Duktiga, spretiga Moving Sweden

Ur Ester Martin Bergsmarks «Smågodis, katter och lite våld» (Garagefilm)

Duktiga, spretiga Moving Sweden

«Däremot är det en relativt duktig skara filmer, med fokus på klimatkris, migration, sexualitet och andra tidstypiska frågor. Fram träder en grupp ideologiskt medvetna filmskapare som på olika vis, oftast utan att vara mästrande, förhåller sig till den politiska verkligheten.»

Rebecka Kärde har sett sommarens fem Moving Sweden-filmer.



Årets upplaga av Moving Sweden, Filminstitutets och SVT:s satsning på att «främja förnyelse och kontinuitet hos svenska filmskapare», är den sista i projektets nuvarande form. Hittills har stödet gått uteslutande till filmer i formatet 30, 45 och 60 minuter samt till kortserier. Från och med nästa år ska man i stället satsa på lågbudgetlångfilm. Huruvida det är ett tecken på ökad marknadsanpassning, på att man framför allt vill få fram regissörer till potentiella biofilmer, återstår att se. Själv hoppas jag att spretigheten inte går förlorad – det roligaste med Moving Sweden-filmerna, i år liksom tidigare, är ju variationen i fråga om såväl genre som verkshöjd.

Med det sagt är årets filmer kvalitetsmässigt jämnare än förra årets. Inget är lika bra som Fiona Jonuzis Den störste, men inte heller lika uselt som de verkliga bottennappen. Däremot är det en relativt duktig skara filmer, med fokus på klimatkris, migration, sexualitet och andra tidstypiska frågor. Fram träder en grupp ideologiskt medvetna filmskapare som på olika vis, oftast utan att vara mästrande, förhåller sig till den politiska verkligheten.

nikita_forever_web.jpg

Victor Lindgrens och Nikita Rissanens psykogeografiska roadmovie Nikita forever är ett exempel på hur denna politiska filmkonst kan se ut. Här går en flicka, Krigarprinsessan, runt i ett slags drömvärld på jakt efter en plats där hon accepteras för den hon är. Hon bär en hemmasnickrad samurajdräkt i form av en flytväst med påskfjädrar på; de andra barnen, de som mobbar henne, är skandinaviskt gråklädda. «Hon ska hitta sitt hemliga hjärta», mässar en återkommande voiceover som också talar om kroppar och (köns-)identitet.

Starkast är filmens mer kliniska inslag, som ett inspelat telefonsamtal där en person – sannolikt Nikita Rissanen själv – ringer till sjukvårdsupplysningen, berättar att hon är född i fel kropp och blir rekommenderad att tala med en sexolog («vid svårigheter med lubrikation, impotens…»). Som helhet ger filmen emellertid ett ofokuserat intryck. Ingenting, i synnerhet inte det skrivarskolemässiga voiceovermanuset, blir någonsin särskilt engagerande; den suggestion som den «poetiska» inramningen kräver infinner sig aldrig.

bergsmark.jpg

Den queera ingången delar Lindgren och Rissanen med Ester Martin Bergsmark, den mest etablerade regissören i sammanhanget, vars Smågodis, katter och lite våld också är årets höjdpunkt. Filmen består av tre tablåer. En utspelar sig i en skog där två flickor springer runt och bråkar om bland annat en död katt. En annan är ett beckettskt kammarspel om en gränslös kusinrelation, baserad på en pjäs av de briljanta Eva Johansson och Louise Löwenberg (från förra årets Den störste), som också spelar kusinerna i fråga. Tablåerna knyts ihop av en infomercial om gelatin, med en förhäxande glättig John-Alexander Eriksson i rollen som ciceron i labbrock.

Gelatinet – å ena sidan en huvudingrediens i några av världens mest populära efterrätter, å den andra utvunnet ur svinsvål – blir en metafor för de paradoxala affekter som filmen både framkallar och tematiserar. Det gulliga (smågodis, katter) juxtaposeras mot det brutala, det äckliga (våldet), så att det ena rentav tycks förutsätta det andra, som om det oskyldiga och söta alltid döljer en blodig tillkomsthistoria. «Det är livets cirkel», förklarar läkaren i gelatinfilmen: «Ett djur dör, och ett barn kan äta godis».

