Venedig utan kvinnor och svenskar

Ur Carlos Reygadas nya familjeepos «Nuestro tiempo»

Venedig utan kvinnor och svenskar

Bara en kvinnlig regissör tävlar om guldlejonet, ännu ett år utan svenskar i Venedig och flera namnkunniga nordamerikaner som får nöja sig med Toronto. I slutet av augusti drar festivalsäsongen, och därmed Oscar-spekulationerna, igång ordentligt.



Under det senaste decenniet har Venedig, vid sidan av Berlin, utgjort den kanske enskilt viktigaste festivalen för svensk film, i alla fall sett till antal genombrott och styrka i deras genomslag. Med start 2010 har flera filmer rönt stor uppmärksamhet bland kritiker och publik, inte minst verk av kvinnliga debutanter – Svinalängorna (2010), Återträffen (2012), Äta sova dö (2013), Sameblod (2016) – och toppat av Roy Anderssons guldlejon 2014, Sverige första och hittills enda. Men på senare tid har Sverige knappast rosat marknaden i Venedig. Efter total frånvaro 2017 innebär 2018 ännu ett år utan svenska titlar på festivalen. Huruvida det handlar om faktiskt kvalitet eller mer om tillfälligheter tycks ännu lönlöst att spekulera i.

nightingale.jpg

Desto mer anmärkningsvärt är att endast en kvinnlig regissör syns bland de 21 filmer som tävlar om årets guldlejon, The Nightingale av The Babadook-regissören Jennifer Kent (se bilden (!) med Aisling Franciosi i rollen som Clare), en siffra som nästan får Cannes att framstå som jämställdhetsivrare. Som vanligt, och ännu mer i år, finns däremot väldigt många amerikaner och fransmän representerade i Venedig; tillsammans står de två länderna för lejonparten av tävlingsfilmerna. Dock ingen plats för Claire Denis eller Mia Hansen Løve, två klassregissörer som har fortsatt svårt att vinna det gehör deras filmer oftast förtjänar, undantaget mindre selektiva Toronto, där fransyskornas senaste filmer får världspremiär, High-life respektive Maya. Av flera skäl kan det ses som en överraskning att Venedig inte mönstrar trojkan Denis-Juliette Binoche-Robert Pattinson. Sci-fi-thrillern High-life, regissörens första utländska produktion, får i stället europeisk premiär på San Sebastián i slutet av september, där också Naomi Kawases senaste film tävlar. Förra året var det Lucrecías Martels hänförande periodfilm Zama som fick hålla till godo med en plats utom tävlan i Venedig.

Voluminös kompensation för låga kvinnlig närvaro återfinns däremot i Mark Cousins sextontimmarsprojekt Women make film: a new road movie through cinema, som tar fasta på den osedda kvinnliga regissörsblicken i filmhistorien. Festivalen kommer att visa dokumentärens första del, fyra timmar med berättarröst av Cousins återkommande medarbetare Tilda Swinton. Den mångsidige brittiske filmkonnässören, känd bland annat för mastondontverket The story of film: an odyssey (och också återkommande medarbetare i POV), sade i en intervju med branschmagasinet Screen att målet med filmen är att ändra kanon. «It is a film school, where all the teachers are female.» Vidare: «To campaign for equality in cinema is compellingly right and part of that campaign must be to celebrate the great women directors from around the world and from every decade, to insert them into the canon where they rightly belong and from which they have been excluded by many film historians, mostly male.»

En vecka efter Venedigs öppning inleds som vanligt Toronto. Bland festivalens världspremiärer märks bland andra Moonlight-regissören Barry Jenkins If Beale Street could talk, Steve McQueens Widows, The diary of a teenage girl-regissören Marielle Hellers Can you ever forgive me? samt Xavier Dolans The death and life of John F Donovan. Fyra filmer som alltså inte finns med i Venedig, en festival som ändå tycks ha fyllt sin nordamerikanska kvot med råge. Det går förstås bara att spekulera i orsakerna: anses McQueens film för kommersiell, Jenkins James Baldwin-adaption för «liten», har underbarnet Dolan tagit sig vatten över huvudet? Sannolikt nöjer sig i alla fall inte dessa herrar med visningar utom tävlan i en alltjämt manligt kodad festivalvärld.

Av Jon Asp 3 aug. 2018