Blomstertid med specialeffekter och såpaaffekter

Kollektivet Crazy Pictures bakom «Den blomstertid nu kommer» (SF Studios)

Blomstertid med specialeffekter och såpaaffekter

Omskrivna DIY-dystopin «Den blomstertid nu kommer» går hem hos den svenska biopubliken och bland internationella köpare, som «en påminnelse om att filmmediet till sin natur är lika enfaldigt nu som då, lokalt som globalt».



Midsommardystopin Den blomstertid nu kommer fick ett rätt svalt mottagande av kritikerna men gillas desto mer av publiken. Efter första helgen in som tvåa på biotoppen; efter två veckor sedd av över 50 000 biobesökare – siffror som under en midsommarhelg och med det fina sommarvädret i åtanke får ses som goda, och inte minst ett kvitto på att filmens fanbase, värvad genom populära Youtube-filmer och en efterföljande Kickstarter-kampanj för långfilmen, haft stor betydelse. Ändå är det anmärkningsvärt att filmen, gjord av östgötakollektivet Crazy Pictures, även möter så stort intresse utomlands, såld till inte mindre än 70 länder. Tidigare i år förklarade Anita Simovic, säljchef på SF Studios, hur köparna resonerar.

«[A]lla tycker att teasern ser väldigt välgjord ut och jämför den med Hollywood-filmer som har en betydligt större produktionsbudget. Sedan bestämmer de sig även för att köpa den, utan att läsa manus eller se mer, förmodligen för att filmens tema och genre är precis det de man bedömer att marknaden i respektive land vill ha», sade Simovic till Norrköpings Tidningar (13 mars).

denblomstertid_screenshot_alex-anna_dimma-768x322.jpg

För den som vet ringa om industrin, hur filmhandel fungerar, kan det förstås låta märkligt. Mer invigda vet dock att det sedan länge är legio att filmer köps osedda – kommersiell film och i stigande grad även arthousefilm. Ändå är det förstås ovanligt att en svensk film utan etablerade namn eller en känd förlaga uppvisar så stor gångbarhet på förhand.

Så vad vittnar det om? Kanske främst att filmvärlden, som SF:s säljchef framhåller, suktar efter action och genre. För förutom en del styvt koreograferade sekvenser med bilar och helikoptrar samt några stämningssäkra filter i kameran, är det påfallande ont om förtjänsterna här. Startsträckan i Den blomstertid nu kommer, alltså vägen fram till fägring och specialeffekter, är inte bara väldigt lång; det är dessutom omöjligt att engagera sig i det familje- och kärleksdrama som dukas upp. Känslorna spiller över i affekt redan innan de hunnit etableras. 

Över huvud taget är filmen påfallande skralt skriven, och därmed särskilt svår för skådespelarna att ge liv åt. Till slut är det den mest paranoida personen, den aggressiva pappan vars rysskräck spolierat hans privata relationer, som framstår som hjälten. När systemen slagits ut och nästan all kommunikation upphört är det bara Putin kvar, som han står där i eftertexterna – i tv:s nyhetssändning – och lugnt konstaterar att den ekonomiska kurvan för Ryssland vänt uppåt. Symbol för en genomkorrumperad värld, visst, men här ännu mer ett bevis på att det yttre hotet i en film sällan varit mer skissat.

pappan-blomstertid.jpg

Så ger «var var det jag sa?-narrativen» inte bara näring åt dogmatiska konspirationsteoretiker, utan ännu mer utlopp för den inskränkta individen som ser fara och katastrof torna upp sig överallt, till dem som bygger in sig i materiella och känslomässiga bubblor. Det är förstås en giltig bild av vår tid, och också för filmskapare att ta sig an. Men här görs det knappast med någon kritisk udd, utan snarare som något upphöjt, i alla fall inte något som individen kan lastas för.

«Det mest imponerande med ”Den blomstertid nu kommer” är dess blotta existens», tyckte Sebastian Lindvall i Svenska Dagbladet (20 juni). Omdömet tycks gå igen även hos mer positiva anmälare, som faktiskt sätter stort värde tillkomsten: detta att utan SFI-stöd finansiera en film på nästan 20 miljoner och dessutom få visuell valuta för pengarna. I vårt bidragsberoende kulturklimat verkar det inte finnas något ädlare än slitstarka själar och kollektiv som kirrar kosingen på egen hand, utan hjälp av systemet, men genom crowdfunding; att backas av vanliga människor hellre än myndigheter.

Gott så, men är det en verkligen en bedrift i sig, tillräckligt för att andra kritikparametrar ska sluta gälla? Om filmen kommit från Hollywood, hade kritiken då varit lika förmildrande och undfallande? Ännu mer korrumperade förefaller några andra kritiker, som rentav är imponerade av dramats intima, till exempel Alexander Dunerfors i Moviezine (12 juni): «Jag kom för actionscenerna och de visuella effekterna, men lämnar bion med en stark emotionell käftsmäll».

blomstertid.jpg

I ekonomiskt avseende är det förstås oviktigt. Den blomstertid nu kommer öppnar inga nya dörrar men möter en efterfrågan, den ror iland de viktiga sekvenserna med ett Sverige taget på sängen (som så många hoppats på) och verkar som en påminnelse om att filmmediet till sin natur är lika enfaldigt nu som då, lokalt som globalt.

Under det kommande bioåret är det premiär för en annan svensk filmdebut ovanlig till genren: Aniara, efter det rymdepos som Harry Martinsson påbörjade efter Sovjetunionens första vätebombssprängning 1953. Katastroftänk och rysskräck på olika sätt; varje verk har sin tid. Även om det bjuds specialeffekter även här är det inte troligt att denna dystopi, säkert mindre demagogisk och mindre fikarumsvänlig i retoriken än Den blomstertid nu kommer, kan dra nytta av en lika stor fanbase, nobelprismaterialet till trots.

Av Jon Asp 6 juli 2018