Gulligheten får mig att tänka på den amerikanska kulturteoretikern Sianne Ngai, som i boken Our Aesthetic Categories (2012) urskiljer tre estetiska omdömesbegrepp: gulligt («cute»), knasigt («zany») och intressant («interesting»). Att orden låter triviala är ingen slump. Ngai framhåller nämligen att estetisk varseblivning inte bara sker i mötet med konstverk, utan också är något människan ägnar sig åt betydligt oftare, att vi reagerar estetiskt på såväl dikter som på söta kattungar. Anmärkningsvärt är att samtidskonsten i allt högre grad tycks arbeta med snarare än mot denna form av uppmärksamhet. I dessa fall är de initiala affekterna inte underordnade de hermeneutiskt välgrundade omdömena; tvärtom är de en fundamental aspekt av själva receptionen.

Ur det perspektivet bör den som ser Smågodis, katter och lite våld ta sina spontana reaktioner på största allvar. Att jag i en millisekund tänker «åh!» när Bergsmark klipper in en Youtube-film på en katt, eller «usch!» när Louise Löwenberg kokar en gryta på, ja, en annan katt, står kanske inte i vägen för filmens egentliga budskap. Snarare är det just dessa affekter som är målet. Säga vad man vill om den strategin, men det är åtminstone en genomtänkt estetisk idé, vilket ju i svensk film är ungefär lika sällsynt som det är uppfriskande.

moving-sweden_brottas_web.jpg

Ännu ett av de bättre bidragen är Julia Thelins Brottas. Här skildras två trettonåriga flickor, Jaana och Bettan, som är bästa vänner och tränar brottning tillsammans. Jaana vill satsa på sporten men märker att Bettans intresse för både den och henne börjar svalna. Den ofrånkomliga separationen och den smärta den innebär gestaltas fullständigt övertygande av såväl skådespelare som regissör. Spänningarna mellan flickorna uttrycks genom deras kroppars rörelser på brottningsmattan, vilket är mycket snyggt – det märks att Thelin själv har en bakgrund som dansare, att hon koreograferar lika mycket som regisserar.

soluppgångar

Åt det stumma hållet är också Lena Bergendahls och Jennifer Rainfords 4032 soluppgångar, som utspelar sig drygt hundra år in i framtiden på en av Jupiters månar. Hit, till en rymdbas, evakueras människor då Jordens ekosystem har kollapsat. Huvudkaraktärer är en far och son, Tariq och Nawid, som vad jag förstår talar dari – kanske är de hazarer, den ytterst utsatta minoritetsgrupp som en stor del av de afghanska flyktingbarn som kommit till Sverige tillhör. Och ramverket är förstås perfekt för att diskutera frågor om exil och migration. Även om filmen aldrig riktigt kommer igång är idén lovande; förhoppningsvis kan Rainford och Bergendahl utveckla den.

Vad som skildras oftast i svensk film, liv i yttre rymden eller svenskar med somalisk bakgrund, vet jag inte. Om människor i den senare gruppen handlar åtminstone Ahmed Abdullahis Martyren. Ur en mors perspektiv berättas här om en kanske 20-årig son, Omar, som efter ett fängelsestraff plötsligt blivit mycket religiös. Han skaffar nya vänner i moskén, ljuger om var han befinner sig, och när han plötsligt ska iväg på Koranskola i Turkiet pekar allt på att han i själva verket ska till Syrien och strida för IS. Moderns stigande misstänksamhet och förtvivlan – hon, liksom Omars syster, vill bara leva ett helt vanligt liv – skildras inkännande och med stor precision.

martyren_web.jpg

Dialogen haltar ibland, och vissa berättartekniska grepp känns urvattnade, som att låta någon få reda på något genom att ha på en nyhetssändning i bakgrunden. Ändå är det något med Abdullahis blick, med ömheten i den, som gör att ”Martyrer” överlever sina svagheter. Trots allt gör det ingenting att varken den eller någon av de andra filmerna är fulländad: det hör, som sagt, till charmen med Moving Sweden. Låt oss hoppas att den håller i sig.

Av Rebecka Kärde 6 juli 2018