Egensinne präglar Gus Van Sants nya film

Joaquin Phoenix och Jonah Hill i Gus Van Sants «Don't worry, he won't get far on foot» (Scanbox Entertainment)

Egensinne präglar Gus Van Sants nya film

«Phoenix rollfigur John Callahan är en trasig jävel, en buffel och charmör som tar plats. Och man vill inte annat än att få sitta vid hans sida.»

Stig Björkman tjusas av huvudpersonen i Gus Van Sants senaste film «Don’t worry, he won't get far on foot», mailar regissören och får svar på sina frågor.



Det är inte ofta som jag efter en filmvisning känner, att den här filmen har jag lust att se om – nästan omedelbart. En gång har det hänt att jag har gått direkt från en föreställning och in till nästa av samma film. Det var med Jacques Demys Lola. Det var nog mycket för Anouk Aimées skull, men även filmen var förförisk. Ljuset över Nantes och människorna, det både skira och handfasta i de mycket svartvita Cinemascope-bilderna och så musiken, de här positivliknande arrangemangen av Michel Legrand.

Med en veckas mellanrum – först på pressvisning i Stockholm, sedan på bio i New York – ser och ser jag nu om Don't worry, he won't get far on foot, och upplever någonting liknande. Här rör det sig också om en ren känsloupplevelse. Säg den som inte blir berörd av Joaquin Phoenix utmanande och sammansatte rollfigur! Det finns inga hastighetsbegränsningar, när han sveper fram i sin rullstol över Portlands gator eller i de samtalsrum för Anonyma Alkoholister, som så småningom blir en sorts vilozon för denne orolige själ. Phoenix rollfigur John Callahan är en trasig jävel, en buffel och charmör som tar plats. Och man vill inte annat än att få sitta vid hans sida.

007.jpg

Jag vill omedelbart ta kontakt med Gus Van Sant, filmens regissör. För Don’t worry… provocerar till så många frågor. Jag har träffat Gus ett par gånger. Först i hans hemstad Portland, där så många av hans filmer utspelas alltsedan debuten med Mala noche 1985 och vidare med På drift mot Idaho och Paranoid Park. Senast sågs vi i Stockholm, när han var här för att ta emot Lifetime Achievement Award på Stockholm filmfestival för några år sedan. 

Det här vet jag redan: Don't worry, he won't get far on foot är ett filmprojekt med långsiktig förlösning. Tjugo år! Efter den gemensamma succén Will Hunting – då Gus Van Sant tog klivet från indieregissör till en mer main stream och Robin Williams höstade in en Oscar för sin roll i filmen – samlades de båda för att skissa på ett filmporträtt av den egensinnige satirikern och tecknaren John Callahan.

Det verkade vara ett idealiskt projekt för dem båda. Robin Williams älskade den råa humor som flödade ur Callahans vassa ritskrift. Och Gus med sin bas i Portland var om inte granne och personligen bekant med denne andre Portland-bo ändå en aficionado.

«Jag brukade läsa hans tecknade serier, redan under 70-talet och början av 80-talet. Man såg honom då och då gasa förbi i sin rullstol, mycket snabbt och med det röda håret fladdrande för vinden. Han var en lokal celebritet», skriver Gus Van Sant när jag mailar honom. «Våra karriärer löpte parallellt, kan man säga. Vi blev båda mer eller mindre upptäckta i slutet av 80-talet. Han genom sina tecknade serier och jag med Drugstore cowboy. Framför allt gillade jag hans animerade kortfilm I think I was an alcoholic. Den har på sitt sätt också gett inspiration till min film. Det finns ett rätt djävulskt och spetsfundigt sting i hans teckningar, som attraherade mig. Även om Don’t worry… är mer centrerad kring hans liv.»

Filmprojektet var i första hand Robin Williams idé.

«Han hade köpt rättigheterna till John Callahans bok, och han bjöd in mig som medförfattare på manuskriptet. Att han själv skulle spela Callahan var självklart. Callahan var också involverad de första fem-sex åren, och två manuskript utvecklades. Sen gick luften och kanske också lusten mer eller mindre ur det hela. 2004 dog också Christopher Reeve, som även han var förlamad och satt i rullstol efter en olycka. Robin hade tänkt dedicera filmen till honom.»

«John Callahan sa att vi kommer alla att vara döda, innan det här projektet kommer att bli till verklighet. Han fick tyvärr delvis rätt, eftersom både han och Robin Williams är borta. John ville så starkt att filmen skulle bli av. Han ville också att en berömd skådespelare skulle axla rollen av honom. Så han var oerhört förtjust över att Robin ville porträttera honom.»

«När så Robin dog, la jag projektet åt sidan, började tänka på och planera annat. Så småningom upptäckte bolaget som hade satsat pengar i projektet att jag varit involverad i det. 'Är det nånting du skulle kunna göra nånting av', undrade de. Ett rent erbjudande, alltså. Så jag tog en titt på manuset igen och funderade på vem som skulle kunna spela huvudrollen. Joaquin dök upp som första – ja enda – alternativ. Och han svarade omedelbart ja. För mig var det världens chans att få jobba med honom igen.»

