Den vackraste sommaren i Taipei

Ur Edward Yangs «A brighter summer day» (Carlotta Films)

Den vackraste sommaren i Taipei

Edward Yangs moderna klassiker breddar filmens palett. Jon Asp ser taiwanesens mästerverk få fransk nypremiär – i 4K och nu fyra timmar lång.



En höstdag 2000, på Röda kvarn i Stockholm, hade jag en av mina första stora filmfestivalupplevelser: Yi-yi – ensam tillsammans, en knapp tre timmar lång familjekrönika som tidigare under året vunnit regipriset i Cannes, och nu visades på Stockholm filmfestival. Jag hade aldrig tidigare sett en film av Edward Yang, blott hört talas om regissören som tillsammans med Hou Hsiao-hsien agerade pionjärer för den taiwanesiska nya vågen under 80-talet – två filmskapare som i min bok tillhör modern films absoluta förtrupp.

yi-yi.jpg

Edward Yang dog 2007, och Yi-yi blev hans sista film, med svensk premiär 2002. Också hans fjärde film, A brighter summer day, gick upp på svenska biografer, juldagen 1992. Filmen räknas ofta som regissörens magnum opus, och får i dagarna nypremiär på franska biografer, nyrestaurerad i 4K och i director’s cut, fyra timmar lång (mot tre vid premiären 1991).

Att besöka Paris innebär, helt oavsett årstid, massvis med filmmöjligheter, genom såväl reprisvisningar som nypremiärer, och knappast i minskande omfattning. Inte sällan kan ett omtalat utländskt indiedrama redan under premiärveckan få bättre sättning än den lokala blockbuster som inte tros hålla måttet. Och vad gäller den äldre filmen så är det inga undantagsvisningar; när jag häromveckan såg till exempel Shôhei Imamuras mustiga och vackra Balladen om Narayama, regissörens första guldpalmsvinnare (av två) från 1983, fanns att välja mellan en dryg handfull salonger i huvudstaden. Innan hemfärd hann jag också smygtitta på augusti månads imponerande Ozu-retrospektiv: inte mindre än tio filmer i nyrestaurerat skick, även dem tillgängliga i flera av Paris salonger.

Apropå Ozu, den japanske mästaren är förstås en given inspirationskälla till Edward Yangs filmer. Tematiskt sett: ofta stillsamma dramer om alienerad vardag mot bakgrund av långsamt verkande politisk omvälvning. Stilistiskt: med en sällsynt omsorgsfull komposition och detaljskärpa, som ett måleri av filmbilder, oavsett om kameran är helt stilla eller rör sig långsamt.

I A brighter summer day är varje ruta som en liten sensation: komposition, färger och den organiska koreografin mellan många skådespelare. På ett sätt som är ovanligt är filmen lika fri i sin vindlande narrativa struktur som den är koncentrerad i sin textur.

Handlingen utspelar sig i 1960-talets Taipei, med fokus på en familj som fruktar konsekvenser efter flytten från fastlandet, men där ett helt persongalleri susar förbi och sedan återkommer. I centrum står framför allt familjens son Xiao Si’r, en gatusmart gymnasiestudent som tar kvällskurser för att leva upp till föräldrarnas förväntningar, men som ägnar lika mycket tid med vännerna, kryssa mellan olika gäng samt att deala med förälskelsen i 14-åriga Ming.

Featured-171209-ABrighterSummerDay.jpg

A brighter summer day är både känslosam kärlekshistoria och thriller, både samhällskrönika och intimt familjedrama, en film som breder ut sig mellan den kinesiska kulturrevolutionen och den amerikanska kulturimperialismen – och där kulturens verkan, från en återkommande filminspelning betraktad i smyg till minnesvärda Elvis-imitatörer, tillåts bli en central del av dramat.

Men framför allt är det ett verk som i sitt uttryck breddar filmens palett, förenar det stora spektret med det lilla i tillvaron. Bokstavligt talat en film som minner om a brighter summer day.

Av Jon Asp 3 aug. 2018