Dimen Abdulla flankerad av Bahar Pars och Nanna Blondell inför «Persona, Persona, Persona» på Dramaten.

Bergman-dramatiker i egen rätt

Bland flera nyskrivna pjäser på årets Bergmanfestival märks Dimen Abdullas nyskrivna «Persona, persona, persona», skapad tillsammans med skådespelarna Bahar Pars och Nanna Blondell. Premiär på Tornrummet på Dramaten den 1 september.



Vad i Persona har lockat dig att skriva denna pjäs?

Nu i efterhand, när pjäsen gått igenom så många olika förvandlingar så förstår jag att det är just Personas komplexitet som lockat. Texten bär en motvilja, lik en persona som skyddar sig bakom tystnaden, eller språk. Textens expressivitet i språk och form tyder på att Bergman försökte sig på något han själv inte hade facit på. Till den platsen av skapande är få beredda att gå.

En föreställning «som baseras på Bergmans manus men lika mycket på personliga intervjuer med skådespelarna». Förklara vidare? Vem för skådespelarnas talan här?

Som skrivande person försökte jag möta en annan skrivande persons ord (Bergman). Mitt första möte med det blev genom skådespelarnas, Bahar Pars och Nanna Blondells, erfarenheter och röster. Skådespelare har alltid varit bra på att föra sin egen talan, om något så tyder alla Bergmans verk på det. Inte minst Persona som framhåller skådespelarens funktion och betydelse som verklighetsroller och persona.

persona.jpg

Vad är ditt förhållande till Bergmans verk, då och nu? Nån särskild upplevelse värd att framhålla?

Mitt förhållande till Bergman är främst till hans verk, ej hans person. Vid 18-19-årsåldern introducerade Michal Leszczylowski (meriterad svensk filmklippare, reds anm) mig för Persona, det var ett av mina första konstnärliga upplevelser. Jag fattade inte Persona då, det är först nu jag ser filmens storhet.

Angående Bergman som person skulle jag säga att jag efter läst hans arbetsböcker att han är en konstnär, vars verk och tankar är relevanta att ta från, uppslukas av och stjäla av. Det är med hans film Vargtimmen som han slog sina klor i mig, de tankar Bergman ville förmedla om ätandet av människan, konstnärskap som ett ätande tycker jag är besynnerligt och intressant moralisk fråga. Bergman sa själv «att konstnärer lever på medmänniskor. Det är som att anklaga en puma för att hon käkar nötboskap».

Av Jon Asp 22 aug. 2018