Askoldov och mästerverket Kommissarien

Ur «Kommissarien» (1967)

Askoldov och mästerverket Kommissarien

I maj avled den ryske regissören Alexander Askoldov, sedan länge bosatt i Sverige. Göran Du Rées och Lena Israel ser om Askoldovs enda film, mästerverket «Kommissarien», som tog filmvärlden med storm efter 20 år av censur.



Alexander Askoldov, regissör till den enastående ryska filmen Komissar, på svenska Kommissarien, avled den 21 maj 2018 i Uddevalla, Sverige, där han bott med sin familj sedan många år. Askoldov blev 86 år. Tyvärr fick han aldrig någon chans att utveckla sitt unika och personliga filmspråk. Kommissarien, hans enda film, stoppades av sovjetiska filmcensorer och lades på «gifthyllan» i 20 år; släpptes först under Gorbatjovs perestrojka, 1988. Väl då gjorde filmen sitt berättigade segertåg världen över.

Men tillbaka till 1967. Askoldovs film skulle presenteras vid 50-årsjubileet för oktoberrevolution 1917 men totalförbjöds. Orsaken var att regissören vägrade lyda de sovjetiska censorerna, som ville att det etniska ursprunget hos filmens judiska familj skulle ändras. Totalförbudet sammanföll med sexdagarskriget där Israel på mindre än en vecka ockuperade på Sinai, Gaza, Västbanken och Golanhöjderna. Konsekvenserna för Alexander Askoldov blev att han avskedades från filmstudion under förevändning att han var «professionellt oduglig». Han utvisades ur kommunistpartiet, förflyttades från Moskva och förbjöds att arbeta med film. Rättegångar följde där Askoldov anklagades för att ha använt statliga medel för att göra «en för samhället skadlig film». Han anklagades också för dagdriveri, vilket var straffbart. 

content_001_askoldov22.jpg

När vi ringer hans dotter, Marina, några dagar efter hans död, får vi veta att han under dessa svåra år i Ryssland fick flera besök av bland andra Astrid Lindgren och skådespelaren Ernst Günther, som uppmuntrade och stöttade honom. 20 år senare, 1987 på Moskva filmfestival och i närvaro av Robert De Niro, Vanessa Redgrave och den colombianske författaren Gabriel García Marquez, trädde Alexander Askoldov fram och krävde att Kommissarien skulle visas. Sovjetunionens upplösning var nära, filmen restaurerades kort därpå och släpptes slutligen 1988. Kommissarien fick premiär vid filmfestivalen i Berlin 1988 där den hyllades av kritiker och publik. Filmen erhöll silverbjörnen och flera andra utmärkelser, däribland Fipresci, det katolska och det ekumensiska priset. Filmen kom sedan att få ytterligare ovationer och priser vid filmfestivaler runtom i världen. Den 14 oktober 1988 hade den också premiär på Grand i Stockholm.

Vi såg om filmen för några månader sedan. Kommissarien är fortfarande ett mästerverk, aktuell och modern, unik både till innehåll och form. Avancerade bildkompositioner, rörlig kamera och fascinerande montage är denna svartvita films signum. Och filmen har en gripande bakgrund, helt personlig. På ett seminarium under Göteborg filmfestival för ett tiotal år sedan berättade regissören om sin uppväxt med sina föräldrar i Kiev. Det är under Stalintidens terror på 30-talet. Först förs fadern bort av hemliga polisen och arkebuseras. Sedan arresteras modern. När hon förs bort, hör Alexander männen säga, «Vi kommer tillbaka senare och hämtar pojken!» Den lille pojken, 5 år gammal, fattar snabbt ett beslut. Han måste ta sig därifrån. Fort. Han når inte ens upp till ytterdörrens handtag utan hämtar en stol att stå på för att kunna öppna dörren. Men vart skall han ta vägen? Han beger sig genom hela Kiev till de enda vänner han känner från sin familj – en judisk familj med flera barn. Alexander vandrar ensam i gryningen genom Kievs gator och alléer och letar sig slutligen fram till familjens hus. Och väl där blir han mottagen med stora famnen och får leva som en del av familjen – som alltså vågade trotsa skräckväldet för att rädda honom. 

Den varma skildringen av den kärleksfulla judiska familjen i filmen Kommissarien blir ett tack för denna handling. Filmen bygger på en novell av Vasilij Grossman, «V gorode Berdiceve» (ur samlingen Zizn, 1947), om en ledande kvinnlig rödgardist under revolutionen 1917, hon som mot sin vilja föder ett barn hon fått med en man som dött under striderna. Inför födelsen blir hon inhyst hos den fattiga kärleksfulla judiska familjen i den ukrainska staden Berdytjiv, som ömsom intas av den vita armén, ömsom av den röda. I denna situation måste barnet förlösas och detta görs med ivrig hjälp av hela familjen. Kommissarien föder sitt barn till ackompanjemang av ett av filmhistoriens mest sublima montage. Det är omöjligt att ge en fullödig beskrivning av alla välkomponerade bilder med jagade hästar med tomma sadlar efter avkastade ryttare och soldater som plöjer med sina liar i den sterila sanden – som i tomma intet. «Jag står inte ut! Jag klarar det inte!», vrålar kommissarien. När barnet väl kommit till jorden, blir den kvinnliga kommissarien ytterligt kluven. Skall hon stanna hos sitt barn och «bara» vara mor eller överge det och åter bli soldat och kämpa för revolutionen? 

Commissar.jpg

Berdytjiv är en farlig plats – både för kommissarien och den judiska familjen. Här genomförde de vita massvis med pogromer mot judar i Ukraina med hundratusentals döda som följd. I en skakande scen visas hur familjens små barn – skadade av allt våld och krig – börjar leka en grym lek, som accelererar till ett övergrepp. Pojkarna jagar sin skräckslagna syster och hänger upp henne i en gunga, där hon i slow motion gungar fram och tillbaka med armarna utsträckta som en korsfäst. Hon tycks sväva fritt mot döden och får bara fram ett nästan stumt väsande skrik «Maaamaaa….» Pojkarna har iscensatt en pogrom på sin egen syster. Leken går utanför den tid den befinner sig i. Den anspelar på nazisternas judeslakt långt senare, men också på alla pogromer i det förflutna. 

I mitten av 90-talet flyttade Alexander Askoldov till Uddevalla där han levde med sin hustru och dotter fram till sin död. Han föreläste en del och skrev sina memoarer kring filmkonstens utveckling i Ryssland (som är planerade att ges ut).

I en uppmärksammad artikel i ryska Novaja gazeta publicerades tidigare en icke utgiven Askoldov-monolog under titeln «Revolutionens sista barn». Där skriver han om sig själv: «Revolution? Det känns som om även när jag var ett spädbarn, kände jag redan då någonting för henne (revolutionen). Kanske är jag revolutionens sista barn». 

I Ryssland har Alexander Askoldov aldrig fått någon utmärkelse och Kommissarien har aldrig visats på ryska filmfestivaler. Men hösten 2017 tilldelades han «Orden för humanistiska insatser» av Patriarken för den ukrainska ortodoxa kyrkan.

En mästare är död och vi hoppas att Cinemateket, som en hommage till revolutionens sista barn, visar Kommissarien snarast, och att filmen plockas upp av en vaken svensk distributör. På så sätt skulle även yngre svenska filmentusiaster ges en möjlighet att upptäcka ett av den ryska filmens obestridliga mästerverk.

Av Göran du Rées, Lena Israel 6 juli 2018