Gus Van Sant har haft möjlighet att jobba med stora delar av den begåvade klanen Phoenix. Först med River i genombrottsfilmen På drift mot Idaho. Systrarna Rain och Summer har staterat i några filmer. Joaquin Phoenix fick en av sina första stora roller hos Van Sant i Till varje pris (To Die For), som ung älskare och villig mordmedhjälpare åt Nicole Kidmans obevekliga streber.

«Joaquin är intensiv och infallsrik men hans främsta tillgång som skådespelare är hans inlevelseförmåga. Den talangen fanns där redan när vi gjorde Till varje pris», skriver Gus. «Vi är båda anhängare av improvisation. Jag tror att jag är en bra lyssnare, att jag är öppen för alla eventuella uppslag och idéer som skådespelarna kan ha. Joaquin har en märklig förmåga att krypa under skinnet på sina rollfigurer – vare sig de är baserade på verkliga personer, som Johnny Cash i Walk the line eller rent fiktiva, som huvudpersonen i The master. Han kan verkligen allt! Han kom till inspelningen full av idéer.»

«Filmens John hade till exempel en tanke om att han skulle söka upp alla de människor i sitt förflutna, som han av en eller annan anledning ville be om ursäkt för. En av dem – men en som jag tror att han aldrig ens försökte få kontakt med – var Dexter, dryckeskompisen som var med i den bilolycka som drabbade John med så dramatiskt resultat. Men Joaquin insisterade. Han tyckte att ett möte skulle berika filmen och även stärka rollfigurens karaktär. Så vid inspelningens slut hörde jag av mig till Jack Black och frågade om han kunde ställa upp på en extra inspelningsdag. Och scenen dem emellan är nog en av filmens starkare, enligt min mening. It's pretty amazing!»

005.jpg

Gus Van Sants förståelse för de avvikande och de av livet tilltufsade är den kanske starkaste röda tråd som förenar hans verk. Den är inte minst uppenbar i hans fiktiva porträtt av till exempel Kurt Cobain i Lost days eller gayaktivisten Harvey Milk i Milk. Gus har både en öppen blick och känsla för martyrer, för samhällets olycksbarn. Framför allt hyllar hans filmer de som lyckas orientera sig bort från den misshushållning av jaget som kan gälla såväl ett liv utan mål som ett liv med droger.

Men hur är det att gestalta verkliga personer? Kräver det särskilda hänsyn?

«Jag tror att det viktigaste vad gäller den här typen av porträtt är att försöka hitta om inte smärtpunkterna så den del av dessa människors liv som på något sätt är av större betydelse än andra delar. Förhoppningsvis har vi lyckats hitta det i beskrivningen av John Callahans liv.»

Don’t worry… har en högst upplöst struktur. Tidsaxeln är i konstant svajning. De plötsliga infallen tränger på likt snilleblixtarna i Callahans teckningar. Montaget påminner mycket om tidigare Van Sant-filmer som Till varje pris eller Lost days.

«Det var roligt att arbeta utifrån en icke-linjär struktur. Men till skillnad från Till varje pris, har jag inte sprängt in intervjuer eller liknande kommentarer för att leda åskådaren vidare. Det uppbrutna montaget i Don’t worry… har en mer intuitiv prägel och en närmast osynlig röd tråd. Det var därför betydligt mer knepigt att samla scenerna och infallen till ett fungerande sammanhang. Men det var också en inspirerande kreativ utmaning.»

Du blandar också gärna skådespelare med amatörer. Här har du till exempel två sångerskor, Kim Gordon från gruppen Sonic Youth och Beth Ditto.

«Jag hade jobbat med Kim Gordon redan i Last days, där hon hade en liten roll. Så jag vet vad hon kan och vad hon klarar av. Hon och Beth Ditto ingår i gruppen i scenerna med AA-mötena. Och Beth – som också är en gammal Portland-bo – hade en liten roll i Tom Fords Nocturnal animals. Jag har ju både sett och hört dem båda på scen och vet hur de kan tala till en stor publik. Och nå fram. I de här gruppterapimötena bad jag de medverkande att bidra med egna historier kring alkohol och missbruk. Så både Kims och Beths berättelser är helt improviserade. Jag tycker att de här AA-mötena tillhör de bästa scenerna i filmen.»

«Det är faktiskt en sångerska till med i filmen, Carrie Brownstein. Hon spelar den tämligen avvisande arbetsförmedlaren som så småningom inte kan fortsätta att värja sig för Callahans/Phoenix charm.»

Nyligen fick Gus Van Sant pröva på samma medicin, det vill säga agera framför en kamera: i en musikvideo regisserad av Jonah Hill, terapeut-gurun i Don’t worry…

«Det nyttigt för en regissör att ställa sig framför kameran. Och bli påmind om hur svårt det kan vara att stå i lånta kläder och framföra inlärda repliker… Men jag tror inte att min insats här kommer att lämna något varaktigt intryck…»

Av Stig Björkman 3 aug. 2018