrument är ditt. Det låter skitflummigt, men det var som att han klev in i mig.

saraband-julia.jpeg

Julia Dufvenius vidare:

Jag minns till exempel en scen i Maria Stuart där jag skulle dansa och sen skulle det sluta med att Mikael Persbrandt stoppade ned handen innanför tröjan på mig och tog på mitt bröst. Det var inte så att jag kände mig kladdad på och gick och hade ont i magen, men idag kan jag känna, fy fan vad gubbsjukt.

Jannike Åhlund om hur Bergman gick från att ogilla Ice storm till att, i mötet med Ang Lee på Bergmanveckan 2006, tycka att filmen var ett mästerverk – artighetsmanöver eller omvärdering:

Vid ett senare tillfälle pratade jag med Bergman på telefon. »Tycker du inte att jag skötte mig bra där?« frågade han. »Jo, verkligen«, sa jag, »det finns ingen som kan göra Ingmar Bergman så bra som du, det blev väldigt lyckat.« Så sa jag också, något ofint: »Men jag har för mig att du inte hade så höga tankar om filmen?« »Jaså, säger du det«, sa Bergman, »det är väl en alldeles utmärkt film.« När jag rekapitulerade det här för Linn Ullmann vid ett senare tillfälle sa hon: »Men den filmen såg ju jag och pappa tillsammans i bion för bara några år sen, då var han väldigt entusiastisk.« Det finns kanske ingen sensmoral i den här anekdoten. Den handlar i sådana fall möjligtvis om Bergmans psykologi. Just det här att jag hade velat ha honom att göra något specifikt, ja då måste han göra motsatsen. Det har jag sett ganska många exempel på, men det här är kanske det roligaste.

ice-storm-2.jpg

 

Av Jon Asp 6 juli 2018