Tala om enkanalig biosommar

Ur «Mamma Mia! Here we go again» (UIP)

Tala om enkanalig biosommar

«Så kan kultursverige förledas att tro på bion som en 'kulturgryning', när det i själva verket handlar om en partiell masspsykos: allt fler enskilda som inte kan värja sig för grupptrycket.» 

En ny Mamma Mia-film gör ingen biosommar, den understryker bara den digitala erans desperata jakt på gemensam nämnare, menar Jon Asp.



Om den vädermässigt ensidiga sommaren 2018 är en försmak på vad som är att vänta framöver, i ljuset av global uppvärmning, ter sig klimatet i biosalongerna, med eller utan ac, globalt och inte minst lokalt, knappast mer varierande. Både inne och ute råder veritabel torka.

Vad av nyhetsvärde i ett sådant prosaiskt påstående? Oavsett väder och vind hör en torftig biorepertoar sommaren till. Men ändå, det finns gränser. Vissa omständigheter tål att upprepas, än hur nedärvda de är. Dessutom bör oegentligheter omskrivas, om och om igen. För den svenska biografmarknaden – det har sagts förr – är en sällsynt dysfunktionell kulturnäring.

En het sommardag i slutet av juli, på väg till Hovs hallar på Bjärehalvön, ikonisk inspelningsplats för bland annat Det sjunde inseglet, gör jag ett stopp i Båstad, Sveriges tennismecka som också står sig med en biograf känd för en ofta ambitiös repertoar, Bio Scala, tillika utpost för Lilla filmfestivalen, inrättad av Bjäre-entusiasten Bo Widerberg 1996. När jag frågar mannen i biljettkassan om det blir någon filmfestival i år – under 2017 rådde mest oenighet i ledningen – svarar denne kort jakande. - Finns det något informationsblad? - Nej. - Då kan man läsa om den på nätet, eller? - Precis, på hemsidan.

Anslagen info om innevarande veckas repertoar förelåg däremot. Och det var knappast någon avancerad läsning. Som framgår av bilden: på åtta dagar gavs Mamma Mia! Here we go again vid 19 av 21 filmtillfällen. Undantagsvisningar av endast två verk: Biet Maya och Hotell Transylvanien 3 – en monstersemester. Inte den nya Bergman-dokumentären, ingen skräckfilmskvalitet som i Hereditary, ingenting av värde.

ScalaBiolitenkopia.jpg

På Bjärehalvön, med viss kvarvarande kulturell karaktär, är lokalbefolkning och sommargäster alltså hänvisade till den mest trallvänliga av musikaler och spekulativa av kassakor. I det utgör biografen i Båstad förstås inget undantag, bara en i mängden av aktörer som desperat försöker överleva sommarmånaderna, möta publiken med en gemensam nämnare, ett väl beprövat lyckopiller.

Dagen tidigare hade medierna i notisform, via Sveriges radio och TT, rapporterat om färre biobesök under värmeböljan, enligt statistik från Svenska bio. Under juli månad hade besöken dittills minskat med tio procent, «men nu tror man att nya 'Mamma Mia'-filmen kommer att rädda upp sommaren, då antalet besökare har ökat med 44 procent sedan premiären» (TT, 27 aug). På två veckor har filmen nått nästan en halv miljon besök. I princip är det alltså en film som erhåller allt utrymme i salongerna, dessutom med en presskår som oförblommerat vidarebefordrar uppgifter om att «rädda upp sommaren»! Exakt vem är det som kommer till räddning? Nog för att det är lönsamt med blockbusters, som kan få små och stora biografer att sluta blöda, i alla fall tillfälligt. Men vem är det som vinner på ett sådant bioklimat, mer än filmens producenter och distributörer? På sikt finns det inga vinnare alls.

Detta är en av de mest centrala effekterna av övergången från analogt till digitalt. När varje biograf, i staden såväl som på landet, har möjlighet att lägga allt krut på den mest säljbara filmstoffet, stryps utrymmet för mer långsiktigt kvalitetstänk. Alla kan sluta upp kring en titel. Det är också därför som 2017, enligt en ny rapport från Myndigheten för kulturanalys, kan ståta med nytt rekord för antal besökare som gått på bio minst en gång under året, 69 procent. Så kan kultursverige, även kritiskt sinnade journalister, såsom Petter Larsson i Aftonbladet Kultur (2 aug), förledas att tro på bio som en «kulturgryning», när det i själva verket handlar om en partiell masspsykos: allt fler enskilda som inte kan värja sig för grupptrycket; allt färre titlar, från amerikanska spinoffs till «Ove» och underbara jävla jular här hemma, som vinner uppmärksamhet i alla kanaler, de reklamfinansierade såväl som de offentligt betalda. 

I dessa omständigheter återspeglas bilden av ett land som kanske ännu vill tillhöra de goda, som vill göra rätt; ett kulturland som alltjämt subventionerar en så trivial konstart som filmen (om än åter belagd med 25-procentig cirkusskatt), som via statliga medel utgör den helt avgörande finansiären till filmproduktion, som ger lanseringsbidrag till distributörer för svensk och utländsk film, som gör avgörande insatser för att biografer ska kunna nå ny digital prestanda, som delvis kompenserar desamma för uteblivna intäkter (i och med skattehöjningen). Allt för att föda den internationellt mallade studiofilmen, och våra motsvarande, likaledes riskminimerande monopolister på hemmaplan.

Den svenska filmklimatet framstår mer och mer som en illusionskultur, helt i SVTs vitt uppfostrande anda, men med en stadigt förslappad etik och estetik som rör sig i det jagsvaga gränslandet mellan välmenande duktighet och illa dold nöjesrepertoar, över tid och kreativt sett kanske den sämsta av medievärldar, som försoffar offentligheten, nivellerar såväl en tynande elit som en missnöjd periferi, om än under förevändning att inkludera alla i en medkännande mittfåra, i själva verket helt oförarglig och renons på både temperament och utsikt.  

Ett majoritetssamhälle som inte längre erbjuder några alternativ är förstås ingen bra grogrund för vare sig kultur eller politik. Men att se utmanande film från olika delar av världen ter sig i dag mer alternativt (och världsfrånvänt) än att rösta på ett politiskt parti med övergripande mål att stänga Sveriges gränser för behövande människor utifrån. Oavsett hur mycket vi som individer utger oss för att vara medmänniskor, så lever vi i en bubbla som är global och nationalistisk på samma gång – öppen i retoriken, sluten i praktiken. Tonfallet varierar förvisso, men i längden är möjligheten till förkovran i båda fallen lika begränsade.

solsidan.jpg

Vad gäller Lilla filmfestivalen i Båstad så håller den på som bäst, mellan 2-5 augusti, knappa tjugotalet visningar, från klassiker som Slaget om Alger till några av höstens kommande arthouse-premiärer. Förnäm plats i programmet förlänas även Felix Herngren, enligt programmet på hemsidan «Sveriges svar på Billy Wilder», inbjuden för att visa «Hundraåringen»  («det komiska mästerverket» som «skandalöst nog (blev) utan Guldbagge») och därtill prata om sin nya film. Möjligen hade Bo Widerberg såväl som den 100-årige Ingmar Bergman haft överseende med homagen till Herngren. Men de hade knappast funnit filmnäring nog i den homogena och allenarådande Solsidan-kultur som tillåts allt större erövringar i ett ökenlandskap där svedd hud, i alla fall på kort sikt, framstår som ett mindre hot än en uttorkad själ.

Av Jon Asp 3 aug. 2018